Belysningens historia Med exempel på tidstypiska armaturer och eltillbehör

Glödlampan uppfanns i slutet av 1870-talet, men det kom att dröja till 1900-talets första årtionden innan tekniken fick någon större spridning i Sverige. Före dess var de svenska hemmen styrda av dagsljuset. Vid mörkrets inbrott lystes hemmen upp av den öppna spisen eller av t ex av vaxljus eller fotogenlampor. Nedan tecknar bebyggelseantikvarie Johanna Roos vid Antiquum belysningens historia och ger exempel på tidstypiska armaturer och eltillbehör.

Tidig historia

Före det elektriska ljuset var belysning förknippat med levande ljus från brasan i den öppna spisen, eller från ett vaxljus, en lyssticka eller en oljelampa. I enkla hem anpassades livet mer eller mindre helt efter dagsljuset – dagen var över när mörkret föll och familjen samlades kring den öppna eldens sken. Det var bara i de förmögna hemmen man i större utsträckning kunde kosta på sig att, utöver de öppna spisarnas eldar, även tända ljus om kvällarna – men det var egentligen bara vid fester som hela hemmen lystes upp.

De tidigaste ljuskronorna hängde i kyrkor och slott där enklare modeller med levande ljus började förekomma redan under medeltiden. Dessa utvecklades i sin form under århundradens lopp och tillverkades vanligen av brons, mässing eller järn. Ljuskronor med glasprismor, de vi idag kallar för kristallkronor, började tillverkas i Sverige på 1640-talet men blev moderna i de finare och mer välbärgade hemmen under framför allt 1700-talet. Kristallkronor kom att vara fortsatt populärt långt in på 1900-talet och återfanns i de allra flesta borgerliga hem. Parallellt med kristallkronorna tillverkades under 1700-talet även sk glasarmskronor tillverkade mer eller mindre helt i glas. Dessa tillverkades på ett par svenska glasbruk men importerades även från bl a Italien och kallas ibland även för venetianska ljuskronor. De venetianska takkronorna var mycket exklusiva och fanns bara i de mest förmögna hemmen.

I de enklare hemmen var istället en takhängd lykta med ett levande ljus det vanligaste. Till en början utfördes dessa taklyktor vanligtvis av trä, men med tiden blev smideslyktan en klassiker i de flesta hemmen. Idag finns smideslyktor i tidstypisk stil att köpa hos flera byggnadsvårdsbutiker, men med elektrifierat ljus istället för stearinljus.

Fotogenlampan introduceras (ca 1860-1900)

På 1860-talet introducerades fotogenlampan, vilken fram till 1910-talet kom att utgöra standardbelysning i de svenska hemmen, både i enklare och finare hem. Fotogenlampan innebar en stor förändring i många hem. Nu kunde hela familjen samlas under skenet av samma ljuskälla och ändå få ett bra ljus. Eftersom man inte längre var styrd av dagsljuset blev dagarna längre. De tidigaste fotogenlamporna var ofta försedda med glasoljehus med mässingsfot i nyrenässansstil. De På 1880-talet ersattes dessa av sk insatsoljehus med gjutna zink- eller majolikahöljen. Majolika är ett tenn- eller blyglaserat lergods som blev mycket populärt under nyrenässansen då man ville återuppliva den gamla italienska renässanskeramiken. På 1890-talet blev mässingen återigen mycket populär och kom vid sekelskiftet att vara det vanligaste utförandet. Mot slutet av 1800-talet blev det också vanligt med mönsterblästrade glas på fotogenlamporna.

För allmänbelysning användes fotogenlampor som placerade hängande i kättingar från taket ovan matbordet. Dessa kunde ha en mängd olika utföranden. De äldsta takhängda fotogenlamporna var ofta gjorda av smidesjärn med glasoljehus, brännare av mässing och munblåst lampglas. Kring sekelskiftet gavs de ofta en mer arbetad utformning med vackert utförda oljehus av gjuten mässing med dekor, lampskärmar av opalglas och vackert utförda kedjor. Allmänbelysningen kompletterades med bordslampor och det fanns även fotogenlampor avsedda att fästas på väggen, som lampetter, och fotogenlyktor som man kunde bära med sig runt i hemmet. Bordslamporna kunde under 1800-talets andra hälft utföras av porslin med förgyllda rokoko-ornament. Dessa lampor försågs ofta med klotkupor med mönsterslipat opalglas. Under det sena 1800-talet blev också den sk ”månskenslampan” populär. Denna modell hade en hissanordning och karakteriserades av sitt färgade glas, ofta i gröna eller rosa toner.

Gasbelysning (ca 1840-1930)

Gasljus för belysningsändamål introducerades redan år 1799, men det kom att dröja till mitten av 1800-talet innan Sverige fick sin första anläggning. Göteborg för först ut i Sverige och fick sin första anläggning år 1846. Det var dyrt med gasbelysningens ledningsdragning vilket gjorde att gasbelysning endast användes i storstäderna – och då i princip endast för gatubelysning och i enstaka fall även i finare bostadsfastigheter. Gaslamporna hade öppna uppåtriktade glas och till skillnad från tidigare hängde inte gaslamporna i kedjor, utan i de rör som skulle leda gasen. Gasbelysning kom att förekomma fram till 1930-talet.

De första elektrifierade armaturerna (1890-1910)

År 1879 konstruerade Thomas Edison den första glödlampan och redan kring 1880-talet introducerades elektrisk belysning i Sverige. Till en början var det dock i huvudsak vid industrier så som sågverk som glödlampsarmaturer började användas, bl a i syfte att förlänga arbetsdagarna och minska brandfaran. I Göteborg var Lyckholms Fabriker först ut med elektrisk belysning år 1887/1888. Under 1800-talets senare del började dock elektrifierad belysning sakta men säkert leta sig in i våra bostäder, men då i huvudsak i de mer välbärgade hemmen. I enklare hem kom det att dröja en bra bit in på 1900-talet innan elektriskt ljus blev vanligt.

I slutet av 1800-talet var elektrifierad belysning något mycket exklusivt och armaturerna gavs en påkostad utformning. Hängande lyktor i glas, ofta med konstnärligt utfört smide, kunde t ex förekomma i stenstadens trapphus. Inne i lägenheterna var fotogenlampor i mässing och glas fortfarande de dominerande ljuskällorna. I de fall det förekom elektrisk belysning bestod denna i huvudsak av takhängda armaturer och enstaka bordslampor. Golvlampor var ovanliga, liksom vägghängda armaturer. I de enklare utrymmena, t ex kök, hall och förstuga, bestod den elektriska belysningen vanligtvis av en naken glödlampa i en enkel porslinslamphållare. I finare utrymmen så som salongen eller matsalen kunde takbelysningen bestå av kupor av glas och socklar av mässing. Det var vanligt att glaset i kuporna var slipat i olika mönster för att bryta ljuset och minska risken för bländning. Det förekom även sk pressat glas som har en bubblig och blästrad yta. Likaså förekom opalvitt glas, men då endast i öppna skärmar – som t ex i skomakarlampor – där man ville rikta ljuset nedåt.

I många hem fick ofta de påkostade och omsorgsfullt utformade fotogenlamporna eller ljuskronorna sitta kvar i salongernas tak, i vissa fall kom de att med tiden att elektrifieras och moderniseras med lamphållare för glödlampor. Självklart nyproducerades även elektrifierade ljuskronor, vilka kom i ett stort antal olika utföranden. Nytillverkade takarmaturer i de finare rummen var ofta inspirerade av de tidigare gasarmaturerna. Kring sekelskiftet slog den sk jugendstilen igenom vars sirliga former återkom i armaturerna. Trearmade ljuskronor av mässig med inslag av växtornamentik och konstfullt utformade glaskupor blev populära i de finare hemmen. Nu slog de droppformade kuporna igenom. Kring 1910 kom istället nationalromantiken att sätta sin prägel på armaturerna och jugendstilens böljande former kom att ersättas av armaturer i hamrat järn i fornnordisk stil. Nu kunde också mässingen i armaturerna antikfärgas för att ge dem ett äldre utseende.

I köken blev tidigt den sk skomakarlampan populär. Från 1910-talet och framåt blev modellen vanlig som takbelysning i alla rum i enklare hem. I mer förnäma hem användes den i huvudsak i kök, pigkammaren och andra enklare utrymmen.

De takhängda armaturerna kompletterades ofta med bordslampor. Inledningsvis var de elektrifierade bordlampornas formspråk snarlikt fotogenlampornas, men de kunde också utformas med t ex en svarvad stomme av trä och veckade tygskärmar, ibland med fransar längst ner.

Installationsmässigt medförde den elektrifierade belysningen en rad förändringar i våra hem. Den största skillnaden var elledningarna i taket samt strömbrytare och eluttag på väggarna. Kring sekelskiftet var alla elledningar synligt dragna, det var först kring 1930–40-talen som dolda dragningar blev vanliga. Till en början bestod elkablaget av tvinnade textilklädda sladdar som fästes på vita fastskruvade porslinsisolatorer (sk knoppledningssystem), både i tak och på väggar. Även strömbrytare och uttag var utanpåliggande och tillverkades vanligtvis av porslin – runda svarta eller vita. I vissa fall kunde de också tillverkas av brons eller mässing. Elektricitet var något exklusivt och de hushåll som hade råd visade gärna upp det med utsmyckade strömbrytare som blev en del av inredningen. Strömbrytarna var vanligen av vridmodell där man tände och släkte genom att vrida på brytaren.

Antalet belysningspunkter ökar (1920-tal)

I början av 1920-talet hade elektrisk belysning i hemmen blivit mer vanligt förekommande och ljuspunkterna hade också utökats så att de takhängda armaturerna ofta kompletterades av såväl bordslampor som golvlampor. Golvlamporna kunde t ex vara tillverkade av mässing och försedda med veckade tygskärmar. Vid denna tid blev även prydnads- och arbetslamorna fler, bland annat blev det vanligt med skrivbordslampor – sk Strindbergslampor. Stilhistoriskt så präglas tiden av den sk 20-talsklassicismen där förebilderna hämtades från den klassiska arkitekturen – vilket även gick igen hos armaturerna. Som ytbehandling dominerade obehandlad mässig, men även den lite mindre blanka förnicklade mässingen började bli populär. Vid sidan av de strikt klassicerande armaturerna blev det också populärt med de lite mer vågade Art Déco-stilen, vilket präglades av ett avskalat formspråk med geometriska former, starka kulörer och rikligt med kontraster.

Under 1920-talet började eldragning med tvinnad textilsladd och isolatorknoppar att ersättas av sk metallmantlade Kuloledningar (ofta bly). Dessa bestod av en tunn och smäcker kabel som gav ett prydligare utseende än det tidigare knoppledningssystemet. Under 1900-talets andra hälft introducerades istället plastisolerade kuloledningar. Allt elkablage, liksom brytare och uttag, var dock fram till 1930-talet utanpåliggande. Strömbrytare och uttag var också fortfarande huvudsakligen tillverkade av porslin.

Renare och enklare former (1930-1960-tal)

På 1930-talet slog funktionalismen igenom och kom att sätta sin prägel på belysningsarmaturerna. Formerna blev renare och enklare. Armaturer med heltäckande plåtskärmar och vita opalglas dominerade. Nu introducerades även globarmaturerna som blivit synonyma med funktionalismen – och vars popularitet består än idag. Globerna kunde vara vägghängda eller takhängda och nedpendlade. De förekom i såväl badrum som i kök och vardagsrum. Även på 1940–50-talen var globerna mycket vanliga. Nytt för tiden var också att man gick från att ha ett fåtal centralt placerade ljuskällor till en friare placering av armaturerna.

På 1940-talet blev de sk burlamporna populära. De bestod av skärmar av textil eller glas som avskärmade glödlampan och på själva ”buren” applicerades ofta motiv från djur- eller växtriket. Nu skedde också en markant ökning av lampskärmar i tyg och slätspända, löstagbara skärmar blev på modet.

Kring 1900-talets mitt introducerades även nya material som gav nya möjligheter. Nu gjorde t ex plasten sitt intåg i armaturerna. På 1950-talet tilldelades exempelvis formgivaren Hans Bergström en guldmedalj vid den tionde Triennalen i Milano för sin armatur ”Struten” – en avskalad, stilren och strutformad lampa av plast. Denna armatur blev en stor succé och har senare blivit flitigt plagierad som hembelysning.

På 1960-talet blev nedpendlade plastarmaturer i bjärta kulörer högsta modet. På belysningsmässan i Göteborg 1968 lanserades den svenska designklassikern ”Bumling”, en pendellampa med bullig form som fanns i ett antal olika kulörer. Det var även på 1960-talet som lysröret introducerades.

På 1930-talet började eldragningarna utföras dolda, dvs gömda inne i väggarna. Nu introducerades också uttag och brytare av bakelit, vilka då kunde vara svarta, bruna eller vita. Bakelit som material hade funnits sedan 1910-talet, men det var först nu det slog igenom stort. Dess popularitet hängde samman med dess värmebeständighet och goda isoleringsförmåga i kombination med ett billigare pris. Bakeliten har en stark anknytning till funktionalismen som stilepok och användes flitigt för att tillverka detaljer för el och andra nymodigheter. Bakelit tappar med tiden sin glans och blir matt, detta kan avhjälpas med medlet Fulgentin som återger bakelitbrytare sin tidigare lyster.

På 1930-talet gjorde också vippströmbrytaren sitt inträde på marknaden, vilken kom att ersätta brytare av vridmodell. Senare började eltillbehör tillverkas av duroplast och var i regel vita. Dessutom blev de med tiden större och fyrkantigare till sin form.

På 1930–40-talen blev också strömbrytare och strömuttag med täckplatta av glas populärt. Glasplattan lät den underliggande tapeten synas igenom vilket fick strömbrytaren att smälta in i väggen på ett fint vis.

Tidstypiska armaturer och eltillbehör

Tidstypiska armaturer kan höja upplevelsen av ett rum och bidra till att skapa karaktär. Idag finns ett relativt stort utbud av armaturer i jugendstil och funkis att tillgå. De är ofta hantverksmässigt tillverkade efter äldre och tidstypiska förlagor. Nytillverkade armaturer i t ex nationalromatisk stil är däremot svårare att få tag i. Det finns dock gott om äldre belysning på antikmarknaden – tänk dock på att du kan bli tvungen att dra om elen. Ta alltid hjälp av en elektriker vid elarbeten!

Tänk på att även utseendet på stömbrytare och eluttag är viktiga. De idag så vanliga stora, fyrkantiga och ilsket vita strömbrytarna av plast kan lätt förta uttrycket i ett i övrigt tidstypiskt inrett rum. Idag finns ett relativt stort utbud av mer karaktärsenliga strömbrytare och eluttag i t ex porslin eller bakelit med runda former som bättre passar in i en äldre miljö. En annan viktig detalj är valet av sladd. Idag finns även textilsladdar att tillgå i byggnadsvårdsbutikerna. Både gamla bords- och taklampor hade normalt sådana. Dessa sladdar får dock inte användas för fasta installationer.

Tips på återförsäljare av tidstypiska armaturer och eltillbehör:

Du kan också köpa tidstypiska armaturer i de allra flesta byggnadsvårdsbutiker.