Badrummets histora 

Historiskt sett har de flesta svenska hus inte haft något badrum eller toalett förrän tiden kring mitten av 1900-talet. De första vattenklosetterna kom visserligen till Sverige på 1870-talet, men det var bara en handfull mycket välbärgade människor som hade råd med badrum. Det skulle ta lång tid innan dessa bekvämligheter blev vanliga i landet. Före 1900-talet var vatten och avlopp ovanligt i bostäderna och det fanns varken plats eller råd med badrum. Morgonhygienen sköttes med en kanna vatten och ett tvättfat, ibland på en tvättkommod. Under sängen förvarades pottan och på innergårdarna fanns gemensamma utedass. Faktum är att det var först under 1940-talet som badrum med tvättställ, toalett och badkar blev vanliga i nybyggda hus i Sverige.

De svenska badrummens historia är nära sammankopplad med ny teknik som gjorde sitt intåg kring sekelskiftet. Vatten- och värmeledningar, avlopp och rinnande vatten, gaseldade varmvattenberedare mm gjorde det möjligt att inreda ett särskilt rum för personlig hygien. Kring sekelskiftet 1800/1900 började de bättre bemedlade att inreda badrum i sina bostäder. Dessa badrum var ofta pampiga och påkostade med gjutjärnsbadkar i empiresil med lejontassar, golv av marmor eller tiles, mässingsdetaljer mm. Väggar och tak kunde vara klädda med pärlspont eller vara helputsade. Hygienvanorna såg helt annorlunda ut jämfört med idag – man satt ner i badkaret och skvätte inte lika mycket vatten på väggar och golv. Men merparten av befolkningen fick nöja sig med utedass, bad i zinkbaljan framför vedspisen eller tvagning vid någon av stadens offentliga badinrättningar.

Badrummets utveckling hänger också samman med tidens ideologi där smutsen skulle bekämpas. Sambandet mellan bristande hygien och sjukdomar började uppmärksammas kring sekelskiftet. Efter första världskriget utrustades nybyggda hus och villor av högre standard med badrum, men inte smålägenheter i mindre hus. I de nya villastäderna som växte fram byggdes först badrum i källaren, men när rörledningsbranschen utvecklades flyttades badrumen upp och placerades intill sovrummen. I städernas flerfamiljshus förekom gemensamma badrum i källarna.

1920-talet

På 1920-talet började man bygga badrum i nybyggda villor och större lägenheter. Det var inte ovanligt att toaletten och badkaret placerades i olika rum. Badkaren var inbyggda och ofta med kaklad sida. För att skydda från det ökade vattenstänket från inbyggda badkar kläddes väggarna i ofta med kakel, satta i tegelförband (en halv plattas förskjutning på varje rad). Vanligtvis användes vitt kakel, men även starka färger så som mörkrött, mörkblått och grönt förekom. Golven belades ofta med en- eller tvåfärgat klinkermönster, gärna i schackrutigt mönster. Sexkantigt golvklinker, en- eller tvåfärgat, var också modernt. Under samma period blev det även modernt med spegelskåp i plåt inbyggt i väggen. Toaletterna var högspolande fram till slutet av 1920-talet då den första lågspolande toaletten kom.

1930-talet

På 1930-talet föddes folkhemmets vision om ett rättvist och jämlikt samhälle där alla skulle kunna hålla sig hela och rena och ha en bra bostad, vilket sedan låg till grund för de kommande deceniernas badrumsutveckling. Badrum med varmvatten började att bli tillgängliga för de stora samhällsgrupperna, men det var fortfarande bara en av fem bostäder som hade tillgång till vatten och avlopp inomhus. Gemensamma bad i källaren för flerbostadshusens hyresgäster kom att leva kvar ytterligare något decennium.
Det funktionalistiska badrummet blev många familjers första. Badrummen på 1930-talet var vanligtvis små med enkla och rena former. Som golvmaterial dominerade fortfarande klinker, ofta lagt i schackrutigt mönster. Det kunde även förekomma korkplattor och marmorerad linoleum och i finare miljöer även natursten (vanligen marmor). Tanken var fortfarande att man skulle sitta i badkaret varför väggarna ofta bara kaklades upp till cirka 3/4 av väggen, med puts upptill. Det var vanligt med geometriska kakelsättningar med mörka fogar i kontrast till det vita kaklet. Kulörerna gick vanligtvis i vitt/svart/beige. I mer påkostade badrum kunde det förekomma glasskivor av etsade glas, tunna marmorskivor eller i torrare delar endast putsade väggar, då ofta behandlade med lackfärg.

Före 1930-talet importerades merparten av allt porslin från Europa, huvudsakligen England. Porslinet var i regel ben¬vitt och badkar dominerade framför dusch som i regel kom senare. Under 1930-talet började tillverkningen av sintrat sanitetsporslin, vilket gav en tåligare glasyr och ett mindre poröst porslin. Gustavberg i Sverige började sin tillverkning av sintrat sanitetsporslin 1939.

Mer anspråksfulla bad kunde utökas i storlek och kombinerades med ”dressingrooms” som ofta var så stora att de kunde möbleras. I dessa mer påkostade badrum förlades badet till ett separat rum. Att duschen separerades från badkaret som en egen enhet kom något senare, på 1940-talet.

1940-talet

Egentligen var det först kring 1940–50-talet som badrum blev standard i smålägenheter. Under 1940-talet gjordes omfattande forskning kring hur sunda bostäder skulle utformas. Den goda bostaden skulle ha modernt kök och badrum, sopnedkast, varmvatten, centralvärme och tvättstuga. Badrummen från denna tid var ofta standardiserade och funktionella. Funkisens influens var fortfarande stor.
Tvättställ och wc-stol var gjorda i porslin och badkaren i emaljerad stålplåt. Modet med inbyggda badkar som var kakelklädda kom att leva kvar. Tvättställen hade separata kranar för varmt och kallt vatten. Tidstypiskt var också klinker och mosaik på golven, men golv av gjutasfalt med trätrall ovanpå förekom också. Liksom tidigare fick väggarna ofta en kaklad bröstning. Bidé blev allt mer standard i mer påkostade badrum på 1940-talet efter engelska förebilder.

1950-talet

Senfunkisens badrum med femtiotals-inspiration hade kvar sitt vita kakel och mörkare kontasterande fogar, men nu tog man ut svängarna lite mer med t.ex. röd-vit rutigt klinker och ibland färgat sanitetsporslin i gult eller grönt. På 1950-talet lanserades den lågspolande toaletten, ofta med en sits av brun eller svart bakelit. Badkaren av gjutjärn började ersättas av pressade plåtbadkar – fristående eller inbyggda. Sanitetsporslinet hade femtiotalets bulliga former. Tvågreppsblandaren blev allmän, man fick fortfarande vrida på varmt respektive kallt vatten men det blandades i en stråle.

1960–1970-talen

Under de sk rekordåren på 1960-70-talen uppfördes ett mycket stort antal bostäder i Sverige. Badrummen från denna tid kännetecknas av massproduktion och användning av oprövade byggmaterial. I miljonprogrammets flerbostadshus var plast ett flitigt använt material. I villorna fortsatte kakel och klinkeranvändandet. Badrummen blev större och hyste nu ofta även tvättmaskin och torkskåp. Duschen fick ibland ersätta badkaret. På 1960-talet fortsatte färgsättningen i pastellfärger, ibland i kombination med svart. Med tiden blev dock färgerna allt mer kulörta.
På 1970-talet anlöts de sista stadsdelarna till avloppsnätet och omoderna bostäder i flerbostadshus byggdes om och försågs med badrum. En nyhet var fristående badkar med löstagbar front för att underlätta städningen. Duschkabinen började också succesivt att konkurrera ut badkaret. Den första engreppsblandaren för tvättställen lanserades. Väggmaterial, förutom kakel, var till exempel plastlaminatskivor, elastiska plastmassor, plastpanel eller spontad hyvlad träpanel av till exempel furu som behandlades med plastlack eller olja. Färgerna i badrummen var murriga och gick ofta i brunt, grönt och orangerött, ibland kombinerat med inredning av teak. Färgat sanitetsporslin i t ex gult, grönt, blått eller orange var mycket populärt. I villorna kom egen bastu snart att bli en statussymbol.

1980-2000

1980-talets badrum gavs ofta en fantasifull design där form gick före funktion. I villornas badrum introducerades flera nya företeelser – solarium, bubbelbad och ångbastu. Bad blev rekreation för den som hade råd. Badkaren kunde vara runda, trekantiga, kvadratiska eller ovala. Det kunde också förekomma snäckformade tvättställ med gulddetaljer. Att sätta in växter i badrummet blev nu också vanligt. Bleka pastellfärger som rosa och aprikos tillsammans med vitt och beige dominerade. Badrummen byggdes allt större och hade även plats för förvaring av hygienartiklar med vägghängda skåp.
På 1990-talet introducerades den snålspolande toaletten. Intresset för naturmaterial som natursten och trä ökade. Belysningen blev mer avancerad med både allmänbelysning i taket och mjukt ljus vid spegeln.

Under 2000-talet har nya möjligheter och ny utrustning i form av golvvärme, spotlights, imfria speglar, handdukstorkar mm introducerats. Vi duschar längre och oftare än tidigare och använder badrummen mer än under någon annan tid i historien. Vi har också sett en retro- och nostalgivåg där detaljer från såväl tidigt 1900-tal som funkisen och 1970-talet återkommer och kombineras – t ex badkar på lejontassar, tvågreppsblandare, kulört klinker och schackrutiga golv.

Hitta de tidstypiska inredningdetaljerna

Idag finns det en uppsjö av byggnadsvårdsbutiker där du lätt hittar krokar, hållare, hängare, toapappershållare, speglar mm i äldre stil. Tänk också på att badrumsporslin som gamla handfat och toalettstolar går att reparera och remaljera. Om äldre sanitetsporslin måste ersättas så finns det idag ett bra utbud av tidstypisk badsrumsinredning både vad gäller porslin och blandare.