Funktionalismens flerbostadshus 

Med sitt minimalistiska formspråk präglat av rena grundformer och ljusa kulörer blev de funktionalistiska flerbostadshusen svaret på 1930-talets strävan att bygga sunda och moderna bostäder för alla. Arkitekturstilen, ofta kallad ”funkis”, fick sitt genombrott i och med Stockholmsutställningen 1930 och genererade flerbostadshus som är lika attraktiva på bostadsmarknaden idag som när de uppfördes. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om 1930-talets flerbostadshus med exempel från Göteborg.

I början av 1930-talet hade Sverige den lägsta bostadsstandarden i Europa. Att skapa bättre boendevillkor stod högst upp på den politiska agendan. Nu skulle det byggas moderna bostäder åt alla och helt nya idéer för stadsbyggnad och arkitektur växte fram – med en modern estetik och stort socialt engagemang. Nu föddes den funktionalistiska arkitekturstilen som ett nytt formspråk präglat av enkelhet och saklighet som genom sina geometriska former, rena och minimalistiska uttryck tydligt bröt mot de äldre stilidealen. Det nya formspråket hade börjat utvecklas under 1920-talet men fick sitt stora genomslag i Sverige i samband med Stockholmsutställningen år 1930. Utställningen, där flera av funktionalismens svenska förgrundsgestalter medverkade, blev som en Pr-kampanj för den nya arkitekturstilen. Funktionalismen var dock mer än bara ett stilideal, den drevs också av sociala ambitioner där arkitektens uppgift var att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö. Slagord som ”rymd”, ”ljus” och ”luft” blev en viktig del av det funktionalistiska budskapet.

Ny syn på stadsplaneringen

På 1930-talet kom det traditionella sättet att bygga staden i slutna kvarter med kringbyggda innergårdar att överges till förmån för ett mer öppet och luftigt stadsbyggande med fritt placerade byggnadskroppar. Den äldre stenstaden med sina trånga och mörka gårdar sågs som en hopplöst omodern och ohälsosam symbol för det gamla samhället. Strävan efter ljusa och sunda bostäder, rationalitet och enhetlighet gav nu nya områden med parallellställda lamellhus i raka rader med naturen in på knuten. Även punkthuset introducerades som hustyp under perioden. Idealet för de nya bostadsområdena var grönska och luftighet, med grönytor mellan husen och lekplatser för barnen. De öppna gårdarna mellan byggnadskropparna saknade i regel markerade gränser. Byggnaderna orienterades medvetet efter väderstreck och andelen fönster maximerades för att ge lägenheterna gott om ljusinsläpp.

I Göteborg kom Uno Åhrén, som var stadsarkitekt mellan åren 1932–1943 och en av funktionalismens förgrundsgestalter i Sverige, att bli en av de stora förespråkarna för den nya tidsandan. Under hans tid som stadsarkitekt kom de nya stadsplaneidealen att slå igenom och ge oss många typiska funkisområden som är högt uppskattade än idag, bl a Sandarna och Övre Johanneberg som du kan läsa mer om nedan.

Nya arkitekturideal sätter sin prägel på flerbostadshusen

Flerbostadshusen från 1930-talet kom vad gäller arkitekturen att skilja sig väsentligt från äldre tiders flerbostadshus. En viktig utgångspunkt för den funktionalistiska arkitekturen var att formen skulle följa funktionen – vilket innebar att byggnadernas inre funktion och konstruktion skulle diktera förutsättningarna för fasadernas gestaltning. Exempelvis frångicks symmetrisk fönstersättning till förmån för en asymmetrisk fönstersättning där rumsfunktionerna styrde placeringen. Den funktionalistiska arkitekturen innebar vidare att husen skulle ges enkla och geometriska former. Enkelhet och upprepning kom att bli viktiga honnörsord. Typiskt för tiden är också att alla historiserande inslag i arkitekturen bannlystes. Detta gav en avskalad, rationell och osentimental arkitektur. Ljusa och slätputsade fasader utan onödiga ornament eller omfattningar runt fönster dominerade i den funktionalistiska arkitekturen, men även fasader med rött och gult tegel förekom. Taken utfördes flacka eller platta, så att de upplevs som tydligt underordnade fasaderna, och belades med plåt eller tegel. Takfallen mot gatan hölls i regel fria från takkupor, däremot förekom takkupor i takfallen mot gården. I gårdens takfall kunde det även finnas piskaltaner för mattpiskning.

Balkongen kom att bli en av funkisens mest karakteristiska byggnadsdelar och fasadens viktigaste dekorelement. Så gott som alla lägenheter försågs med balkong, ett led i att skapa hälsosamma bostäder. De utfördes gärna med runda hörn och ibland tilläts de även att gå över fasadhörnet. Fronterna utfördes antingen som smäckra smidesräcken alternativt av slät eller sinuskorrugerad plåt. Plåtfronter färgsattes antingen i fasad- eller fönsterkulör.

Fönstren tillverkades i regel av trä och var ospröjsade. De utformades ofta som sk fönsterband som skapas av att tre till fyra fönster kopplades samman. Även stora perspektivfönster och fönster som gick över hörn var en nyhet som bidrog till den funktionalistiska karaktären. De sparsamt profilerade snickerierna kunde målas vita, i fasadkulör eller i en avvikande färg som till exempel dovt grågrön. Många flerbostadshus från tiden försågs också med lokaler i bottenvåningen vilka därmed försågs med stora skyltfönster.

Portarna var vanligtvis av fernissat trä, ibland kombinerat med sparkplåt och beslag av rostfritt stål. Det förekom även entrépartier helt utformade som smäckra profiler av rostfritt stål. Porten kunde accentueras av en enkel naturstensomfattning.

Ljusa och luftiga funkismiljöer i Övre Johanneberg och Sandarna

Två tydliga exempel på de funktionalistiska arkitektur- och stadsbyggnadsidealen finner vi Övre Johanneberg och i Sandarna – vilka även är exempel på Uno Åhréns stadsplaner. I Johanneberg löste Åhrén tidens vilja att producera bostäder med maximal försörjning av luft, ljus och grönska genom att utforma en boendemiljö med friliggande lamellhus i avskalad funktionalistisk stil omgivna av grönska. Byggnaderna uppfördes i sju våningar med ett tidstypiskt funktionalistiskt formspråk med ljusa putsade fasader. De släta huskropparna artikulerades med utskjutande balkonger som med sina runda former har skapat ett omisskännligt funktionalistiskt uttryck. Även fönstren utfördes så att dessa går över hörn, vilket är mycket typiskt för tiden. De ospröjsade fönstren placerades i band för att uppnå ett horisontellt uttryck. Trapphusen försågs dock med ett vertikalt fönsterband som gav rikligt med ljus.  Övre Johanneberg är idag ett av Sveriges bäst bevarade funktionalistiska bostadsområden. Hela området är upptaget i stadens bevarandeprogram som särskilt kulturhistoriskt värdefullt.

Även för Sandarna i västra Göteborg upprättade Uno Åhrén en stadsplan under 1930-talet där de nya idealen inom stadsbyggandet tydligt framträder i områdets öppna planstruktur med parallellställda lamellhus samt fristående punkthus med öppna grönytor mellan husen i närhet till ett stort grönområde (Sannabacken). Husen utfördes med släta och putsade fasader, fönsterband och rundade balkonger samt flacka och tegeltäckta tak. Till miljön hör även den funktionalistiska Sannaskolan. Funkismiljön i Sandarna har bedömts besitta så höga kulturhistoriska värden på grund av sin sammanhållna karaktär att den pekats ut som riksintressant ur kulturmiljösynpunkt enligt miljöbalken.

Tegelfunkis i Gubberoparken och Kommendantsängen

Men det var inte bara avskalade och slätputsade funkishus i ljusa kulörer placerade i öppna lamellplaner som uppfördes i Göteborg under 1930-talet. Runt om i staden finns också flera exempel på  ”tegelfunkis” placerade i slutna eller halvslutna kvarter. Ett exempel på detta finner vi bl a i Gubberoparken i östra centrum. Stadsplanen för Gubberoparken upprättades av Åhrén och Branzell och är ett intressant exempel där ett halvslutet storgårdskvarter har kombinerats med lamellhus i funktionalismens anda. Detta har skapat en stor, grön och lugn bostadsgård.  Flerbostadshusen uppfördes i sex våningar med butiker i bottenvåningarna. Fasaderna utfördes av gult tegel och taken utformades som flacka sadeltak belagda med tegel. Butiksvåningarna accentuerades genom att kläs med natursten. Området utgör än idag ett värdefullt exempel på tegelarkitektur i funktionalistisk stil och är en av Göteborgs största samlade miljöer med byggnader i det traditionella gula teglet.

Vid sidan av de nya sammanhållna funkisområdena skedde också ett fullföljande av stenstaden där sekelskifteskvarteren kompletterades med funkishus. Runt om i staden hittar vi flera exempel på tidstypisk tegelfunkis insprängd i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets stenstadskvarter. Ett exempel finner vi i Kommendantsängen, vid Skanstorget, där kvarteret Batteriets norra sida (mot Kastellgatan) är bebyggd med sekelskifteshus med livlig fasadarkitektur medan den södra delen (mot Övre Husargatan) är bebyggd med fyra funktionalistiska tegelbyggnader från 1936. Till skillnad från föregående epok uppfördes inga gårdshus i denna del av kvarteret – ett resultat av att Uno Åhrén ändrade den äldre stadsplanen och förbjöd gårdshus som ett led i strävan efter att skapa ljusa och luftiga gårdar. Byggnaderna har en enhetlig utformning med avskalade fasader i rött tegel med sparsam dekor. Byggnaderna har hanterats som grupp snarare än som individer och de enskilda byggnaderna har tydligt underordnats det samlade helhetsintrycket där skala, fasader, material, kulörer och proportioner samspelar till att skapa en sammanhållen enhet.

Brytningstid mellan 20-talsklassicism och funkis i Jakobsdal

Övergången till den funktionalistiska arkitekturen skedde successivt och många flerbostadshus från det tidiga 1930-talet bär tydliga spår av 20-talsklassicismen. Ett exempel på detta finner vi i Jakobsdal där fyra storgårdskvarter med flerbostadshus uppfördes vid Jakobsdalsgatan 1929-34. De äldsta byggnaderna  är fast förankrade i den klassicerande stilen medan de yngre har tydliga inslag av en begynnande funktionalism med mer avskalade fasader där den enda fasaddekoren utgörs av symmetriskt placerade fönster och balkonger. Formspråket är strikt och tämligen avskalat med påtagliga modernistiska influenser. När du rör sig runt kvarteren kan du därmed tydligt se de skiftande stilidealen.

Flerbostadshusens interiörer

Flerbostadshusen från 1930-talet försågs med ljusa, enkla och stilrena trapphus som ofta fick sitt dagsljus från vertikala fönsterband i fasaden. Golv och trappor utfördes vanligtvis av antingen kolmårdsmarmor eller terrazzosten. Trapporna försågs med smäckra smidesräcken och enkla, men vackert utförda handledare. Trapphusväggarna målades vanligen med dova kulörer. Lägenhetsdörrarna utgjordes av enkeldörrar som kunde utföras helt släta med träfanér, men även spegeldörrar med en stor fyllning förekom. Dörrfodren blev enklare och mindre profilerade än tidigare. De allra flesta flerbostadshus från tiden försågs med hiss. Eftersom det första bostadsplanet i regel alltid var placerad en halvvåning upp var även hissen placerad här, vilket kan ställa till det med tillgängligheten idag. Nytt för tiden var även att trapphusen försågs med sopnedkast.

Tidens strävan efter att skapa ett klasslöst samhälle och goda bostäder för alla medförde att det främst uppfördes små (men yteffektiva) lägenheter under årtiondet. En tvårumslägenhet ansågs vara normal standard för en genomsnittsfamilj på fyra personer. I tvårumslägenheterna fanns oftast ett litet kapprum, ett vardagsrum med balkong, ett sovrum och ett smalt kök med matvrå vid fönstret. Det byggdes även större lägenheter i funkisens flerbostadshus, med dessa var relativt få och förbehållna de mest centrala lägena. Exempel på detta finner vi bl a i Övre Johanneberg där flera av de nya flerbostadshusen inrymde stora lägenheter. Detta gjorde att området blev ett relativt exklusivt område för den övre medelklassen som nu övergav sina paradvåningar i de trånga stenstadskvarteren. Gemensamt för de stora och små lägenheterna var att rumshöjden nu blev lägre än i t ex sekelskiftets flerbostadshus.

Idealet var ljusa lägenheter med stora och välplacerade fönsterytor där dagsljuset flödade in. Färgskalan var ljus. Golven i lägenheterna var ofta belagda med linoleummattor, men även parkettgolv var vanligt. Snickerierna förenklades och försågs med enkla profiler. Väggarna tapetserades med tidstypiska tapeter, ofta ljusa och enfärgade. Tapeterna skulle bilda lugna bakgrunder och kontrast till möbler och inredning. Även tapeter med geometriska mönster kom att bli populärt. Eftersom lägenhetens rumsstorlekar var mindre än tidigare krävdes nu små och lätta möbler. I de större lägenheterna fanns ofta även öppna spisar.

Bostadsstandarden höjdes väsentligt genom tekniska nymodigheter som rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och WC. Badrum med badkar och wc fanns i princip i samtliga lägenheter.

Köken blev mindre men samtidigt mer rationellt planerade. Gas- eller elspis, kylskåp och diskbänk i rostfritt stål hörde till. Nu introducerades sk ”arbetskök” eller ”sekundärkök” vilket innebar att matbordet placerades i ett separat matrum, ibland skilt från den smala köksavdelningen med en glasvägg. Köken utformades med ambitionen att skapa sunda hem och samtidigt förhindra att köken användes som sovplats. Flera nya köksapparater introducerades för att effektivisera köksarbetet samtidigt som konserver och halvfabrikat tänktes ersätta det traditionella sättet att laga mat från grunden.

Funkisköken var praktiska och hade mycket förvaring . Nu introducerades bl a de sk  ”reda”-lådorna, glaslådor för förvaring av torrvaror och kryddor som sitter i en egen liten hylla under överskåpen. Funkisöverskåpen, som utformades med släta luckor, hade ofta djupskillnader i den över och den undre raden, där de undre var grundare för att ge lättare åtkomst. Även sneda överskåp som var djupare överst kom att bli en vanlig lösning. Kökets snickerier målades ofta i en ljust gul eller grågrön kulör, övriga snickerier i brutet vitt.