Trägolvet har en lång tradition i Sverige och hör till de äldsta golvmaterialen vi känner till, näst efter det stampade jordgolvet. De har haft olika utförande genom historien – från de äldsta kilsågade plankgolven, 1800-talets parallellsågade brädgolv till modernare typer så som lamellparkett. Teknik, mönster och träslag har växlat över tid. I dag finns ett stort utbud för den som vill lägga in nytt trägolv. Olika material, ytbehandlingar och bredder kan göra valet svårt. Nedan beskrivs vilka typer av trägolv som varit vanliga vid olika tider.

Kilsågade plankgolv

Hus uppförda före 1800-talets mitt hade oftast golv av sk kilsågat plank, vilket lades direkt på bjälklaget (dvs utan undergolv). Att golvplanken är kilsågade innebär att man utnyttjade hela stockens form, så att planken blev bredare vid roten och smalare vid toppen. Planken lades sedan växelvis åt var sitt håll, vilket ger ett karakteristiskt utseende. Dimensionerna på planken var ofta väl tilltagna, 35-40 centimeter bredd är inga ovanliga mått på gamla golvplank. Golven lades nästan alltid i hela längder, men om plankens längd inte motsvarade rummets kunde man göra en generalskarv. Det vanligaste träslagen var gran och fur, men i finare hem förekom även ek. Till en början var golvplanken handhyvlade och spikades med smidd spik. Spikskallarna lämnades synliga och bildade dekorativa rader över golvplanken. Planken spontades för hand med sk lös fjäder eller fogades samman med dymlingar av trä eller järn. På slott och herrgårdar lades plankgolvet ofta med en fris.

Det kilsågade plankgolvet har flera fördelar. Det har ett traditionellt utseende som passar väl in i äldre byggnader från tiden före industrialiseringen. Det är tåligt och till följd av sin tjocklek kan det slipas om och om igen och därmed kan det ha en livslängd på flera hundra år. Har du ett hus byggt före 1800-talets mitt och vill ha ett tidstypiskt golv ska du välja kilsågat.

Parallellsågade brädgolv

Vid mitten av 1800-talet industrialiserades Sverige och flera ångsågar etablerades. Nu inleddes tillverkningen av maskinellt sågade plank och brädor. Brädorna fick jämnare bredder och blev i regel smalare än tidigare. Nu utvecklades även tekniken att sponta brädorna maskinellt. Detta innebar att man successivt började övergå från kilsågade plank till parallellsågade golvbrädor med jämna bredder. Dimensionerna minskade till ca 18-20 cm och samtidigt gjordes brädorna tunnare, ca 30-35 mm. Under slutet av 1800-talet minskade bredden på brädorna ytterligare.

Till en början spikades de raka brädgolven uppifrån precis som tidigare, och då i regel med maskintillverkad klippspik som försänktes. Så småningom övergick man dock till att istället spika brädorna i sponten så att spikningen blev osynlig, s k skråspikning. När man spikade i sponten användes både spik med skalle och dyckert. Brädgolven lades i regel med fris, både i enklare och mer påkostade hem. Ofta bestod frisen av en enkel golvbräda som lades runt rummets väggar med förskjutna eller gerade fogar. Gerade frisbrädor började också läggas som friser runt eldstadsplattorna framför eldstäder och kakelugnar.

Det parallellsågade brädgolvet har ett traditionellt utseende som passar väl in i byggnader från 1850-talet fram till tidigt 1900-tal. Det är tåligt och till följd av dess tjocklek kan det slipas många gånger.

Undergolv

De flesta lägenheter från 1800-talet fram till 1960-talet är byggda med träbjälklag. När golvbrädorna blev tunnare och smalare så sviktade golvet om man lade det direkt på golvbjälkarna. Därför började man lägga undergolv, vilket bestod av ett enklare brädgolv, ofta av gran. Ovan detta undergolv lades sedan ett övergolv av t ex parkett, linoleum eller korkmatta. Brädgolv med breda springor i hus från 1900-talets början är vanligen ett undergolv till en ursprunglig linoleummatta eller korkmatta. Det var aldrig tänkt att brädgolvet skulle synas och därför var det inte så noga att det fanns springor i golvet. Idag är det många, kanske framför allt i lägenheter men även i villor, som väljer att ta fram dessa undergolv i tron att det handlar om ett ursprungligt brädgolv. Inget fel med det, även dessa golv kan bli vackra. Men ha i åtanke att undergolvet ofta var av lägre kvalitet och mjukare, därför får man lätt slagmarken och stickor.

Massiva parkettgolv

Massiva parkettgolv har förekommit sedan 1500-talet men blev vanligare under 1600- och 1700-talen, i huvudsakligen högreståndsmiljöer. Man kan dela in parkettgolven i två typer, rutparkett och stavparkett. Rutparketten är den äldsta formen, medan stavparketten utvecklades under 1800-talet. Äldre rutparkett skiljer sig från det vi i dag tänker på när vi hör ordet parkett då den var lagd med breda golvbrädor. Den lades till en början oftast i stora rutmönster eller i andra mer komplicerade mönster där man använde olika träslag. Varje mönsterbild ramades in med ett ramträ och bildade en ruta. De ofta meterbreda rutorna kunde antingen läggas parallellt med väggarna i rummet eller också diagonalt. Denna typ av parkettgolv var ovanlig i enklare hem, utan förekom huvudsakligen i högreståndsbebyggelse. Parketten spikades med smidd spik, med synliga spikskallar. Under 1700-talet spred sig även s k skråspikning med spik som gjordes osynliga genom att den slogs in i golvbrädernas kant.

Under det tidiga 1800-talet förekom fortfarande parkettgolv av furu i stora rutmönster, men parkettgolvet blev omodernt efter en tid och täcktes över med stora mattor. Det skulle dock bli populärt igen under 1800-talest andra hälft, framför allt i salonger och matsalar i borgerliga bostäder. Parkettgolven tillverkades på snickerifabriker som levererade rutor i fantasifulla mönster färdiga för läggning på undergolv. Själva golvläggningen var dock fortfarande ett genuint hantverk som krävde stor yrkesskicklighet. Till de klassiska rutmönstren tillfördes nu även stjärnor och geometriska mönster, gärna med optisk verkan. Ibland användes även en kombination av olika träslag och med inslag av intarsia.

Från slutet av 1800-talet började golvläggningsmetoder att standardiseras och förenklas. Nu introducerades även stavparketten, s k kortstav, med små massiva ekstavar som spikades på ett underlagsgolv av enklare brädor. Stavarna fäste i varandra med tapp/fjäder och not. Det vanligaste träslaget var ek, men även andra ädelträslag förekom. Fiskbensmönstret skulle nu utvecklas till det allra vanligaste, och blev under det tidiga 1900-talet mer eller mindre standard i stadsvåningar. Den nya tekniken gjorde att parkettgolvets lyxstämpel försvann och parketten kom att leta sig in även i medelklassens hem.

Ett bevarat äldre och massivt parkettgolv har ett stort kulturhistoriskt värde. De har i regel ett slitskikt av ädelträ på 2.5-3.5 mm, och är därför slipbara – men endast ett begränsat antal gånger. De har ett tidstypiskt utseende och är ofta tåliga till följd av hårda träslag så som ek.

Lamellgolv/lamellparkett

Massiva parkettgolv har under senare tid i stor utsträckning ersatts av lamellparkett. Den flerskiktade parkettbrädan (lamellparkett) uppfanns på 1940-talet och är idag sannolikt den vanligaste golvtypen i svenska hem. Lamellparkett är ett trägolv som är uppdelat i tre olika hoplimmade skikt av trä (d v s inte massivt trä). Det består av tunna stavar eller skivor limmade i olika riktningar på ett underlag av t ex fur. Det vanligaste ytskiktet är ek, men även andra träslag förekommer.

Syftet med den flerskiktade konstruktionen är att reducera golvets fuktrörelser. Tjockleken på lamellparketten varierar, 12-15 mm parkett är vanligt. För att det ska få kallas parkettgolv måste det översta slitskiktet vara minst 2,5 mm. Lamellgolven klickas eller limmas ihop med varandra (spikas inte) och kan läggas på alla underlag. Konstruktionen kallas flytande, då den ”flyter” på underlagsgolvet.

Lamellgolv golv kan passa bra i byggnader från 1940-talet och framåt samt nyare hus med betongbjälklag för att ändå få den rustika känslan av trägolv. De har ett modernare och plastigare uttryck än massiva trägolv, varför de inte bör läggas i byggnader uppförda före 1940-talet. Viktigt att tänka på är också att ett lamellgolv endast går att slipa ca 3-5 gånger till följd av det tunna ytskiktet.

Laminatgolv

Laminatgolvet, som inte är ett trägolv, introducerades i slutet av 1970-talet och består av ett ytskikt av laminat eller folie (ofta plast) med ett tryckt mönster som efterliknar trä, vilket limmas på en träfiberskiva. Laminatgolv finns från 6 mm till 12 mm tjocka. De kan inte slipas, oljas eller lackas om. Det får inte heller kallas för parkettgolv. Laminatgolv hör i regel inte hemma i äldre byggnader. Tänk också på att det inte går att underhålla, när det är utslitet måste det byta.

Ytbehandling av trägolv

Hur man ska tänka kring ytbehandling av sitt trägolv kan upplevas som en snårig djungel. Ytbehandlingar har varierat över tid, anpassats till olika typer av golvmaterial och självklart till rådande ideal. Nedan beskriver vi de vanligaste ytbehandlingarna av trägolv.

Såpskurade golv

Att såpskura trägolv har varit den dominerande behandlingen långt in på 1900-talet. Det innebär egentligen ingen ytbehandling, utan är snarare ett sätt att hålla golven rena och ge dem en mer smutstålig yta. Det obehandlade brädgolvet skuras med en kraftig skurborste, fet såpa och kallt vatten. Det används framför allt på traditionella gran- och furugolv. Vid varje såpskurning byggs ytan på golvet upp och blir tåligare genom att linoljan försåpar sig och lämnar lite olja kvar som verkar smutsavvisande. Med tiden får golven en vacker patina, blir sidenmatt, silkeslent, ljust och grått där träets struktur syns tydligt. Slipar man ett äldre skurgolv så förstör man ytan, då krävs flera år av täta såpskurningar för att återställa det.

Om du vill såpskura ditt golv så tänk på att såpa är av sämre kvalitet idag, och därför måste man använda en fetare linoljesåpa för att få den gammeldags effekten. Du behöver också såpskura relativt ofta de första åren för att få den tåliga ytan. Med varje såpskurning impregneras och härdas golvet, och med tiden kan det räcka att såpskura rejält en gång om året.

Målade golv

Att måla brädgolv med linoljefärg började förekomma i högreståndsmiljöer redan på 1700-talet och förblev vanligt en bit in på 1900-talet i alla typer av byggnader. På 1700-talet dominerande grå stenimiterande kulörer. Ibland målades även mönster, så som diagonalrutiga golv som skulle imitera marmorgolv i vitt och grått. Under 1800-talet målades golven i ljusare ektoner men även grå kalkstensliknande kulörer, liksom brunt och engelskt rött, förekom. Schabloner började också förekomma för att få mönster som liknade textilmattor.

Målade golv ger en vacker yta med patina och ett traditionellt utseende. De är enkla att bättringsmåla varför det var särskilt vanligt i te x kök och hallar. Det är en perfekt ytbehandling för gamla slitna trägolv med märken efter spikar. Använder man en bra linoljefärg behöver man inte lacka golvet. Nackdelen är dock att de lätt nöts ner och att en målad yta snabbt får slitagemärken. Å andra sidan kan den slitna ytan betraktas som vacker patina som skänker hemmet karaktär.

Bonvaxade golv

Bonvaxet var populärt från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, framför allt som behandling av parkettgolv som vaxades med bivax och polerades skinande blanka. Bonvaxet innehöll ofta glansgivande ämnen så som ceresin, vax, paraffin och terpentin. Golvet fick sammetslen yta, en djup lyster och blev lättstädat. Nackdelen var att golvet efteråt ändå var ganska ömtåligt och lätt blev fläckigt om man spillde vatten på det. Då tvingades man polera om golvet. Fördelarna med ett bonvaxat golv är att det ger ett traditionellt utseende, bildar en skyddande hinna och att slitna områden enkelt kan bättras. Nackdelen är att vax inte tål vatten så bra.

Fernissade golv

Kring sekelskiftet 1900 började fernissade golv att förekomma. Golvfernissa är en typ av tidig lack som består av kokt linolja, harts och lösningsmedel. Genom att blanda i linoljefärg i fernissan kunde man experimentera med kulören, t ex kunde man med rödbruna jordpigment få ett enklare golv att likna ädelträ. Utan pigment får golvet en gulare ton. Fernissan ger tåliga, högblanka golv, likt ett båtdäck, och har samma goda egenskaper som linoljefärg. Den torkar snabbt och ger lättstädade golv. Nackdelen är dock att den glasiga ytan slits relativt fort och förlorar sin glans. För att behålla det högblanka utseendet krävs ett regelbundet underhåll med omfernissning, ca 1 gång per år.

Lackade golv

Cellulosalacken introducerades under 1900-talets mitt och ersatte fernissan. Den användes först på parkettgolv men blev snabbt populärt även på brädgolv. Lacken var från början syrahärdande men idag är nästan alla lacker vattenbaserade vilket är bättre ur miljösynpunkt. De tidigare högblanka lackerna har allt mer ersatts av matta och sidenmatta samt t o m ultramatta lacker. Idag är det vanligt att vitpigmentera lacken för ljusare och vitare golv. Lacken skyddar bra och ger en slitstark yta. Men ytan slits snabbt och knäcks lacken så att vatten tränger in skadas träet snabbt. Då måste golven ofta slipas om eftersom det är svårt att underhållsbättra fläckvis. Det ger också ett utseende som inte alltid passar in i äldre byggnader.

Oljade golv

Att behandla golv med olja slog igenom kring 1960-talet. Det ger golvet en vacker yta, men är inte en traditionell behandling. Golvet blir matt, gyllene och mörknar lite med tiden om det inte vitpigmenteras, vilket är populärt idag. Fördelarna med oljade golv är att oljan tränger ner djupt i träet och förhindrar att fett eller fukt missfärgar golvet. Det gör golven tåliga mot slitage och samtidigt lättstädade. Ett oljat golv får också en mjuk yta där oljan framhäver golvets ådring. Nackdelen är att behandlingen inte ger en tät skyddshinna. Oljan slits också ned snabbare än t ex ett lackat eller vaxat golv, men är enklare att bättra eller stryka om.

Lutade golv

Att luta brädgolv är en modern teknik som är vanlig idag. Luten ger en ljusare, gråaktig ton och används för att på konstgjord väg få golven att se ut som ett äldre såpskurat golv. Det ger inte golvet något skydd och är alltså inte en ytbehandling, många menar tvärt emot att virket förstörs av lutningen. Eftersom det inte är någon ytbehandling måste golvet, efter att man har lutat det, behandlas med tex såpa, vax, olja eller lack. Ett lutat golv är svårare att hålla rent, får en livlös yta och ger ett mer krävande underhåll. Behandlingen är också tveksam ur teknisk synpunkt.

Hårdvaxoljade golv

Hårdvaxoljan har utvecklats under 2000-talet och är en särskild typ av olja som ger en både vatten- och smutsavvisande yta samtidigt som träets struktur och färgton bevaras. Den tillverkas av bl a härdad olja och vax. Effekten av att både olja och vaxa golvet gör att det blir slitstarkt. Det impregnerar träet samtidigt som det skapar en skyddande yta. Hårdvaxolja kan också kombineras med pigmenterad olja för att ge träet en annan nyans. En stor fördel med hårdvaxolja är att det framhäver träets naturliga struktur samtidigt som den tränger in i porerna och ger en tålig yta. Ytan slits dock snabbare än t ex lack, men är lätt att bättringsbehandla.

Var rädd om ditt trägolv

Ett äldre trägolv är en viktig del i en byggnads eller en lägenhets kulturhistoriska värde och karaktär, därför bör man vara rädd om det. Det är viktigt att tänka på att ett trägolv, oavsett om det är ett brädgolv eller parkettgolv, i regel inte tål att slipas hur många gånger som helst. Med allt för täta slipningar finns snart inget trä kvar och då återstår det endast att riva det och ersätta med nytt. Vill du ge ditt trägolv ett långt liv, slipa det inte i onödan. I många fall räcker det att göra en lättslipning där endast ytskiktet (inte träet) slipas ner. Ett äldre trägolv med spår efter slitage ger en vacker patina och karaktär åt hemmet