Folkhemmets flerbostadshus – en bättre bostad - Stadshem
logotype

Folkhemmets flerbostadshus – en bättre bostad 

Efter andra världskriget var bostadsfrågan brännhet och med nya moderna bostadsområden ville man lösa bostadsbristen, främja den demokratiska människans utveckling, öka barnafödandet och skapa bättre bostäder åt alla. De många nya bostadsområdena som växte fram skulle ge människorna en miljö präglad av småstadens gemenskap, hemkänsla och trygghet. I detta nummer berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om folkhemsbyggandet på 1940–50-talen och de flerbostadshus som uppfördes i sk grannskapsområden.

 

Bostadsförsörjningen kom att bli en viktig hörnsten i det svenska folkhemsbygget och slagordet löd ”Goda bostäder åt alla”. Idén om folkhemmet hade introducerats i slutet av 1920-talet av Per Albin Hansson, men det var först på 1940-talet som folkhemmet på allvar började byggas. Bakgrunden var bostadsbrist, trångboddhet och undermålig bostadsstandard, men även en nedgång i barnafödandet som sågs som ett stort problem. En bostadssocial utredning från 1945 hade slagit fast att kommunerna måste ta ett större ansvar för bostadsförsörjningen. Nya allmännyttiga- och kooperativa bostadsbolag bildades och statliga lån för uppförandet av flerbostadshus instiftades – vilket blev en avgörande grund för ett icke-spekulativt bostadsbyggande. Folkhemsbyggandet kom att innebära en kraftig höjning av den svenska bostadsstandarden. Det genererade bostadsmiljöer som än idag är högt uppskattade för sina vackra bostadsgårdar, välplanerade lägenheter och sinnliga arkitektur.

 

Grannskapsenheter och ABC-städer

Under folkhemsepoken på 1940–50-talen tillkom ett stort antal nya flerbostadsområden nära stadskärnorna. Områdena uppfördes som sk grannskapsenheter, med förebilder från USA och England. Grannskapsenheterna bestod av öppna bostadskvarter i parkmark och skulle innehålla all nödvändig service och alla funktioner som krävdes för det vardagliga livet. Vid sidan av bostäder skulle det i varje grannskapsenhet finnas butiker, skola, bibliotek, kyrka, lek- och rekreationsytor för att möjliggöra en rik och sund fritid. 1930-talets stränga funktionalism övergick i en slags folkhemsfunkis där barnfamiljernas behov stod i fokus – en följd av den politiska viljan att öka barnafödandet. Detta gav bostadsområden med utemiljöer och bostadsgårdar som bjöd in till social samvaro och var anpassade till barns lek med lekplatser, plaskdammar mm liksom med ett stort inslag av offentlig konst. Bostadsområdena bestod ofta av en kombination av lamellhus och punkthus med naturmark in på knuten. Stadsplaneringen styrdes inte längre av gamla rutnätsplaner, placeringen av huskropparna blev friare och glesare. Bebyggelsen anpassades till terrängen och de befintliga topografiska förhållandena fick styra över placering och utformning så att byggnaderna passades in i naturen.  I slutet av 1950-talet började man även planera och uppföra satellitstäder något längre från stadskärnorna, sk ABC-städer (en förkortning för ”arbete, bostad och centrum”).

 Trevånings lamellhus var den vanligaste hustypen under folkhemsbygget. De kunde uppföras utan krav på hiss vilket gjorde dem till ett billigt alternativ. Likaså var punkthus i 6-8 våningar en vanlig hustyp. Mot 1950-talets slut ökade höjdskalan och punkthusen kunde bli 8-11 våningar höga. Man experimenterade med husformerna och punkthusen kunde t ex ges en T- eller L-form. Nu introducerades även en ny hustyp – det sk stjärnhuset. De första stjärnhusen byggdes 1944–1946 i Gröndal i Stockholm, efter ritningar av Backström & Reinius. I stjärnhusen betjänar varje trapphus tre lägenheter, vilka hade ljusinsläpp från tre väderstreck. I Göteborg hittar vi stjärnhus i bl a Järnbrott.

 

Bo bättre – på Norra Guldheden

De första grannskapsområdena som uppfördes i Sverige var Norra Guldheden i Göteborg (1944–46) och Årsta i Stockholm (1943–53). Just Guldheden kom att fungera som inspiration för många nya bostadsområden som tillkom på 1940–50-talen. Bostadsområdet uppfördes som ett experimentområde till utställningen ”Bo Bättre” år 1945 som anordnades av Göteborgs stad, Statens bygglånebyrå och Svenska Slöjdföreningen. Det kom att bli Sveriges största arkitektur- och formutställning näst efter Stockholmsutställningen 15 år tidigare. Avsikten var att Norra Guldheden skulle bli ett mönsterområde präglat av resultaten av de utförda bostadsutredningarna och fungera som utgångspunkt för nya bostadsområden.

Stadsplanen och byggnadsritningarna upprättades av arkitekterna Gunnar Wejke och Kjell Ödéen. Arbetet med utformningen av området skedde i nära samarbete med Svenska Slöjdföreningen och staden. Norra Guldheden utformades som en grannskapsenhet med en centrumanläggning, Guldhedstorget, där det fanns butiker, restaurang, hantverkslokaler, kollektivhus, förskola mm. Restaurangen hade en avdelning för försäljning av färdigberedd mat för hushåll, en för självservering och en för sittande gäster. Vid torget hade även små enkelrum för bl a för hembiträden inrymts i en av byggnaderna, eftersom hemhjälpen var avsedd att bo utanför familjebostäderna. Torget gavs en tidstypisk utformning med spegeldamm och offentlig konst. Ursprungligen var det även tänkt att det skulle finnas en biograf här, men detta kom aldrig till utförande.

Bebyggelsemiljön kom att utformas med öppna och gröna gårdsrum med en blandning av fritt liggande T-formade punkthus i 5–7 våningar, kvadratiska punkthus i 5 våningar samt lamellhus i 3 våningar. Husen låg inbäddade i grönska med närhet till såväl natur som till lekplatser och service.

Gula och röda tegelfasader med flacka sadeltak belagda med lertegel kom att dominera stadsbilden. Några år efter uppförandet kom dock tegelfasaderna på vissa punkthus öster om Raketgatan att slammas i mustiga jordtoner. Under senare tid har ytterligare ett antal fasader slammats. Lägenheterna omfattade 2–4 r o k och utformades i enlighet med de krav som Svenska Arkitekters Riksförbund och Slöjdföreningens bostadsutredning hade ställt upp. Den nya stadsdelen visades för allmänheten under bostadsutställningen för att visa på hur bostadsforskning, standardiseringar och rationaliseringar kunde skapa goda, rymliga, välplanerade och billiga lägenheter.

Norra Guldheden är än idag ett välbevarat grannskapsområde. Området är utpekat som kulturhistoriskt värdefullt i stadens bevarandeprogram och har dessutom pekats ut som riksintresse då det betraktas som ett mönsterområde från 1940–50-talens bostadsbyggande och ett representativt exempel på hur idéer om granskapsplanering omsattes i verkligheten. Norra Guldheden kom att fungera som inspiration för många nya bostadsområden runt om i landet och även i Göteborg. I början av 1950-talet uppfördes t ex bebyggelsen i Södra Guldheden efter ungefär samma mönster med en centrumanläggning i form av Dr Fries Torg med butiker, service och spegeldamm samt flerbostadshus i form av lamellhus och punkthus. Här återfinns också en mycket säregen butikslänga vid Dr Bex Gata, uppförd 1951 efter ritningar av arkitekten H Orlando, som illustrerar hur små butikscentra ofta uppfördes som ett komplement till de större centrumanläggningarna. Den uppfördes i en våning med en ovanlig utformning med stora framåtlutande skyltfönster omgivna av kraftiga ramar. Likaså finns tidstypiska folkhemsområden i Kortedala och i Kyrkbyn på Hisningen. I västra Göteborg är Järnbrott, 1951–1954, ett typiskt exempel på en grannskapsenhet med ett centralt torg (Radiotorget) kring vilket en kombination av punkthus, lamellhus, radhus och villor uppfördes. Ibland kom folkhemsbebyggelsen också att sprängas in bland befintlig äldre bebyggelse. Exempel på detta hittar vi bl a på Paternostergatan i Majorna där ett högt skivhus med fasader av gult tegel och en butikslänga uppfördes på 1950-talet.

 

Arkitekturen

Folkhemsarkitekturen kom att innebära en uppluckring av den strikta funktionalistiska stilen och kubiska formgivningen. Arkitekterna började återigen snegla mot äldre hantverkstraditioner och det skedde en viss tillbakagång till en mer traditionell arkitektur. Husen försågs t ex återigen med sadeltak, om än flackare än under tidigare epoker. Samtidigt levde modernismen som formspråk kvar, denna kombination av modernism och mer traditionell arkitektur är själva signumet för folkhemsarkitekturen, en stil som faktiskt bara förekom i Sverige. Sammantaget gav folkhemsarkitekturen ett mer kraftfullt och sinnligare uttryck än 1930-talets ljusa, släta och geometriska huskroppar.

Att den svenska arkitekturen blev mer traditionell och lokal hängde även samman med att andra världskriget hade påverkat bostadsbyggandet genom att importen av utländska byggmaterial begränsades samt att utbytet av idéer påverkats av att de svenska arkitekterna inte hade kunnat åka på studieresor för att inhämta inspiration. Materialbristen ledde till att staten införde ransonering av vissa byggvaror. Råvaror som exempelvis jakaranda, travertin och linolja kunde inte längre importeras. Detta medförde ett uppsving av svenska varor i bostadsbyggandet med material som ek, kolmårdsmarmor och kalksten.

Folkhemmets flerbostadshus uppfördes också i en slags brytningstid mellan hantverksmässigt och industrialiserat byggande, vilket kunde komma till uttryck genom en kombination av rationellt utformade fasader med inslag av individuellt och konstnärligt utförda entréer, balkongräcken eller burspråk. Fasaderna behandlades ofta med en riven ädelputs eller en grov spritputs i kraftiga jordtoner som mörkt grönt, dovt rosa eller ockra. Även gult och rött tegel var vanligt förekommande. Likaså blev inslag av mönstermurning återigen vanligt, bl a genom mönstermurade entréomfattningar och taksprång. Man började även använda ädelträ i fasaderna i högre utsträckning, ofta i burspråksliknade fönsterpartier samt i entrépartier.

Entréerna var en viktig detalj i 1940–1950-talets arkitektur som bidrog till husets typiska karaktär. Trapphusen kunde markerades i fasaderna genom svagt utskjutande fa­sadpartier, sk risaliter, eller genom att de försågs med mönstermurade omfattningar, alternativt naturstensomfattningar. I anslutning till entréerna kunde det även finnas konstnärligt utformade gjutna reliefer, gärna med motiv som kretsade kring barn, eller dekor utförd av mosaik. Entrédörrarna utfördes ofta av fernissad ek. Vanligtvis försågs entréerna också med trekantiga portarmaturer med gatunummer.

Lägenhetsfönstren utgjordes av ospröjsade 2-luftsfönster av trä, men även 3-luftsfönster förekom. Fönstren täckmålades i ljusa kulörer. Mot trapphusen kunde fönstren ges andra former, exempelvis sexkantiga. I folkhemmets lägenheter var balkonger en självklar­het. Balkongerna försågs antingen med smidesräcken eller med fron­ter av sinuskorrugerad plåt med genombrutna partier med smidesde­taljer som möjliggjorde ögonkontakt från bostaden till marken. För att inte skymma ljuset till underliggande lägenhet utfördes balkongerna sidolagda. Mindre lägenheter och sovrum i större lägenheter gavs ofta franska balkonger. Sadeltaken belades med lertegel och i takfallen kunde det även finnas infällda piskaltaner.

 

Trapphusen

Trapphusen fick ofta golv av kolmårdsmarmor eller terrazzo. Väggarna putsades och kunde ibland ha synliga tegeldetaljer. I entréhallen kunde det även finnas dekormåleri. Det förekommer också trapphus från tiden där väggarna tapeterades. Kulörerna var milda och gick i milda sandfärgade toner och pasteller. Trapporna utformades med smidesräcken med överliggare av trä. Lägenhetsdörrarna var släta och fanérade med ädelträ. Belysningen skedde vanligtvis via enkla glober i opalglas.

 

Lägenheterna

Under 1940-talet uppfördes i huvudsak små lägenheter om 1–2 r o k. Att bo två vuxna och två barn i en tvårumslägenhet sågs som en fullt acceptabel standard. Under 1950-talet kom allt fler lägenheter om 3–4 r o k att uppföras. Pigkammare och serveringsgångar som tidigare varit vanliga inslag i lägenheterna var nu helt försvunna, eftersom husmodern skötte hemmet själv med hjälp av ett rationellt utformat kök och matvaror i halvfabrikat. Nu stod barnfamiljernas behov i centrum vilket bl a påverkade planlösningen i bostäderna genom att barnens utrymmen fick en mer central plats i hemmen (tidigare låg barnens sovrum ofta i anslutning till köket).

Den goda bostaden skulle säkerställas genom normer och standardisering. Hemmets forskningsinstitut mätte och analyserade hur husmödrarna utförde arbetet i hemmet och skapade utifrån detta köksstandarder. På 1940-talet utfördes många kök som smala sk laboratoriekök innanför en matplats. Inredningen utgjordes av ett inbyggt skafferi med friskluftsventil, fasta under- och överskåp och ett mindre kylskåp. Typisk för 1940-talet var överskåp med lutande luckor och fasta kryddhyllor som ibland hade öppen botten för torkning av porslin. Köksluckorna var i regel släta och utförda av masonite med förnicklade beslag. Varmt och kallt rinnande vatten var numera standard. Laboratorieköken övergavs på 1950-talet och ersattes av sk parallellkök, som innebar en uppställning av köksbänkar och vitvaror längs med två parallella väggar. Vardagsrummen försågs på 1940-talet med golv av massiv stavparkett, gärna med fiskbensmönster eller som rutparkett. Många lägenheter försågs med öppen spis i vardagsrummet. Sovrummen belades ofta med linoleummattor. I slutet av 1940-talet introducerades även golvplattor av vinyl, vilket kom att bli mycket populärt. Exempelvis kunde köken beläggas med vinylplattor i schackrutsmönster.

Dörr- och fönsterfoder liksom socklar var ofta släta och täckmålade i ljusa kulörer. Det var vanligt med fönsterbänkar av kalksten eller marmor. Tidens dörrar var antingen släta eller utförda som ädelträfanérade, mest populär blev den sk gabondörren. På 1950-talet blev det vanligt med att dörren mellan hallen och vardagsrummet var glasad. Glaset kunde vara dekorativt etsat i mönster. Garderober, linneskåp mm platsbyggdes och integrerades i planlösningen. Badrum, WC och balkong var nu vedertagna inslag i alla lägenheter. Badrummen kaklades upp till bröstningshöjd, ofta med vitt kakel. Väggar och tak målades vita. På 1950-talet blev det inmurade badkaret med front klädd i samma kakel som väggarna ett vanligt inslag. I små lägenheter förekom ibland sk Stockholmsduschar, dvs ett vanligt WC försett med en golvbrunn och ett duschmunstycke kopplat till handfatskranen.

Johanna Roos

Vår artikelserie om byggnadsvård