1960-talsvillan 

1960-talets rationellt byggda villor är populära på den svenska bostadsmarknaden och beskrivs ofta med begrepp så som ”retro” eller ”nostalgi”. Vissa är arkitektritade och andra är kataloghus, men de delar ofta ett gemensamt formspråk präglat av tidens rationella strävanden. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om de ideal som format 1960-talsvillorna och visar på exempel från Göteborg.

I efterkrigstidens Sverige rådde stor ekonomiskt tillväxt. Industri, näringsliv och offentlig sektor ökade kraftigt och samtidigt skedde en väldig folkomflyttning från land till stad vilket ledde till bostadsbrist och trångboddhet. 1960-talet blev början på en period som karakteriserades av stora bostadspolitiska satsningar. År 1964 beslutades att det skulle byggas en miljon nya bostäder på 10 år – det sk miljonprogrammet. Begrepp som ”miljonprogram” eller ”rekordårsbebyggelse” för ofta våra tankar till storskalig förortsbebyggelse, men faktum är att cirka en tredjedel av miljonprogrammets nya bostäder var villor, radhus och kedjehus.

Rationellt byggande

Det omfattande bostadsbyggandet under 1960–70-talen var en historisk kraftansträngning för att häva bostadsbristen. Mellan åren 1961–1970 uppfördes nästan 300 000 nya småhus i Sverige. Byggprocessen revolutionerades genom nya tekniker och material, vilket var en förutsättning för att klara den höga produktionstakten och för att sänka byggnadskostnaderna. Man strävade efter att rationalisera och mekanisera byggandet. Den övervägande delen av 1960-talsvillorna byggdes därför med prefabricerade väggelement.

Den växande medelklassen blev målgrupp för de många nyckel- och monteringsfärdiga villor som nu uppfördes. Den tilltagande inflationen gjorde det gynnsamt att investera pengar i ett eget boende. Enligt tidens rationella strävanden planerades och byggdes det ofta sammanhängande områden med sk gruppbyggda villor, dvs områden med likadana villor uppförda vid samma tillfälle av en byggherre, ofta kedjehus. Dessa hus såldes nyckelfärdiga. Tomterna var ofta förhållandevis små men till områdena hörde stora gemensamma park- och friytor. I andra fall byggdes garage eller nyheten carport så att man torrskodd kunde nå bilen från bostaden. Vid sidan av de gruppbyggda villorna uppfördes även ett stort antal styckebyggda (enskilt uppförda villor) och monteringsfärdiga villor på större tomter, ofta i äldre villaområden som nu förtätades.

1960-talet blev också kataloghusens era och många småhus byggdes av hustillverkare som t ex Myresjöhus, Hjältevadshus och Älvsbyhus. Man kan säga att 1960-talet blev en slags guldålder för småhusföretagen och det satsades stort på försäljning av monteringsfärdiga villor. Vid sidan av kataloghus och nyckelfärdiga hus uppfördes även mer exklusiva och arkitektritade villor. Även dessa uppfördes många gånger med elementbyggnadsteknik, men samtidigt med omsorg om detaljer och inslag av experimentlusta och hög materialkvalitet.

Hustyper och arkitektur

Under årtiondet uppfördes radhus, parhus, kedjehus och friliggande villor. Nu introducerades också två helt nya villatyper: atriumhus och vinkelhus. Ett atriumhus består av flera smala huskroppar som placeras i en kvadrat så att det bildas en kringbyggd atriumgård i mitten. Ett vinkelhus består av två huskroppar som sammanfogas till ett L.

Villaarkitekturen karakteriserades av rationalitet, industriell produktion och kostnadseffektivitet. Det var fortfarande modernismens ideal som präglade det arkitektoniska uttrycket med ett enkelt och avskalat formspråk med få, men viktiga, detaljer. Byggnaderna gavs ett sakligt och geometriskt uttryck där den arkitektoniska betoningen låg på byggnadens egna grundvolym, utan utskjutande byggnadselement. Detta ideal ledde ofta till att t ex balkonger utfördes i indraget läge. Villorna försågs ofta med pulpettak eller flacka sadeltak, fönsterband och förskjutna byggnadskroppar. De raka linjerna och fönsterpartierna gav byggnaderna ett horisontellt uttryck som ofta förstärktes av en taksarg. Även 1950-talets ideal levde kvar en bit in i decenniet vilket gav enplansvillor i gult eller rött tegel med indragna fasadpartier och varierande fönstertyper.

De gruppbyggda småhusen hade ofta enkla rektangulära planformer med sadeltak, medan de friliggande och styckebyggda villorna kunde få ett mer påkostat formspråk med t ex förskjutna byggnadsdelar, stora fönsterpartier och låglutande tak.

Enplanshuset utan källare kom att bli den dominerande hustypen under hela 1960-talet. Mot slutet av årtiondet blev även villor om 1 ½ plan vanliga. Enplanshusen bestod ofta av två sammanfogade byggnadskroppar som var lätt förskjutna i förhållande till varandra. På sluttningstomter var det vanligt med suterränghus där våningsplanen ofta var förskjutna i höjdled med en halvtrappa mellan planen. Entréer och entréfasader accentuerades ofta genom att fasadpartier drogs in under takfoten, vilka då utformades som utfackningsväggar klädda med träpanel.

Detaljerna i 60-talsvillan

Fasader

Vanliga fasadmaterial var träpanel eller gult/rött fasadtegel liksom autoklaverad kalksandsten, vanligtvis kallat mexitegel/mexisten. Mexisten blev omåttligt populärt under såväl 1960-talet som 1970-talet och marknadsfördes med reklambilder på män i sombrero och poncho, en följd av den charterresande svenskens nyfunna intresse för ibero-spansk-inspirerad estetik.

Vanligtvis förekom en kombination av olika fasadmaterial, t ex genom att villans bottenplan utformades med ljus mexisten medan gavelspetsarna kläddes med brunlaserad träpanel. Det var också vanligt med fönsterband med träpanel mellan fönstren. Just kombinationen av tegel och trä var en populär lösning som flera tillverkare av kataloghus använde. Träpanelen kunde vara både liggande och stående och målades ofta i mörkt bruna kulörer. Även eternitfasader och skivor av lättbetong kunde förekomma, däremot var puts ett ovanligt fasadmaterial under årtiondet.

Entréer och dörrar

Villornas entréer var ofta omsorgsfullt utformade och utgjorde ett undantag i den i övrigt rationellt och ekonomiskt betingade arkitekturen. Ytterdörrarna tillverkades i teak och försågs med uppglasade sidoljus. Dörrarnas teakfanér mönsterspårades ofta i geometriska mönster. Sidoljusen försågs ofta med dekorglas, tex gult eller grönt buteljglas. Ovan entrén fanns ofta ett enkelt skärmtak av kopparplåt, men även kanalplast och eternit kunde förekomma. I anslutning till entrén monterades belysningsarmaturer, vanligtvis lyktor i svartoxiderad kopparplåt med buteljglas eller råglas. De gjutna trapporna kläddes med skiffer och gavs dekorativa smidesräcken.

Fönster

Ett resultat av det rationaliserade byggandet var att 1960-talets fönster blev enklare och fick en mer kvadratisk form än tidigare. Arkitektritade fönstermodeller var ovanligt. De fabrikstillverkade fönstren blev en massproducerad vara som gjorde att fönstren enkelt kunde monteras in i de färdiga väggelementen. De tillverkades ofta av furu, utan spröjs och profilering, och målades ofta i vit eller brun kulör. I mer påkostade villor kunde fönstren tillverkas av mer gedigna material så som t ex teak som oljades. Fönsterblecken var ofta av kopparplåt och fönstren saknade fönsterfoder.

Under 1960-talet blev de sidohängda och utåtgående fönstren dominerande. De under 1950-talet så populära pivåhängda fönstren (där fönsterbågen är monterad horisontellt centrisk i karmen) kom sakta men säkert att tas ur produktion under 1960-talet. De var dyra att tillverka och inte rationella att anpassa till de färdiga fasadelementen.

Typiskt för 1960-talet var också att det på en och samma fasad kunde förekomma flera olika fönstertyper, t ex en kombination av perspektivfönster, enkla 2-luftsfönster och asymmetriska fönster med vädringslucka. Ofta markerades vardagsrummet genom högre fönster med låg bröstningshöjd. Likaså var partier med långa fönsterband med träpanel mellan vanligt.

Balkonger

De flesta villorna försågs med balkonger. Balkongerna låg vanligtvis indragna i fasaden, ett led i det geometriska formspråket där man strävade efter så få utskjutande byggnadsdelar som möjligt. Balkongräckena kunde vara tillverkade av horisontella brädor laserade i mörkt brun kulör eller utgöras av smidesräcken med geometriska mönster.

Tak

På 1960-talet var fortfarande de låglutande taken populära. Både flacka sadeltak och pulpettak förekom, liksom platta tak. De flacka sadeltaken kläddes ofta med rött eller svart tegel alternativt mörkt betongtegel medan pulpettak var täckta med papp. En mycket tidstypisk detalj på de mer modernistiskt inspirerade 1960-talshusen är att man lät en mörklaserad sarg av fjällpanel dölja ett låglutande tak belagt med papp eller plåt. Ett mer påkostat och arkitektritat hus kunde få den döljande sargen i kopparplåt.

Färgsättning

Under 1960-talet var en kombination av ljusa och mörka kulörer vanligt. Detta kunde ske genom vitmålade fönster i mörkt bruna och träpanelerade fasader eller genom brunmålade fönster i fasader av vit mexisten. Även gröna eller röda kulörer kunde förekomma på t ex balkonger och utfackningsväggar.

Trädgården

Trädgårdens huvudsakliga syfte var att erbjuda rekreation och skulle därför vara praktisk och lättskött. Ofta var trädgårdarna utformade med en mindre förträdgård på entrésidan och en större trädgård mot baksidan med stora gräsytor och gärna en stensatt uteplats. En yta för barnens lek låg ofta i anslutning till uteplatsen och den öppna gräsmattan var trädgårdens viktigaste inslag.

Trädgårdarna inhägnades vanligtvis av låga smidesstaket med geometriska former eller låga murar av tegel, skiffer eller betongsten. Garage och carportar skapade skyddande vinklar. Infarten var ofta satt i granit, ibland i form av bågar av smågatsten. Kalksten och skiffer var populärt till gångstråk, uteplatser och murar. Nu började även betongplattor i olika kvadratiska former att användas. Både släta betongplattor och plattor med frilagd ballast (t ex dansk sjösten) förekom.

Vanliga växter i 1960-talets trädgårdar var ginst, tok och rododendron. Även tulpaner och lavendel planterades ofta i anslutning till uteplatsen. För att skapa mer intimitet kring uteplatsen kunde denna förses med en gles pergola på vilken klematis, klätterhortensia eller kaprifol kunde klättra. Barrväxter i olika former var mycket populära, t ex pelarformade cypresser, tujor och enbuskar vid entréerna. De kunde även användas till häckar. Generellt var buskar, t ex berberis, populärt eftersom de var praktiska och lättskötta.

Några exempel från Göteborg

Kobbehalls villaområde

I Kobbehalls villaområde i Askim finns ett 40-tal villor uppförda 1965-1968. Stadsplanen upprättades 1962 av arkitekt B Börten som också är upphovsman till merparten av villorna i området. Börtens villor är i regel uppförda i 1-1 ½ våning och byggda i vinkel kring halvslutna uterum. De har ett utpräglat geometriskt och horisontellt uttryck. Taken är antingen platta eller låglutande med sarger av kopparplåt och fasaderna är utförda med rödbrunt tegel. Flera av villorna har både fönster och dörrar av oljad teak och entréerna är försedda med skärmtak av koppar. Det förekommer även små burspråk av koppar, något som är ovanligt för 1960-talsvillor. Mot gatan ligger små förträdgårdar och på baksidan stora trädgårdar med stensatta uteplatser. De låglutande taken, byggnadshöjden och det röda teglet skapar ett sammanhållet uttryck samtidigt som de enskilda husens individuella karaktär ger liv åt området. Ett antal villor i området kom också att utgöras av enklare kataloghus. Sammantaget är Kobbehall ett tidstypiskt och välbevarat område med utpräglad 1960-talskaraktär.

Prästgårdsängen

I början av 1960-talet planlades Prästgårdsängen i Bö för ny bebyggelse i form av ett antal skivhus, atriumhus och en centrumanläggning. Atriumhusen, som omfamnar små kringbyggda trädgårdar, uppfördes av Göran Olsson Byggnads AB efter ritningar av Ragndal & Tuvert Arkitektkontor. De präglas av tidens rationella byggande med prefabricerade byggnadsdelar. Fasaderna är av rött tegel i kombination av brunlaserad träpanel i anslutning till de pappklädda pulpettaken med en sarg av kopparplåt. Entréerna är försedda med skärmtak av kopparplåt, burna av smäckra pelare, och entrédörrarna är av teak. Gatufasaderna är slutna i sitt uttryck medan väggarna mot atriumgårdarna är utförda som fönsterväggar. Atriumhus var en ny hustyp på 1960-talet som av många är lika uppskattad idag som på 1960-talet.

Sundhagsgatan i Kungsladugård

På Sundhagsgatan i Kungsladugård finns 12 tidstypiska villor som uppfördes av Riksbyggen år 1962 efter ritningar av Arne Branzell. Villorna är utformade med höga ambitioner vad gäller både form och material. Gavelfasaderna är utförda i gult tegel och är fönsterlösa. Mot gatan är fasaderna tidstypiskt indragna under takfoten. I bottenplanet ligger entréerna med dörrar av oljad teak samt garageportar. I det andra planet löper indragna balkonger längs med hela gatufasaden med räcken av brunlaserade brädor. Utfackningsväggarna är klädda med liggande träpanel. Taken är låglutande med takfot av kopparplåt. Mot gatan avgränsas tomterna av tegelmurar krönta av en kopparsarg. Villorna är ett tidstypiskt exempel på den förtätning av äldre villaområden som skedde under 1960-talet då tidigare obebyggda och lite ”knepiga” tomter togs i anspråk. Flera av villorna har genomgått exteriöra förändringar under årens lopp men bevarar trots det sin tydliga 1960-talskaraktär.

Modernism på Ekorregatan

På Ekorregatan i Västra Frölunda finns en arkitektritad 1960-talsdröm. Villan är ritad av arkitekten Peter Tygesen (samma arkitekt som är upphovsman till Dalheimers hus i Majorna) och stod färdig i början av 1960-talet. Den är utformad med tidstypiskt röda tegelfasader och bestod ursprungligen av två sammanfogade byggnadskroppar, ett sk vinkelhus, med en starkt geometrisk verkan. Huvudbyggnaden fick en särpräglad utformning och gavs en triangulär grundvolym genom att pulpettaket gavs en brant vinkel. Dess trädgårdsfasad är indragen under takfoten och domineras av stora fönsterytor samt väggpartier av fernissat trä. De tegelmurade fasaderna har lutats inåt vilket ger ett karakteristiskt utseende. Tygesens villa är både typisk och ovanlig på samma gång – det röda teglet, de låglutande taken och de stora fönstren är mycket representativa för tiden och villan bär många likheter med samtida villor, men med en utpräglad modernistisk och experimentell tvist. Den har än idag ett relativt välbevarat uttryck, trots att den blivit tillbyggd under senare tid.

Åkereds egnahemsområde

Åkereds egnahemsområde i Västra Göteborg består av en klart avgränsad enhet med gruppbyggda småhus i form av totalt 480 radhus och kedjehus. Byggnaderna uppfördes mellan åren 1964-1967 av Göteborgs Stads Egnahems AB efter ritningar av Henrik Falkenberg och Lars Ågren. Byggnaderna är karakteristiska för tidens gruppbyggda områden (områden med likadana hus uppförda vid samma tillfälle av en byggherre) med enkla rektangulära planformer, sadeltak och fasader av träpanel. Hela området har en enhetlig utformning och färgsättning. Till skillnad från tidens styckebyggda villor gavs husen i Åkered relativt branta tak. Åkereds kedjehusområde ingår i Göteborgs stads bevarandeprogram där just den enhetliga utformningen lyfts fram som ett värdefullt exempel på 1960-talets rationella småhusbebyggelse.