Fräntorp
Om ”Frendtorp i Öhrgryte sokn” skrev reseskildraren Anders Gustaf Barcheaus 1773 att ”denna gård är ibland de rara häromkring, i det han är med löfskog omgifwen”. Fräntorps Säteri har ägts av en mängd personer genom åren, varav buntmakare Lars Quiding nog är en av de mest välkända. Vid mitten av 1920-talet hade Göteborgs kommun köpt upp hela marken, och cirka tio år senare beslöts det att det här skulle uppföras egnahemsbyggen. Det vill säga att kommunen stod för typritningar medan de enskilda själva, men under uppsikt från en ingenjör, stod för byggandet. Genom att omkostnaderna på detta sätt minskande blev det möjligt även för en arbetare eller lägre tjänsteman att skaffa ett eget hus till sig och sin familj. De som lockades hit var järnvägare, spårvägare, postanställda och renhållningsarbetare, och man arbetade med sina husbyggen efter ordinarie arbetstid. Stadsträdgårdsmästare Erhard Arvid Wahman övervakade bygget och såg till att naturen och det vackra områdets karaktär bevarades.
Nybyggarna fick som råd att skaffa fram byssjor, skottkärror och spadar. Schaktningen gjordes för hand och när det behövdes hjälptes grannarna åt. Husen kom i färdiga element och monterades upp under översyn av instruktörer från Småstugebyrån och leverantören Svenska trähus. Alla fick en instruktionsbok där det stod hur husen skulle byggas. En egnahemsförening bildades redan strax efter att byggnationen startat, och de tog in anbud på viktiga detaljer för bygget. Bland annat beslag, diskhoar, färg, rullgardiner och tapeter. Det låg även på dem att ordna den samhällsservice som behövdes såsom post, sotning, bränsle, kommunikationer och råttutrotning. Det var även på föreningens initiativ som Fräntorps Folkets hus och Torpaskolan kom till.
Husen placerades vid ena kanten av tomten för att man skulle ha så stor sammanhängande tomt som möjligt att kunna odla på. De flesta planterade fruktträd, äpple päron och plommon, men potatisodlingar var också vanligt förekommande. Framför allt under krigsåren då ransonering rådde. Husens färgsättning var ljus med mörkare fönsterkarmar. Formspråket präglades av funkisens ideal, och utvändiga detaljer fick enkla utföranden utan några krusiduller. De höga husen, nr 2 och nr 5, gick under smeknamnet ”potthusen”. De byggdes nämligen med toaletten i källaren och sovrummen två våningar upp, vilket gjorde att de flesta hade potta under sängen.
Mycket har såklart hänt i området sedan husen byggdes. Tomterna är nu uppväxta med täta häckar och gamla fina fruktträd i var och varannan trädgård. Gamla syrener prunkar, och även om det inte är stora potatisland runt husen idag så märks det att odlarlusten finns hos många av de boende. Området är fortfarande grönskande med lövskogar. Två lekplatser och fotbollsplaner finns tillgängliga för barnen, och dessutom har en förskola fått plats vid Valåsens grönska. Folkets hus och Egna hemsföreningen är fortfarande aktiva. och man anordnar aktiviteter såsom pysselkvällar, spökvandring, tomtevandring, LAN, cykelfest och loppis med mera i området.
Läs mer
Stadsdelar
