Smalhus och lyxfunkis i Stockholm 

Med sitt minimalistiska formspråk präglat av rena grundformer och ljusa kulörer blev de funktionalistiska flerbostadshusen svaret på 1930-talets strävan att bygga sunda och moderna bostäder för alla. Arkitekturstilen, ofta kallad ”funkis”, fick sitt genombrott i och med Stockholmsutställningen 1930 och genererade flerbostadshus som är lika attraktiva på bostadsmarknaden idag som när de uppfördes. Vissa uppfördes i arbetarstadsdelar och fick en enkel utformning medan andra uppfördes i centrala lägen och gavs en karaktär av ”lyxfunkis”. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om 1930-talets flerbostadshus med några exempel från Stockholm.

I början av 1930-talet rådde såväl bostadsbrist som trångboddhet och Sverige hade den lägsta bostadsstandarden i Europa. Att skapa bättre boendevillkor stod högst upp på den politiska agendan. Nu skulle det byggas moderna bostäder åt alla och helt nya idéer för stadsbyggnad och arkitektur växte fram – med en modern estetik och stort socialt engagemang. Nu föddes den funktionalistiska arkitekturstilen som ett nytt formspråk präglat av enkelhet och saklighet som genom sina geometriska former, rena och minimalistiska uttryck tydligt bröt mot de äldre stilidealen. Det nya formspråket hade börjat utvecklas under 1920-talet men fick sitt stora genomslag i Sverige i samband med Stockholmsutställningen år 1930. Utställningen, där flera av funktionalismens svenska förgrundsgestalter medverkade, blev som en Pr-kampanj för den nya arkitekturstilen. Funktionalismen var dock mer än bara ett stilideal, den drevs också av sociala ambitioner där arkitektens uppgift var att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö. Slagord som ”rymd”, ”ljus” och ”luft” blev en viktig del av det funktionalistiska budskapet.

Ny syn på stadsplaneringen

På 1930-talet kom det traditionella sättet att bygga staden i slutna kvarter med kringbyggda innergårdar att överges till förmån för ett mer öppet stadsbyggande med fritt placerade byggnadskroppar. Den äldre stenstaden med sina trånga och mörka gårdar sågs som en hopplöst omodern och ohälsosam symbol för det gamla samhället. Strävan efter ljusa och sunda bostäder, rationalitet och enhetlighet gav nu nya områden med parallellställda lamellhus i raka rader med gott om grönska mellan husen. Även punkthuset introducerades som en ny hustyp under perioden. Byggnaderna orienterades medvetet efter väderstreck och andelen fönster maximerades för att ge lägenheterna gott om ljusinsläpp.

Nya arkitekturideal sätter sin prägel på flerbostadshusen

Flerbostadshusen från 1930-talet kom vad gäller arkitekturen att skilja sig väsentligt från äldre tiders flerbostadshus. En viktig utgångspunkt för den funktionalistiska arkitekturen var att formen skulle följa funktionen – vilket innebar att byggnadernas inre funktion och konstruktion skulle diktera förutsättningarna för fasadernas gestaltning. Exempelvis frångicks symmetrisk fönstersättning till förmån för en asymmetrisk fönstersättning där rumsfunktionerna styrde placeringen. Den funktionalistiska arkitekturen innebar vidare att husen skulle ges enkla och geometriska former. Enkelhet och upprepning kom att bli viktiga honnörsord. Typiskt för tiden är också att alla historiserande inslag i arkitekturen bannlystes. Detta gav en avskalad och osentimental arkitektur. Ljusa och slätputsade fasader utan onödiga ornament eller omfattningar runt fönster dominerade i den funktionalistiska arkitekturen, men även fasader med rött och gult tegel förekom. Taken utfördes flacka eller platta, så att de upplevs som tydligt underordnade fasaderna, och belades med plåt eller tegel. Takfallen mot gatan hölls i regel fria från takkupor, däremot förekom takkupor i takfallen mot gården. I gårdens takfall kunde det även finnas piskaltaner för mattpiskning.

Balkongen kom att bli en av funkisens mest karakteristiska byggnadsdelar och fasadens viktigaste dekorelement. Så gott som alla lägenheter försågs med balkong, ett led i att skapa hälsosamma bostäder. De utfördes gärna med runda hörn och ibland tilläts de även att gå över fasadhörnet. Fronterna utfördes antingen som smäckra smidesräcken alternativt av slät eller sinuskorrugerad plåt. Plåtfronter färgsattes antingen i fasad- eller fönsterkulör.

Fönstren tillverkades i regel av trä och var ospröjsade. De utformades ofta som sk fönsterband som skapas av att tre till fyra fönster kopplades samman. Även stora perspektivfönster och fönster som gick över hörn var en nyhet som bidrog till den funktionalistiska karaktären. De sparsamt profilerade snickerierna kunde målas vita, i fasadkulör eller i en avvikande färg som till exempel dovt grågrön. Många flerbostadshus från tiden försågs också med lokaler i bottenvåningen vilka därmed försågs med stora skyltfönster.

Portarna var vanligtvis av fernissat ädelträ, ibland kombinerat med sparkplåt och beslag av rostfritt stål. Det förekom även entrépartier helt utformade som smäckra profiler av rostfritt stål.

Arbetarfunkis i närförorterna

Under 1930-talet tillkom flera funktionalistiska arbetarstadsdelar i Stockholms närförorter, ett led i att lösa den svåra bostadsbristen och skapa bättre boendevillkor. Flerbostadshusen i dessa områden utfördes ofta som sk smalhus som i huvudsak inrymde små lägenheter om ett till två r o k. Ett karaktäristiskt smalhus från 1930-talet är ca åtta till tio meter brett och tre våningar högt. Den smala hustypen innebar att det gick att bygga små lägenheter med fönster åt minst två håll, vilket gjorde bostäderna ljusare än smålägenheterna i de äldre husen i innerstaden. Smalhusen fungerade som funktionella minimibostäder som var billiga att bygga och att bo i.

I Midsommarkransen finns flera goda exempel på funktionalistiskt präglade flerfamiljshus i form av smalhus, bl a i den sk LM-staden. På 1930-talet hade L M Ericsson flyttat sitt kontor och fabrik från innerstaden till Midsommarkransen. Bostadsbristen i Stockholm gjorde att L M Ericssons företagsledning snart insåg att det skulle behövas ett stort antal nya bostäder åt fabriksarbetarna i fabrikens närhet. Resultatet blev ett stort smalhusområde som stöddes ekonomiskt av LM Ericsson. Mellan åren 1938–1940 uppfördes ca 60 st smalhus i funktionalistisk stil efter ritningar av arkitektduon Backström & Reinius. Området fick namnet ”LM-staden”. Byggnaderna uppfördes i tre våningar och gavs en enhetlig, enkel och funktionalistisk utformning med slätputsade fasader och flacka pulpettak. Det än idag välbevarade området med Ericssons huvudkontor och smalhusen i LM-staden har bedömts vara av så högt kulturhistoriskt värde att de är utpekade som riksintresse för kulturmiljösvården.

I Stockholms närförorter uppfördes ett stort antal liknande smalhusområden under den funktionalistiska eran. Fler exempel på detta hittar du bl a i  i Gubbängen, Traneberg, Hammarbyhöjden, Hägersten, Gröndal, Riksby och Åkershov.

Lyxfunktionalism i centrum

Vid sidan om de enkla smalhusen uppfördes även mer påkostade flerbostadshus i funktionalistisk stil i de centrala delarna av Stockholm. På Gärdet hittar vi t ex några av de bästa exemplen på tidig funktionalism. Bebyggelsen har en exklusiv utformning och skiljer sig väsentligt från den enklare LM-staden, en slags ”lyxfunktionalism” om man så vill. Gärdesstaden blev vida uppmärksammad då den stod färdig i slutet av 1930-talet, framförallt genom sin moderna stadsplan där kvarteren inte var slutna utan där husen låg fristående från varandra med Tessinparken som en mittaxel. Stadsplanen upprättades av Arvid Stille och fastställdes 1931. Ett 60-tal arkitekter medverkade i områdets utbyggnad, men den som ritat de flesta husen är Sture Frölén. Bland de övriga arkitekterna finner vi bl a Cyrillus Johansson, Albin Stark och Ernst Grönvall.

Tessinparken ingick som en viktig del i miljön och kring denna uppfördes rader med fristående lamellhus och punkthus. Byggnaderna präglas av ett funktionalistiskt formspråk med flacka tak och en slät putsarkitektur. Fasaderna saknar enligt funktionalismens ideal onödig dekor, men genom användandet av gedigna material så som ädelträ i portar och entréer ger byggnaderna ett påkostat uttryck. Typiskt för funktionalismen är också den varierade fönstersättningen och sättet att medvetet använda balkongerna som ett viktigt uttrycksmedel. Här finns flera exempel på de för tiden så typiska rundade balkongerna som går över hörn och är försedda med släta balkongfronter av plåt. Typiskt är också användandet av vertikala fönsterpartier som markerar trapphusen liksom användandet av fönsterband. Längs Askrikegatan finns några riktiga funkispärlor i form av en grupp punkthus i fyra våningar med kubiskt formspråk och karakteristiska pelargångar i bottenvåningen. I sann funkisanda är husen försedda med hörnfönster.

Även invändigt var lägenheterna i Gärdesstaden påkostade och inte särskilt billiga att hyra. Stora panoramafönster gav vackra vyer och de större lägenheterna försågs med öppen spis. I området förekommer flera välbevarade byggnader och miljön har bedömts besitta så höga kulturhistoriska värden att den pekats ut som ett riksintresse.

Ytterligare exempel på påkostad funktionalism hittar du bl a på Norr Mälarstrand där en grupp fristående lamellhus ansluter till den äldre stenstaden. Byggnaderna innehöll storslagna våningar med sällskapsrum i fil mot Riddarfjärden och deras fasader utformades i sann funktionalistisk anda.

Flerbostadshusens interiörer

Flerbostadshusen från 1930-talet försågs med ljusa, enkla och stilrena trapphus som ofta fick sitt dagsljus från vertikala fönsterband i fasaden. Golv och trappor utfördes vanligtvis av antingen kolmårdsmarmor eller terrazzosten. Trapporna försågs med smäckra smidesräcken och enkla, men vackert utförda handledare. Trapphusväggarna målades i dova kulörer. Lägenhetsdörrarna utgjordes av enkeldörrar som kunde utföras helt släta med träfanér, men även spegeldörrar med en stor fyllning förekom. Dörrfodren blev enklare och mindre profilerade än tidigare. De allra flesta flerbostadshus från tiden försågs med hiss. Eftersom det första bostadsplanet i regel alltid var placerad en halvvåning upp var även hissen placerad här, vilket kan ställa till det med tillgängligheten idag. Nytt för tiden var även att trapphusen försågs med sopnedkast.

Tidens strävan efter att skapa ett klasslöst samhälle och goda bostäder för alla medförde att det främst uppfördes små lägenheter under årtiondet. En tvårumslägenhet ansågs vara normal standard för en genomsnittsfamilj på fyra personer. I tvårumslägenheterna fanns oftast ett litet kapprum, ett vardagsrum med balkong, ett sovrum och ett smalt kök med matvrå vid fönstret. Det byggdes även större lägenheter i funkisens flerbostadshus, med dessa var relativt få och förbehållna de mest centrala lägena, som exempelvis Norr Mälarstrand i Stockholm eller Övre Johanneberg i Göteborg dit den övre medelklassen flyttade efter att de övergett sina paradvåningar i de trånga stenstadskvarteren. Gemensamt för de stora och små lägenheterna var att rumshöjden nu blev lägre än i t ex sekelskiftets flerbostadshus.

Idealet var ljusa lägenheter med stora fönsterytor där dagsljuset flödade in. Golven var ofta belagda med linoleummattor, men även parkettgolv var vanligt. Snickerierna förenklades och försågs med enkla profiler. Väggarna tapetserades med tidstypiska tapeter, ofta ljusa och enfärgade. Även tapeter med geometriska mönster kom att bli populärt.

Bostadsstandarden höjdes väsentligt genom nymodigheter som rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och WC. Badrum med badkar och wc fanns i princip i samtliga lägenheter.

Köken blev mindre men samtidigt mer rationellt planerade. De försågs med gas- eller elspis, kylskåp och diskbänk i rostfritt stål. Många kök utformades som sk ”arbetskök” eller ”sekundärkök” vilket innebar att matbordet placerades i ett separat matrum, ibland skilt från den smala köksavdelningen med en glasvägg. En av anledningarna till att köken fick denna form var för att förhindra att de användes som sovplats, vilket nu betraktades som osunt.

Funkisköken var praktiska och hade mycket förvaring. En nyhet var de sk ”reda”-lådorna, glaslådor för förvaring av torrvaror och kryddor som placerades under överskåpen. Funkisöverskåpen, som utformades med släta luckor, hade ofta djupskillnader i den övre och den undre raden, där de undre var grundare för att ge lättare åtkomst. Även sneda överskåp som var djupare överst kom att bli en vanlig lösning. Kökets snickerier målades ofta i en ljust gul eller grågrön kulör, övriga snickerier i brutet vitt.