Traditionell färg 

Idag finns ett stort antal olika sorters färgtyper att välja bland vid såväl utvändig som invändig målning. Men vilken färgtyp ska man välja och vilka är skillnaderna mellan traditionella och moderna färgsystem? I detta nummer av Stadshemsbladet berättar Johanna Roos, byggnadsantikvarie vid Antiquum AB, om olika färgtyper och vilka fördelarna är med att välja traditionella färger.

Traditionella färgtyper så som linoljefärg, slamfärg, limfärg, kalkfärg med mera har använts i flera århundraden och dominerade långt in på mitten av 1900-talet. Eftersom de har använts under så lång tid så vet vi hur de fungerar, hur de åldras och hur vi ska renovera dem. De är välbeprövade helt enkelt. I äldre byggnader är det historiskt mest riktigt att hålla sig till traditionella färgsystem och kulörer. Men även i nyproducerade byggnader används traditionella färgtyper – för att de har goda tekniska egenskaper och helt enkelt för att ge ett vackert resultat som många moderna färgtyper har svårt att leva upptill. De ger liv, djup och lyster åt den bemålade ytan samtidigt som de låter väggarna andas eftersom de är diffusionsöppna.

Under 1900-talets andra hälft försvann de traditionella färgtyperna nästan helt från byggnadsmåleriet. Men intresset har ökat kraftigt för äldre färgtyper och idag kan du köpa till exempel färdigblandad linolje-, kalk- och limfärg mm i färghandeln och hos byggnadsvårdsbutiker.

Olika färgtyper

All färg består av pigment, bindemedel och vanligtvis något lösningsmedel. Man delar in färgtyperna efter det bindemedel som bygger upp färgskiktet och ger fäste till underlaget – i linoljefärg är det linoljan som är bindemedlet medan det i kalkfärg är kalken som är bindemedlet. Emulsionsfärger, som till exempel äggoljetempera, består av blandningar av olika bindemedel där ett emulgeringsmedel tillsätts färgen, vilket gör att två olika bindemedel som normalt inte löser sig med varandra kan blandas.

Vilken färgtyp ska man då välja? Det beror på vad som ska målas och vilket resultat man vill uppnå men också med vilken färgtyp det är målat med innan. Vid ommålning och bättringsmålning är det ofta klokast att hålla sig till samma färgtyp som tidigare använts. Att måla över äldre färgtyper, t ex linoljefärg, med moderna färgtyper är i regel inte ett problem men däremot kan det vara svårare att få ett tekniskt bra resultat om man gör tvärtom, dvs måla med en linoljefärg på en plastfärg.
Bor man i ett äldre hus där fasad eller väggar sedan tidigare blivit målad med en tät plastfärg (latexfärg) är det dock en god idé att återgå till ett traditionellt färgsystem, vilket kräver att de moderna färglagren skrapas ned. Nedan beskrivs några av de vanligaste färgtyperna – såväl traditionella som mer moderna. Tänk på att du alltid måste följa tillverkarens rekomendationer vid all ommålning. Är du osäker bör du alltid konsultera en t ex en byggnadsantikvarie eller byggnadsvårdsbutik som kan guida dig rätt.

Linoljefärg

Linoljefärg är idag kanske den färgtyp som allra mest förknippas med byggnadsvård. Den har använts i Sverige under mer än 500 år och färgtypen kom att vara den helt dominerande för målning av träfasader, snickerier och möbler men även på till exempel putsade fasader och metall ända in på 1960-talet. För invändig målning har linoljefärg använts sedan 1500-talet, medan den för utvändig målning har använts framförallt sedan 1700-talet för målning av såväl träfasader som målning av plåt, gjutjärn och gips. Men det är inte bara det faktum att det är ”kulturhistoriskt korrekt” att måla med linoljefärg som gör färgtypen så populär. Den ger också ett resultat som moderna färgsystem har svårt att mäta sig med. Linoljefärgen ger den målade ytan ett djup och dessutom så åldras den med värdighet och blir vackrare med åren. Färgtypens uppbyggnad av linolja och äkta pigment ger en levande och vacker yta. Dessutom är linoljefärgsmålade ytor lätta att underhålla och eftersom färgen tränger in i träet ger den ett bra skydd mot vatten och smuts. Till skillnad från många moderna färger har linoljefärgen förhållandevis små molykyler och tränger därför in i träet och återger till exempel gammalt uttorkat trämaterial lite av dess ursprungliga styrka. Fördelarna är alltså både praktiska och estetiska.

Men är det inte väldigt krångligt och dyrt att måla med linoljefärg kanske du undrar. Nej, så är det inte – även om det finns många ”förståsigpåare” som gärna hävdar det. Literpriset för linoljefärg är visserligen högre än för till exempel motsvarande vattenbaserade färgtyper, men i gengäld är färgåtgången per kvadratmeter betydligt mindre. Att måla med linoljefärg kräver ett annat handlag än att måla med moderna färgsystem, men läser man bara på om hur färgen ska användas och vilket förarbete som krävs är det inte särskilt svårt att använda den. Det viktiga är att man stryker tunt och i första hand penselstryker för en vacker yta. På större väggytor går det även att rolla ytan men tänk då på att använda en fin roller eller filtroller för så slät yta som möjligt.

Faktaruta om Linoljefärg

Består av
Linoljefärg finns för både utomhusbruk och inomhusbruk. Den består huvudsakligen av linolja och pigment och ibland även lite torkmedel.

Underhåll
Linoljefärg är lätt att underhålla eftersom den, rätt utförd, inte flagnar utan kritar. När det yttre skiktet kritat bort finns fortfarande ett skyddande färgskikt kvar som man kompletterar genom att måla på ett nytt färgskikt. Man kan också välja att bara halvolja ytan (balsamterpentin och linolja) för att fräscha upp ytskikten mellan ommålningarna.

Att måla med linoljefärg:
1. Det viktiga förarbetet. Om underlaget sedan tidigare är målat med linoljefärg som börjat krita måste det borstas och tvättas av. Har färgen släppt från underlaget behöver löst sittande färg skrapas bort. Fet och smutsig färg tvättas med t ex målartvätt med ett ph-värde kring 10. Kom ihåg att du måste skölja noga. Vattenbaserade färgtyper bör skrapas bort helt före ommålning med linoljefärg, medan gammal oljefärg som sitter bra kan lämnas. Om du ska måla på nytt trä invändigt, så ska kvistarna först schellackeras några gånger.
2. Stryk tunnare! En linoljefärg ska strykas mycket tunt, tunnare än vad man tror. Grundregeln är att man ska eftersträva flera tunna lager framför snabb täckning. Efter första strykningen skall fortfarande underlaget synas igenom. Linoljefärg stryks nästan alltid i tre omgångar: grund, mellan och färdigstrykning.
3. Låt färgen torka. Linoljefärgen måste få torka ordentligt mellan varje strykning, vilket i regel kan ta lite längre tid än moderna färgtyper.
4. Måla under rätt förhållanden. Vid inomhusmålning bör man ha god luftväxling och det bör vara minst 15 grader varmt. Vid utomhusmålning får temperaturen inte understiga +5C under någon tid på dygnet. Man skall inte heller måla i för starkt solsken.

Slamfärg

Slamfärg, eller rödfärg som det kallas i folkmun, är en av de äldsta använda färgtyperna i Sverige, känd sedan 1500-talet. När vi hör ordet ”slamfärg” tänker vi ofta på rödfärg, gärna från Falun, men slamfärg har också förekommit i andra kulörer. Pigmentet som tillsätts i färgtypen består av uppslammade jordpigment eller vittrade slaggrester av malm. Den största producenten av pigment var länge (och är ännu) Falu koppargruva, där det fortfarande hämtas råvaror för att framställa Falu Rödfärg. Det är innehållet av järnockra och kiselsyra som ger slamfärgen dess kulör. Kulören är beroende på hur hårt råvaran bränts då pigmentet går från mörk gulockra till att få den karakteristiska och så välkända röda kulören. Idag finns det två olika röda nyanser, varav den som kallas för Falu ljus blir allt vanligare i traditionella miljöer.

Från början var rödfärg på fasaden ett tecken på välstånd och användes huvudsakligen till högreståndsbyggnader och kyrkor. Under 1700-talet fick slamfärgen större spridning och i slutet av århundradet blev rödfärgning av fasaderna mycket vanligt på landsbygden. Under 1800-talet kom rödfärgning att istället främst förknippas med ekonomibyggnader och gårdshus. Under 1900-talets början, under den nationalromantiska eran, fick färgen ökad popularitet och den röda stugan med vita knutar blev något av nationalsymbol för Sverige och användningen av slamfärg nådde sin kulmen. Än idag sätter färgtypen sin prägel på framförallt lantliga bebyggelsemiljöer.

Slamfärg används till ny- och ommålning av utvändiga ytor av framför allt ohyvlat virke. Färgtypen är billig och ger täckande ytor med matt utseende. Slamfärger är vattenspädbara vilket gör dem lätta att stryka på. Ytterligare en fördel är att slamfärg ger träet ett UV-skydd som hindrar solen från att bryta ner träet samtidigt som man får en helmatt kulör som bidrar till ett vackert, rustikt och levande utseende för träfasader.

Faktaruta om slamfärg

Består av
Slamfärg består av råg- eller vetemjölsklister, vatten, järnvitriol, pigment och ibland tillsatser av linolja. Slamfärg kan man också koka själv om man är intresserad.

Att tänka på:
Slamfärg fäster bäst på ojämna ytor så som ohyvlat virke och det går i regel bara att måla på nytt trä eller tidigare slamfärgsmålade ytor. Underlaget ska vara torrt och temperaturen över 0° C. Vid nymålning med slamfärg krävs oftast två strykningar. Vid ommålning räcker normalt en. Innan du målar om bör löst färgmaterial borstas bort. Man behöver alltså inte skrapa ned tidigare slamfärg. Slamfärg ska målas flödigt, men färgen ska ändå strykas fast i underlaget. För tjockt målad färg flagnar. När du målar med slamfärg ska du använda en kraftig pensel, en sk hornsugga.

Underhåll
I jämförelse med andra färgtyper är slamfärgen den i särklass underhållsvänligaste. Det är bara att borsta och måla om. Och med den stora penseln går det snabbt att måla med slamfärg.

Kalkfärg

Kalkfärg är en traditionell färgtyp som under flera århundraden har använts på kalkputs, både utvändigt och invändigt. Många av våra medeltida kyrkor är målade med kalkfärg, liksom många av våra bevarade 1700-talsbyggnader med putsfasader. Vid mitten av 1900-talet övergick man alltmer från putsning med kalkbruk till putsning med kalkcementbruk och sedermera även rena cementbruk. I samband med det övergick man succesivt till andra färgtyper än kalkfärg.

I vit kalkfärg är kalken både bindemedel och pigment. Kalkfärgens vita kulör varierar beroende på var i Sverige kalken tas – från gnistrande vit till mer gråtonad. Kalkfärgen kan också pigmenteras med kalkäkta pigment (jordpigment). För kyrkorna dominerar den vita kalkfärgen medan t ex många 1700-talshus är målade med en ockragul kulör.

En kalkfärgsmålad fasad eller vägg upplevs som levande på grund av den flammighet och lyster som karakteriserar färgtypen. Den ger en känsla av ålderdomlighet som uppskattas av många, inte minst av byggnadsvårdare. Kalkfärg är dessutom en jämförelsevis billig färg och är lätt att underhålla.

Faktaruta om kalkfärg

Består av
Kalkfärg består av vatten, släckt kalk och eventuellt kulörta pigment.

Målning och underhåll
En fasad som tidigare har varit målad med kalkfärg kan underhållas enkelt. Ytan borstas och tvättas med vatten, därefter kan man börja måla. Färgen ska vara tunn och får inte målas i för tjocka lager. Målningsarbetet bör ske från vår till sensommar. Tänk på att ögon och händer måste skyddas vid hantering, detta eftersom kalkfärg är frätande. Vill man åt kalkfärgens klassiska utseende ska man också undvika kalkfärger med tillsatt latex, som förändrar färgens lyster och egenskaper.

Limfärg

Limfärg, som består av krita, vatten och limlösning, är en välbeprövad inomhusfärg som använts i många århundraden på t ex väggar, tak och stuckaturer. Även inom dekorationsmåleriet har limfärg historiskt använts flitigt, t ex vid schablonmålning, och ända in på 1950-talet användes det som tryckfärg på tapeter.

Rent estetiskt ger limfärgen ett vackert utseende som lämpar sig väl i äldre hus. Det ger en jämn, matt yta med fin lyster. Färgtypen kan målas på de flesta underlag som papp, juteväv, trä och puts. Det är också en billig och hälsovänlig färg som torkar snabbt. Det ska dock sägas att limfärg är känslig för fukt, och ska därför inte användas i våtutrymmen eller på ytor som lätt blir smutsiga. Den kritar också vilket gör att den inte är lämplig i utrymmen där man kanske går emot, detta gör att limfärgen är vanligast i tak.

Idag används limfärg huvudsakligen vid ommålning av tidigare limfärgsmålade ytor och vid nymålning i kulturhistoriskt värdefulla hus samt vid stänk- och schablonmålning.

Att tänka på:
Limfärg var vanligt som takfärg fram till 1900-talets mitt, vilket kan vara bra att tänka på när man ska måla om. Limfärgsmålade ytor klarar ett par ommålningar med nya färglager av annan färgtyp men till slut släpper vidhäftningen vilket gör att färglagren flagar. Om detta uppstår måste man dessvärre skrapa ned färgskikten och tvätta ner limfärgen innan man kan måla om för att få bra vidhäftning.

Emulsionsfärger och äggoljetempera

Emulsionsfärg är en färgtyp där man använder en sk emulgator för att få två med varandra olösliga ämnen att blanda sig. Vanligtvis består emulsionsfärg av vatten, pigment, linolja och cellulosalim. Det är cellulosalimmet som fungerar som emulgator. Men andra typer av emulgatorer används också, t ex kasein (ostämne), ägg eller såpa.

Emulsionsfärger ger en matt vägg- och takfärg med djup och lyster. Den bör dock inte användas i våtutrymmen eller i utrymmen som utsätts för hårt slitage. Färgtypen kan användas på de flesta ytor, t ex på gips, väv, puts, trä och betong.

Äggoljetempera är en typ av emulsionsfärg, och består av en blandning av kokt linolja, ägg och vatten samt pigment. Målning med äggoljetempera har i huvudsak förekommit på finare snickeriinredning, och endast i undantagsfall på hela vägg- och takytor. Färgtypen har också använts vid dekorationsmåleri.

Silikatfärg

Silikatfärg är en industriprodukt som utvecklades under 1800-talets andra hälft av en tysk kemist vid namn Adolf Wilhelm Keim (som också givit namn till fabrikatet KEIM-färg). Det är en färgtyp som används till mur- och putsytor såväl invändigt som utvändigt. Färgtypen är vattenburen med ett mineraliskt bindemedel som utgörs av vattenglas (flytande glas som framställs genom att smälta kvarts med pottaska eller soda).

Till en början användes silikatfärgen framförallt som en konstnärsfärg då den efterliknade den traditionella kalkmålningens yta. Med tiden blev den också vanlig på putsade fasader och väggar.

Silikatfärg används mest till putsade ytor utomhus eller i fuktkänsliga utrymmen inomhus. Precis som kalkfärgen är den äkta silikatfärgen diffusionsöppen vilket innebär att den låter väggen andas. Den ger en vacker helmatt yta med viss flammighet (dock inte samma typ av ålderdomliga flammighet som en kalkfärg). Silikatfärg skiljer sig från filmbildande färger genom att den tränger in i underlagets porer och ingår kemisk förening med det mineraliska under¬laget. Färgtypen kan användas för täckmålning, lasering och dekorationsmåleri.

Att tänka på:
När du målar med silikatfärg är det viktigt att tänka på att den ska målas ”alla prima, al secco” – dvs att man målar vått i vått på torr puts – annars uppstår missprydande målningsskarvar.

Alkydoljefärg

Alkydoljefärg är ett samlingsnamn för ett stort antal färger där den gemensamma nämnaren är bindemedlet, en ester, som framställts genom förening av en alkohol och en syra. Alkydolja är en syntetisk produkt som framställs av bl a vegetabiliska oljor. Färgtypen blev vanlig under 1900-talets andra hälft och kom då att ersätta linoljefärgen. Den har vissa egenskaper gemensamt med linoljefärgen, men har betydligt större molekyler vilket innebär att den inte tränger in i träet på samma sätt. Ytterligare en skillnad är att alkydoljefärg har större benägenhet att spricka och flagna eftersom den inte har lika bra elasticitet som linoljefärgen. Alkydoljefärgen har på senare år blivit allt bättre men rent estetiskt står sig inte alkydoljefärgens utseende under åldrande och nedbrytning i jämförelse med linoljefärgen.

Att tänka på:
Alkydoljefärg kan övermålas med linoljefärg, men om alkydoljefärgen inte skrapats bort kan inte linoljan tränga in i träet vilket gör att man inte får linoljans positiva effekter.

Akrylatfärg/latexfärg
Akrylatfärg/latexfärg, eller plastfärg som det ofta kallas, är ett samlingsnamn för olika sorters vattenspädbara färger med bindemedel av till exempel polyvinylacetat, akrylat, styrenakrylat, eller blandningar av dem, tillverkade av petroleumprodukter. Latexmolekylen i färgtypen är så stor att den inte kan tränga in i träets porer. Färgen lägger sig istället som en ytlig färgfilm. Det täta färgskiktet kan, framför allt på fasader, orsaka rötskador på trä om vatten tränger in som sedan inte kan torka ut. Rent utseendemässigt ger akrylatfärg/latexfärg ett plattare och mindre levande slutresultat än äldre färgsystem. Inom byggnadsvården avråds från att använda denna färgtyp.

Svårt att välja rätt
Att välja rätt färg idag är en djungel. Det finns mängder av allt från traditionella till moderna färgtyper på marknaden. Det gör att man bör vara uppmärksam på vad det är man köper, både med avseende på det resultat man vill ha men också av miljöskäl. Det saluförs också t ex linoljefärg, slamfärg och silikatfärg (som t ex silikonhartsfärger) som har inblandning av moderna material och därmed inte utgör en traditionell färg. Vill man måla med traditionella färger så bör man vända sig till byggnadsvårdsbutiker eller kända fabrikat som säljer riktig Falu rödfärg samt äkta linoljefärg och silikatfärg.