Där folkhemmet fortfarande känns i väggarna

Årsta är en typisk folkhemsstadsdel med bebyggelse från i huvudsak 1940–1960-talet, medvetet planerad som en sk grannskapsenhet för att skapa småstadskaraktär, hemkänsla och trygghet. Det är ett attraktivt och trivsamt område med välbevarad arkitektur med närhet till både innerstaden och grönområden. Stadsdelen, som har uppmärksammats för sina höga kulturhistoriska värden, har fungerat som inspiration för många andra bostadsområden runt om i landet.

Från medeltida herrgård till förebild för framtidens boende – Årsta bär på en ovanligt rik historia. Här samsas folkhemsarkitektur och vardagsliv med visioner om småstadskänsla, trygghet och gemenskap. Med sina grannskapsenheter, smalhus och omsorgsfullt gestaltade centrum har stadsdelen inte bara format generationer stockholmare, utan också inspirerat bostadsområden långt utanför stadens gränser.

Den tidiga historien

Årsta har fått sitt namn efter en gård med samma namn, skriftligt belagd sedan medeltiden och som ska ha tillhört Birger Jarl på 1200-talet. Under årens lopp har gården varit i flera adliga familjers ägo. Den mest kända är kanske Märta Helena Reenstierna, även kallad “Årstafrun”, som i “Årstadagboken” beskrev livet i trakten mellan åren 1793–1839. Än idag står herrgårdsbyggnaden kvar på Svärdlångsvägen 16 och minner om Årstas äldre historia. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden på 1700-talet men i delar är byggnaden från medeltiden.

Årsta blir en del av Stockholm

År 1905 sålde Årsta gårds sista privata ägare, Fredrik Rappe, gården och den tillhörande marken till Stockholms stad. Årsta var vid denna tid en lantlig miljö som förutom Årsta gård i huvudsak omfattade några mindre torp och gårdar. Avsikten var initialt att anlägga en trädgårdsstad i området, men terrängen bedömdes som allt för kuperad varför planerna övergavs.

På 1930-talet rådde svår bostadsbrist och trångboddhet i hela landet. Sverige hade den lägsta bostadsstandarden i Europa och bostadsfrågan stod högst upp på den politiska dagordningen. Nu skulle det byggas moderna bostäder åt alla och helt nya idéer för stadsbyggnad och arkitektur växte fram. År 1932 anordnade Stockholms fastighetsförvaltning en tävling, ”Årstatävlingen”, om nya hyreshus i Årsta. Syftet var att skapa bra och billiga bostäder åt framför allt arbetarfamiljer, därför utformades tävlingsreglerna så att sk smalhus (max 10 meter breda lamellhus) premierades. Det vinnande förslaget gick till ett hus som endast var 7,5 meter brett och där lägenheterna saknade både dusch och badkar. Inget av de vinnande förslagen utfördes men tävlingen kom att fungera som en inspirationskälla för arkitekter och stadsplanerare.

Med idéer hämtade från England och ett starkt fokus på gemenskap, service och grönska blev Årsta ett av folkhemmets mest genomtänkta stadsbyggnadsprojekt. Här skapades ett boende där vardagen fick ta plats – med allt från bibliotek och teater till smalhus, konst och daghem i arkitektonisk framkant.

Ett nytt sätt att planera en stadsdel

År 1940 upprättade Uno Åhrén en stadsplan över Årsta. Vid denna tid hade smalhusområden vuxit fram i bland annat Traneberg och på Hammarbyhöjden, men kritikerna menade att dessa nya stadsdelar var livlösa. Inom stadsplaneringen började man nu istället hämta inspiration från nya idéer i England, där bostadshus grupperades i så kallade grannskapsenheter – mindre områden med närcentrum som samlade den service och funktion som krävdes för ett fungerande vardagsliv.

Tre enheter för ett rikare vardagsliv

Åhréns stadsplan för Årsta utformades enligt dessa principer, med öppna bostadskvarter och bevarad naturmark mellan husen. Stadsdelen kom att bestå av tre grannskapsenheter, där den mellersta innehöll stadsdelscentrumet Årsta centrum – med butiker och offentliga lokaler som teater, bio och bibliotek.

Ett centrum i folkhemmets tjänst

Byggnaderna kring Årsta centrum ritades av arkitekterna Erik och Tore Ahlsén och stod färdiga 1953. Arkitekturen var både formstark och nyskapande, med varierade materialval och ett generöst inslag av offentlig konst. Ahlséns väggmålningar väckte stor uppmärksamhet, och Årsta centrum kom att bli en förebild för centrumanläggningar i Sverige och internationellt. I dag är det klassat som riksintresse för kulturmiljövården och har Stockholms stads högsta kulturhistoriska klassificering.

Små lägenheter med stora ambitioner

Parallellt med Årsta centrum växte nya hyreshus fram, huvudsakligen smalhus i tre våningar med små lägenheter. Dessa utformades i en tidstypisk folkhemsarkitektur som bröt med funktionalismens stramhet – bland annat genom att återinföra sadeltak. Formspråket var enkelt men gediget, med putsade fasader och entréer i tegel och ädelträ. Många hus rymde även butiker i bottenplan.

Barnrikehus, EPA-hus och daghem i ny form

Stockholmshem uppförde 15 så kallade barnrikehus, avsedda för stora arbetarfamiljer, vid bland annat Bolmensvägen, Skagersvägen och Vindomsvägen. På Bränningevägen 9–17 uppfördes två ovanliga EPA-hus – byggda av varuhuskedjan EPA för deras kvinnliga anställda, och troligen några av Sveriges första loftgångshus.

En annan särpräglad byggnad är daghemmet Sköntorpsgården på Kolsnarsvägen, ritat av Axel Grönwall 1947. Med sina fyra sammanlänkade åttkantiga hus med pyramidtak är det ett exempel på experimentell barnomsorgsarkitektur och är idag blåklassat av Stockholms stadsmuseum.

Från hantverk till industri

Under 1950- och 60-talen fortsatte Årsta att växa. Valla gärde blev ett tydligt exempel på skiftet från hantverksmässigt byggande till industriell produktion. Här uppförde Stockholmshem 1961 två fyravånings lamellhus och fem trettonvånings punkthus. Även under 1980-talet växte stadsdelen, bland annat med vinkelformade hus i fem till sex våningar vid Bolmensvägen.