1920-talsvillan 

I Sverige finns idag drygt 100 000 villor och radhus uppförda under 1920-talet. De är nu 100 år gamla och har i de allra flesta fallen stått sig bra såväl tekniskt och funktionellt som estetiskt. Den klassiska 1920-talsvillan, ofta placerad i en sk trädgårdsstad med omfattande grönska, är idag omåttligt populär. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB, om de ideal som format våra 1920-talsvillor och visar på exempel från bland annat Kungsladugård, Änggården och Örgryte.

I början av 1920-talet rådde bostadsbrist och trångboddhet i Sverige, särskilt i våra städer. Det var mot denna bakgrund som Statens byggnadsbyrå 1922 började upprätta typritningar för villor. Egnahemsrörelsen fick fart, villabyggandet ökade och många karakteristiska egnahemsområden växte fram runt om i Sverige.

Förutom enfamiljsvillan kom även den så kallade flerbostadsvillan att bli vanlig under 1920-talet. Flerbostadsvillan är en slags mellanform mellan villan med egen tomt och det större flerbostadshuset. De uppfördes vanligen i två och en halv våning med två bostäder per trapplan. Under 1920-talet introducerades även radhuset som ny bostadsform i Sverige. Radhusen placerades ofta i tomtgränsen mot gatan, gärna med en liten representativ förträdgård och små privata trädgårdar på husens baksida.

20-talsklassicismen

Den arkitekturstil som blev dominerande under 1920-talet kallas för 20-talsklassicism. Arkitekterna lät sig inspireras av antiken och de klassiska idealen liksom av den gustavianska 1700-talsklassicismen och den svenska empiren. Typritningar från Statens byggnadsbyrå gjorde att den nya stilen fick stort och brett genomslag. Ledorden var enhetlighet, symmetri, stramhet, lugn och ordning.

Villor och radhus inom ett område gavs ofta ett likartat utseende, men variation skapades genom färgsättning och utvändiga detaljer. Fasaderna utformades ofta av stående locklistpanel eller slätspontpanel med varierande färgsättning, ofta i ljusa grågröna, gula, grårosa eller gråbeige kulörer med snickerier i brutna vita eller grå kulörer. Taken utformades som sadeltak eller mansardtak som belades med lertegel. Fönstren var spröjsade och gavs en symmetrisk placering. Husets mittaxel markerades som regel av ett individuellt utformat entréparti, gärna flankerat av kolonner eller försett med ett klassicerande överstycke. Ett mycket vanligt gestaltningsgrepp var att markera villans hörn med lisener eller pilastrar, det vill säga vertikala band, som försågs med dekorativa kapitäl efter antika förebilder. Andra vanliga klasscierande form- och dekorelement var medaljonger, festonger och inslag av tempelgavlar. Även runda och lunettformade fönster är karakteristiska för 20-talsklassicismen.

Trädgårdsstäder

På 1920-talet tillkom flera sk trädgårdsstäder i Sverige. Trädgårdsstäderna hämtade sin inspiration från England där Ebenezer Howard hade utvecklat idéer om hälsosamma och vackra trädgårdsstäder som gärna skulle vara självförsörjande. För de svenska trädgårdsstäderna hämtades även inspiration från den svenska småstadsidyllen med låg trähusbebyggelse placerad utmed smala, vindlande gator.

Det var i just trädgårdsstäderna, ofta i utkanten av stadskärnan, som många av 1920-talets villor och radhus byggdes. I dessa gröna bostadsområden skulle man ges möjlighet att odla frukt och grönsaker samt även finna ro och avkoppling. Grönskan och vegetationen i trädgårdsstäderna ägnades stor omsorg, något som än idag uppskattas och upplevs som en stor kvalitet.

Typiskt för trädgårdsstaden var det organiskt formade gatunätet liksom breda alléplanterade esplanader som fungerade som huvudstråk (som exempelvis Kungsladugårdsgatan i Göteborg). Bebyggelsen utgjordes ofta av en kombination av fristående villor i 1 ½ till 2 våningar och radhuslängor samt parhus. Nationalromantikens vurm för naturtomter övergavs till fördel för planteringar i ordnad symmetri. Raka trädalléer, monumentalt utformade platsbildningar och välkomnade förträdgårdar framför gatufasaderna blev vanliga inslag. Även den egna trädgården kom att karakteriseras av strama och enkla former.

1920-talsbebyggelsen i Göteborg

I Göteborg tillkom flera egnahemsområden och trädgårdsstäder under 1920-talet, med tidstypiska 20-talsvillor och radhus som än idag är välbevarade och högt uppskattade. Här kan nämnas Kungsladugård, Änggården och Örgryte. Utöver sin tidstypiska arkitektur och sina gröna stadsplaner har dessa bostadsområden ytterligare en gemensam nämnare – nämligen stadsingenjören Albert Lilienberg.

Albert Lilienberg blev stadsingenjör i Göteborg år 1907 och kom att prägla flera av 1920-talets nya villaområden. Detta gör att det finns ett tydligt släktskap mellan de olika områdena. Lilienberg var starkt inspirerad av den österrikiske stadsplaneraren och arkitekten Camillo Sitte som menade att stadsplaneringen måste ta hänsyn till platsens karaktär och naturliga terrängförhållanden. Bebyggelsen skulle anpassas till terrängen istället för tvärt om och man talade om ”gatans konst”. Förebilderna hämtades från medeltidens pittoreska städer med slingrande gator och slutna plats- och torgbildningar. Lilienbergs planer för de ovan nämnda stadsdelarna kom att utmärkas av terränganpassning med svängda former, där blicken inte skulle försvinna ut i intet. Han arbetade med Sittes ideal om det “slutna rummet”, där husen ligger placerade nära gatan med trädgårdarna på baksidan.  

Änggården

Änggårdens villastad utgör idag en grönskande småstadsidyll mitt i stan. Lilienberg upprättade stadsplanen för området redan på 1910-talet och bebyggelsen i främre Änggården (mot norr) tillkom i början av seklet medan Änggårdens radhus och parhus i söder uppfördes på 1920-talet i tidstypisk klassicerande stil. Husen uppfördes av trä i två våningar med sadeltak och gavs fasader klädda med lockpanel och dekor i utpräglad 20-talsklassicism. Bland arkitekterna finner vi bland annat Nils Olsson som är upphovsman till många av tidens villor. Bebyggelsen är välbevarad än idag och rymmer många goda exempel på tidstypiska bostadshus.

Kungsladugård

Kungsladugård är en karakteristisk 1920-talsstadsdel i Göteborg utformad med alléplanterade esplanader och omfattande grönska i stadsbilden som skapas genom såväl villabebyggelsens som landshövdingehusens förträdgårdar.

Lilienbergs stadsplan för Kungsladugård antogs 1916. Kungsladugårdsgatan kom att fungera som ett av stadsdelens huvudstråk kantat av radhus ritade av bland annat arkitekterna H Jahnke, O Gerle, W Säfström m fl. Bakom radhusen förlades friliggande villor med tillhörande trädgårdar. Merparten av villorna i ”Kungsladugårds egnahem” uppfördes efter typritningar vilket gav området en relativt enhetlig utformning i 20-talsklassicerande stil. Området är välbevarat än idag och såväl stadsplanen som villaarkitekturen speglar tydligt 1920-talets ideal.

Örgryte

År 1922 inkorporerade Göteborgs stad de östra delarna av Örgryte. Området delades upp i sju olika stadsdelar: Bö, Torp, Skår, Kallebäck, Gårda, Lunden och Kålltorp. Samma år presenterade Lilienberg ett planförslag till utbyggnad med framförallt villor. Planen omfattade Bö, Torp, Kålltorp samt en del av Skår.

Med start 1922 fortsatte utbyggnaden i de sedan tidigare påbörjade villaområdena ”Bö Villastad” och ”Örgryte Trädgårdsstad”. Örgryte trädgårdsstad, öster om Örgryte gamla kyrka, tillkom på initiativ av arkitekten Nils Olsson. Trädgårdsstaden omfattade två delar, en norr om Delsjövägen och en söder om densamma. Den norra delen kom att domineras av villor ritade av Olsson, här finns än idag hans egna villa – Olsagården – som placerades centralt i området.

Örgryte trädgårdsstad följdes av flera områden med villor och radhus i tidstypisk 1920-talsklassicism bl a vid Överåsgatan och Sankt Sigfridsgatan. Just miljön kring Sankt Sigfridsgatan hör till ett av Örgrytes mer välbevarade 1920-talsområden. Miljön omfattar ett välbevarat huvudstråk med enhetligt utformade radhus utmed Sankt Sigfridsgatan samt även villor och parhus i Jakobsdal. Bebyggelsen uppfördes mellan åren 1922–28 och ritades bland annat av arkitekterna N Olsson, O M Holmén och J J Solberg. Radhusen gavs en karakteristisk 20-talsutformning med fasader klädda med locklistpanel där hörnen markerades av pilastrar. Taken utfördes som sadeltak och fönstren spröjsades ofta till sex rutor. Mot gatorna förlades små förträdgårdar som bidrog till gatans gröna karaktär. Villorna och parhusen uppfördes i  1 ½ till 2 våningar och entréerna ägnades särskild omsorg med dekorativa dörromfattningar i klassicerande stil. Många mindre ombyggnader har gjorts i området under senare tid men merparten av husen bevarar sin ursprungliga karaktär.

Ytterligare ett tidstypiskt område är miljön kring Överåsgatan, med en stadsplan upprättad av Lilienberg och villor ritade av Nils Olsson. Även stadsdelen Kålltorp ingick i Lilienbergs stora utbyggnadsplan för Örgryte. Kålltorps egnahem väster om Munkebäcksgatan byggdes i huvudsak ut enligt Lilienbergs plan 1923–30.

Detaljerna i 1920-talsvillan

Fasader 

I mer exklusiva miljöer kunde fasaderna utföras med puts eller tegel. Det dominerande fasadmaterialet hos 1920-talsvillorna var dock stående träpanel. Det förekom såväl släta, spontade, träpaneler som locklistpaneler med profilerad locklist. Ett av tidens mest utmärkande drag var att villorna försågs med hörnpilastrar, som avslutades mot taksprång och takfot med ett kapitäl.

Fasaderna linoljefärgsmålades i kulörer så som olika varmgrå kulörer, gråbeige, grårosa, grågrönt eller gult. Vindskivor, fönsterfoder och hörnpilastrar målades ofta i en avvikande kulör, t ex en bruten vit eller ljust grå.

Fönster

Villorna gavs en symmetrisk fönsterindelning där fönstren var jämt fördelade över fasaden. Den dominerade fönstertypen var ett kopplat tvåluftsfönster av trä, spröjsat till sex rutor. Bågarnas hörn stabiliserades av hörnjärn. Ibland var fönstren i andra våningen lägre, och spröjsades då till fyra rutor. I glasverandor kunde också spröjsade treluftsfönster förekomma. Spröjsen var profilerade med en enkel kvarts-, svanhals- eller äggstavsformad profil. Snickerierna målades i brutet vitt eller ljust grått, men det förekom även grågrönt, gråblå och brunt.

Fönstren försågs ofta med dekorativa fönsteromfattningar där överstycket ibland gjordes kraftigare och utskjutande. I gavlarna var det också vanligt med dekorativa fönster med lunettform, rund eller oval form.

Entréer och ytterdörrar

Entréerna blev den relativt släta 20-talsfasadens mest karaktärsskapande element, ofta med påkostade material och omsorgsfull utformning. Utformningen av entrén var ett sätt att variera den i övrigt samkomponerade villaarkitekturen. Oftast placerades entrén centrerat i byggnadens långsida. Det var vanligt med öppna förstukvistar med snickerier i klassciserande stil, t ex träträcken med balusterdockor och kolonner av trä som bär ett skärmtak. Entréerna kunde också smyckas med klassicerande dörromfattningar med profilerade överstycken och dekorativa konsoler, ofta med inslag av sk tandsnittsfriser av trä. Även dekorer i form av papyrysblommor, acanthusblad och meanderslingor blev vanliga inslag i entréerna. På mer påkostade villor kunde det också finnas  glasverandor.

Ytterdörrarna utfördes som ramverksdörrar som på olika sätt dekorerades med paneler och skivor. En rund glasning i den över spegeln kom att bli mycket signifikant för tiden. Ytterdörrarna målades med linoljefärg, ofta i bruten vit kulör, brun, grågrön eller engelsk röd.

Balkonger

Balkongerna var relativt små och grunda, ofta med en halvrund form. Balkongerna fyllde en viktig funktion som ett dekorativt fasadelement. Räckena kunde vara tillverkade av smäckert smide i geometriska mönster, eller av svarvade balusterdockor av trä.

Tak

Merparten av villorna utfördes med sadeltak med minimala taksprång som belades med rött lertegel. Mindre villor kunde också förses med brutet tak, sk mansardtak, vilken gav större bostadsyta på vinden. Takfoten utfördes av trä och var i regel profilerad. Även plåt och skiffer förekom som taktäckningsmaterial.

Mindre takkupor kunde förekomma och utformades då med en rund form (sk oxögon) eller lunettform. Takkuporna placerades symmetriskt, i linje med fasadernas fönsteraxlar.

1920-talets trädgårdar

Idén om trädgårdsstaden innebar att människor skulle flytta från stadens trångboddhet till en sundare miljö med egen täppa för odling. Trädgårdsstäderna utformades därför med en tydlig tanke om den egna trädgården. Ofta placerades husen några meter från tomtgränsen mot gatan, eller precis i gatulivet, för att skilja de offentliga gaturummet från den privata trädgården som gärna placerades på husets baksida. Mot gatan fanns ofta en smal ”förträdgård” som skulle ge trädgårdsstaden en viss stadsmässighet i gaturummet. Radhusen trädgårdar anordnades ofta efter engelsk modell med en mindre förträdgård mot gatan och en lång och smal trädgård på baksidan.

Trädgårdarna hade generellt en formell form med träd och buskar i raka rader, likväl som raka grusgångar. Gångarna ordnades symmetriskt, ofta i en axel ut från huset. Framför eller runtom huset vidgades ibland grusgångarna till en liten gårdsplan. I förträdgårdarna och i anslutning till huvudentréerna placerades ofta prydnadsväxter. På villans baksidan planterade man gärna friväxande buskar av t ex fläder, doftschersmin, syren, häggmispel, rosor och spireor. Buskar placerades vanligtvis i utkanten av trädgården eller utmed en kortsida.

En köksträdgård för odling av frukter, bär och grönsaker placerades vanligtvis nära byggnaden, gärna i anslutning till köket. Den bestod ofta av rutmönstrade gångsystem som delade in odlingarna i kvarter. Vanliga frukter och bär var hallon, jordgubbar, krusbär, rabarber, smultron och vinbär. Ett mycket viktigt inslag i trädgårdsstäderna var också fruktträdgården. Fruktträden gav trädgården en inramning och frukterna var ett extra tillskott i köket. Förutom frukträd var även trädtyper så som oxel och gullregn vanliga.

Ett annat vanligt inslag i trädgårdarna var bersån, ett grönt uterum skyddat från vind och sol. Bersåerna utfördes ofta som runda eller fyrkantiga med en öppen sida. Det vanligaste växtmaterialet var syren men även liguster och hagtorn förekom.

Tomterna omgavs ofta av av spjälstaket av trä målade i grönt, gult eller rött alternativt av enhetliga och prydligt klippta häckar av hagtorn, häckkaragan eller syren. Grindarna utfördes vanligtvis av trä, ofta med grindstolpar av granit. Även naturstensmurar var vanliga inslag i gatubilden. Även smidesstaket kunde förekomma i kombination med trästaketen.