Landshövdingehuset 

I detta nummer riktar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, blicken mot den göteborgska arbetarbostadens utveckling och närmare bestämt mot det sk landshövdingehuset – en kär hustyp som blivit synonym med Göteborg och som präglar flera av våra stadsdelar. Det första landshövdingehuset uppfördes år 1875 och var ett resultat av en kombination av svår bostadsbrist och byggnadsordningens bestämmelser.

I Göteborg finns en omfattande flerbostadshusbebyggelse av trä, varav en stor del består av sk landshövdingehus – en för staden typisk hustyp med en bottenvåning av sten och två våningar i trä. Hustypen utvecklades ur det klassiska trähuset i två våningar och blev i slutet av 1800-talet ett sätt att lösa den akuta bostadsbristen för Göteborgs växande arbetarbefolkning. Landshövdingehusen uppfördes i Göteborgs arbetarstadsdelar i stadens ytterområden. Historiskt sett hade nämligen Göteborgs välbärgade borgare sina fashionabla våningar innanför vallgraven eller i de exklusiva bostadsområden som växte fram i Vasastaden och Lorensberg i slutet av 1800-talet, medan arbetarna huvudsakligen bodde i Haga, Masthugget och Majorna. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte ytterligare arbetarstadsdelar fram, t ex på Lindholmen, Annedal, Landala, Olskroken, Bagaregården, Gamlestaden, Brämaregården och Kålltorp. I samtliga av dessa arbetarstadsdelar uppfördes ett stort antal landshövdingehus med små och enkla lägenheter för arbetarfamiljer.

Landshövdingehusets föregångare

Redan på 1600-talet uppstod en förstadsbebyggelse för arbetare i Haga och Masthugget, och sedermera även i Majorna.  Trähusbebyggelsen i dessa förstäder var småskalig och bestod av enkla och fristående envånings timmerhus med 1-2 rum och kök. Några exempel på dessa små och ålderdomliga arbetarkåkar hittar du bl a på Pölgatan i Majorna, i Gathenhielmska reservatet.

Från och med 1800-talets mitt industrialiserades staden och inflyttningen till Göteborg ökade explosionsartat, vilket förde med sig skriande bostadsbrist och svår trångboddhet. Inte minst ökade stadens arbetarbefolkning. I Haga började de friliggande envåningshusen att ersättas av en tätare och högre hyreshusbebyggelse av trä. Vid denna tid innehöll byggnadsordningen ingen begränsning av husens storlek och höjd. De första hyreshusen uppfördes i två våningar, men när bostadsbristen var som värst började man lägga till en vindsvåning eller en tredje våning. I varje enskild byggnad inrymdes nu allt fler lägenheter och ofta trängdes en hel familj, eventuellt även med någon inneboende, i små lägenheter om ett rum och kök. Den svåra bostadsbristen gjorde också att minsta utrymme hyrdes ut som bostad utan någon hänsyn till hygieniska förhållanden. Det var inte ovanligt med lägenheter i kalla och fuktiga källarrum, trånga och dragiga vindsrum eller i torftiga uthus.

På 1840-talet började myndigheterna uppmärksamma arbetarnas svåra bostadssituation och man konstaterade att de mindre bemedlade arbetarna bodde mycket trångt, ofta i förfallna lägenheter och att hyrorna många gånger var orimligt dyra. När koleran bröt ut i Göteborg på 1850-talet stod det snart klart att den hade uppstått i Haga och orsaken troddes vara de fuktiga, små och överbefolkade bostadshusen.

Trähus i tre våningar förbjuds

Göteborg härjades av svåra stadsbränder vid flera tillfällen. Därför gjordes år 1855 en tilläggsbestämmelse i byggnadsordningen där trähus högre än två våningar förbjöds. Därför kom trähus i två våningar fortsatt att vara den vanligaste hustypen för arbetarfamiljernas hyresbostäder i både Haga och Majorna. I Haga finns ett antal sådana trähus i två våningar bevarade, bl a i kvarteret Bajonetten (Husargatan-Södra Allégatan-Sprängkullsgatan-Haga Östergata) och på Skolgatan. Även på Bangatan i Majorna finns än idag ett antal fristående trähus uppförda i början av 1870-talet som arbetarbostäder, vilka ursprungligen innehöll 2-3 lägenheter om 1-2 r o k per hus.

Men att bygga trähus i två våningar var olönsamt och att bygga höga stenhus allt för dyrt i arbetarstadsdelarna. För att kringgå de nya bestämmelserna började hus uppföras med mörka källarlägenheter samtidigt som stora delar av gårdarna kom att bebyggas. Förhållandena i dessa källarlägenheter var minst sagt bedrövliga. Redan i 1869 års byggnadsordning togs därför dessa exploateringsmöjligheter bort, en källare fick inte inredas som bostad om den var mörk eller fuktig. I 1874 års byggnadsordning gjordes ytterligare regleringar. Bostadsrum fick enligt byggnadsordningen inte ligga lägre än 30 cm över markytan. Likaså angav byggnadsordningen att trähus inte fick uppföras i mer än två våningar, men den högsta tillåtna byggnadshöjden ökades till 10,1 meter – dvs samma höjd som ett normalt trevåningshus. Just dessa två bestämmelser kom att få stor betydelse för utvecklingen av landshövdingehuset.

Kvarteret Ananasen – stadens första landshövdingehus

I början av år 1875 uppfördes ett antal arbetarbostäder i Annedal, vilka brukar betraktas som de första landshövdingehusen. De uppfördes i kvarteret Ananasen (Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan) av Arbetarnas Byggnadsförening som bildades på initiativ av snickaren Johannes Nilsson 1872. Våren 1874 hade föreningen köpt ett antal tomter i Landala. Just kvarteret Ananasen är det första som vi känner till där byggherren anhöll om att få höja källarens bjälklag helt ovan mark. Bottenvåningen, som i projektet kallades för ”stenfot”, innehöll enligt ritningarna lokaler för butiker, verkstäder, tvättstuga samt några spisrum. De övre våningarna, som uppfördes i trä, innehöll lägenheter om 1-2 r o k. Men förslaget stötte på patrull. Byggnadsnämnden avslog bygglovsansökan med hänvisning till att husen var att betrakta som trevånings trähus, vilket ju var förbjudet enligt byggnadsordningen. Beslutet överklagades dock hos länsstyrelsen som upphävde nämndens beslut. Landshövdingehuset skulle nu se dagens ljus. En generell uppfattning är att benämningen ”Landshövdingehus” har sitt ursprung i länsstyrelsens ställningstaganden. Flera forskare, däribland Göteborgshistorikern Maja Kjellin, har också pekat ut stadsarkitekten Victor von Gegerfeldt som upphovsman till hustypen eftersom han under sin verksamhetstid var en varm förespråkare för landshövdingehusen och ofta tog hustypen till försvar då byggnadsnämnden försökte förbjuda dem.

Efter länsstyrelsens beslut uppfördes landshövdingehusen i kv Ananasen med en tegelmurad sockelvåning och två våningar av trä, samt en vindsvåning, med fasader klädda med stående locklistpanel. Fasaderna fick en sparsam utsmyckning och ett enkelt uttryck. Eftersom byggnaderna saknade källare uppfördes uthus, bodar och avträden på gårdarna. Byggnaderna kom att innehålla en enrumslägenhet och en tvårumslägenhet per våningsplan. Rummen förlades mot gatan medan köken placerades mot gården och utrustades med skafferiskåp och garderob. Lägenheterna saknade tambur och hall. Trots att dessa stadens första landshövdingehus var av stor betydelse för Göteborgs historia kom de att rivas under 1960-70-talets storskaliga saneringar.

Landshövdingehusen i kv Ananasen fick snart flera efterföljare. Under perioden 1875-1940 uppfördes nästan uteslutande hyreshus av denna typ i Göteborgs arbetarstadsdelar. I de äldre arbetarstadsdelarna fick de små fristående trähusen sakta men säkert ge vika för en sammanhängande bebyggelse av landshövdingehus uppförda i slutna kvarter.  Snart tillkom också flera nya arbetarstadsdelar runt om i staden.

Skiftande arkitektoniska ideal

Eftersom landshövdingehus uppfördes under en lång tidsperiod uppvisar de en rad olika arkitektoniska uttryck – allt ifrån rikt dekorerade fasader till avskalade funkisfasader. Nedan beskrivs landshövdingehusens stilhistoriska utveckling.

Det sena 1800-talets landshövdingehus

De första landshövdingehusen, t ex i kv Ananasen, uppfördes i enkel och klassisk stil med sparsmakade fasader. Mot slutet av århundradet kom dock arkitekturen att bli mer uttrycksfull. Under 1880- och 90-talen kom nyrenässansen och nygotiken att påverka utformningen av landshövdingshusen med livfulla fasader och taksiluetter. Fasadbehandlingen blev allt rikare och fantasifullare. Sockelvåningen, eller stenfoten om man vill, var vanligtvis putsad och kvaderrusticerad för att efterlikna stenblock. I slutet av århundradet blev dock fogstruket tegel allt vanligare och fasaderna försågs då även med låga socklar av kalksten. Träpanelen i våning två till tre var ofta liggande och fasspontad. Vindsvåningen utfördes ofta med en annan typ av fasadpanel. Ett av de mest karakteristiska inslaget var de profilerade fönsterfodren och de dekorativt utformade fönsteröverstyckena, ofta i form av trekantsgavlar. Likaså markerades ofta fönsterbröstningarna av fält med stående träpanel. Balkonger var ovanligt och i de fall de fanns var de ofta i dekorativt syfte och nästan uteslutande på hörnbyggnader. Takutsprången försågs med dekorativt utformade taktassar.

Det sena 1800-talets landshövdingehus gavs ofta en livlig taksiluett med brutna sadeltak klädda med plåt där det nedre takfallet försågs med runda vindskupor. Byggnaderna i kvarterens hörn försågs ofta med burspråksliknande utbyggnader som kröntes av torn. Fasaderna kunde även förses med burspråk. Ett exempel på detta hittar vi bl a på Djurgårdsgatan i kvarteret St Göran i Majorna vilka är utformade med breda burspråk och en rik fasadutformning i övrigt.

Varje tomt bebyggdes med gatuhus samt gårdshus längs en eller två sidor av gården så att små och slutna gårdsrum uppstod. Entréerna förlades normalt till gårdarna som nåddes via portgångar från gatan.  Portgångarna försågs med bastanta spegelportar med överljusfönster. De äldsta landshövdingehusen saknade källare vilket innebar att vedbodar, tvättstugor och utedass fick uppföras på gårdarna. Gårdarna var vid denna tid inte alls de trivsamma gårdsrum som vi känner idag.

Lägenheterna var små och omfattade ett eller två rum och kök samt en liten tambur. Bostaden värmdes av kakelugnar. I husen mot gatan hade lägenheterna fönster mot både gård och gata medan gårdshusen, som utgjordes av sk halvhus, var enkelsidiga. I de små lägenheterna fungerade köket som både matberedningsplats, sovrum och förvaringsutrymme. Rummet mot gatan hade en salsfunktion, men om nöden krävde kunde det hyras ut. Golven belades med linoleummattor och i taken kunde enkla stuckaturer finnas.

Mot slutet av 1800-talet kunde det i mer förnäma lägen och vid större gator förekomma landshövdingehus med större våningar som även inkluderade matsal. Dessa landshövdingehus fick ofta en mer påkostad exteriör utformning.

Det nationalromantiska landshövdingehuset

I början av 1900-talet fylldes stora områden i Göteborgs utkant med landshövdingehus. På 1910-talet kom landshövdingehusarkitekturen att influeras av tidens nationalromantiska stilideal. I Gamlestaden och Bagaregården finns flera goda exempel på nationalromantiska landshövdingehus. Dessa landshövdingehus kom att skilja sig markant från sekelskiftets landshövdingehus. Uttrycket blev mer massivt och slutet med sockelvåningar av handslaget rödbrunt tegel med inslag av mönstermurning och fasader klädda med lockpanel – gärna målad i mörkt röda eller bruna kulörer. Liksom tidigare var burspråk ett vanligt inslag, däremot kom fönstren inte att förses med överstycken. Fönstren utgjordes av småspröjade 2-luftsfönster, ofta vitmålade. Taken blev mer högresta och kom att beläggas med rött lertegel samt förses med vindskupor.

Kring 1915 började gårdarnas utedass att ersättas av WC inne i byggnaderna, ofta gemensamma för minst två lägenheter – ett sk WC på svalen. Detta kom att innebära att utrymmet för lägenheternas tamburer minskades. Nu började också tvättstugor att förläggas till källarvåningar. Detta medförde att gårdsmiljön successivt började utvecklas till en trädgård och samlingsplats. Levnadsstandarden höjdes och lägenheterna kom att utrustas med skafferi, diskbänk och garderober.

Det 20-talsklassicerande landshövdingehuset

På 1920-talet kom landshövdingehusen att influeras av tidens klassicerande stilideal. Nu kunde hela kvarter gestaltas i en enhetligt monumental och 20-talsklassicistisk stil. Sockelvåningarna kunde utföras av både tegel och puts. Träfasaden utfördes med locklistpanel och försågs ofta med klassicerande dekor i form av pilastrar. Kulörerna blev återigen ljusa och milda. Likaså blev profilerade fönsterfoder och fönsteröverstycken i form av trekantsgavlar vanliga igen. Ett mycket tidstypiskt exempel på ett landshövdingehuskvarter i 20-talsklassicerande stil finner vi i kv Standaret i Majorna, vid Karl Johans Torg. Kvarteret uppfördes 1923 och samtliga byggnader gavs ett utpräglat klassicerande uttryck. Just detta kvarter är också ett exempel på hur man vid denna tid drog ner övervåningarnas träpanel över stenvåningen för att ge byggnaderna ett mer enhetligt utseende.

Gårdarna kom vi denna tid att bli större till följd av nya stadsplaneideal där sk storgårdskvarter förespråkades. På 1920-talet inreddes även tvättrum med WC i alla nya lägenheter. Lägenheterna var fortfarande små och den vanliga arbetarfamiljen bodde i ett rum och kök om ca 40 kvadratmeter. I köket fanns vedspis och även rinnande vatten (kallt!). Kökets väggar kläddes gärna med pärlspont. Förutom ett litet köksbord inreddes köket vanligtvis med en kökssoffa där någon i familjen kunde sova. Rummet mot gatan möblerades ofta med säng och soffa. Väggarna tapetserades och i taket fanns enkla stuckaturer.

Det funktionalistiska landshövdingehuset

I bland annat Majorna och Kålltorp uppfördes på 1930—40-talen lamellställda landshövdingehus i avskalad funktionalistisk stil. De gavs enkla fasader av släta spontade paneler eller diskreta locklistpaneler, ibland neddragen till sockeln. Fönstren utfördes som ospröjsade 2—luftsfönster utan omfattningar. Taken utfördes som sadeltak belagda med rött tegel. Sockelvåningarna kunde vara utförda av rött eller gult tegel, men ibland ersattes teglet av slät betong. I flera fall ritades flera byggnader inom ett kvarter av en och samma arkitekt. En av de mest frekvent förekommande arkitekterna var Nernst Hansson.

I funktionalismens anda skulle arbetarklassens bostadsstandard förbättras. Bostäderna skulle bli mer effektiva och fler rum inrättas utan att bostadsytan ökade. Köksytan minskades väsentligt. En av anledningarna till detta var att en gång för alla tvinga ut sovplatserna ur arbetarnas kök eftersom detta sågs som ohygieniskt. Funkisen innebar således slutet för att köket kunde användas som sovplats. Förutom kök och sovrum försågs tvårumslägenheterna med vardagsrum. I de funktionalistiska landshövdingehusen fanns WC och bad i varje lägenhet och centralvärmen kom att ersätta kakelugnsuppvärmningen.

Landshövdingshuset förbjuds, rivs och återuppstår!

Mellan 1870-1940 uppfördes ett tjugotal större områden med landshövdingehus i Göteborg. Det var en billig bostadsform som sannolikt hade fortsatt uppföras under de följande årtiondena om det inte vore för att de förbjöds av brandskyddsskäl år 1945.

Under 1960- och 70-talen revs ett mycket stort antal landshövdingehus i samband med de stora saneringarna. Landshövdingehusen sågs som omoderna och som en påminnelse om fattigdom och trångboddhet. Nu skulle de ersättas med storskaliga och moderna bostäder. Som tur var fanns starka röster som kämpade för att bevara den äldre bebyggelsen. Idag är i princip samtliga landshövdingehusområden i Göteborg upptagna i stadens bevaradeprogram då de bedöms besitta höga kulturhistoriska värden.

Landshövdingehusen är än idag ett karakteristiskt inslag i Göteborgs stadsbild och en mycket uppskattad hustyp. Även om hustypen förekommer i andra städer (t ex Vänersborg) är den göteborgska landshövdingehusbebyggelsen unik genom sin omfattning. När de förbjöds på 1940-talet utgjorde landshövdingehusen mer än hälften av det totala lägenhetsbeståndet i staden. Än idag finns flera välbevarade landshövdingehus från flera olika tidsepoker bevarade. Lägenheternas planlösning har dock ofta förändrats till följd av moderna krav. Att mindre lägenheter slagits samman till en större är till exempel vanligt.

Under 2000-talet har landshövdingehuset faktiskt uppstått igen. På Majstångsgatan i Kungsladugård uppfördes t ex 2018 två kvarter med moderna landshövdingehus. En skillnad från övriga landshövdingehus är att man lagt till en fjärde våning i trä, men i övrigt har man sökt att knyta ann till den intilliggande landshövdingshusbebyggelsen.