Byggnadsstilar

Smalhus och lyxfunkis i Stockholm

En ny tid för bostadsbyggande

Med sitt minimalistiska formspråk präglat av rena grundformer och ljusa kulörer blev de funktionalistiska flerbostadshusen svaret på 1930-talets strävan att bygga sunda och moderna bostäder för alla. Arkitekturstilen, ofta kallad "funkis", fick sitt genombrott i och med Stockholmsutställningen 1930 och genererade flerbostadshus som är lika attraktiva på bostadsmarknaden idag som när de uppfördes. Vissa uppfördes i arbetarstadsdelar och fick en enkel utformning medan andra uppfördes i centrala lägen och gavs en karaktär av "lyxfunkis".

Vissa uppfördes i arbetarstadsdelar och fick en enkel utformning medan andra uppfördes i centrala lägen och gavs en karaktär av ”lyxfunkis”. I den här artikeln berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om 1930-talets flerbostadshus med några exempel från Stockholm.

Funkis föds

I början av 1930-talet rådde såväl bostadsbrist som trångboddhet och Sverige hade den lägsta bostadsstandarden i Europa. Att skapa bättre boendevillkor stod högst upp på den politiska agendan.

Nu skulle det byggas moderna bostäder åt alla och helt nya idéer för stadsbyggnad och arkitektur växte fram – med en modern estetik och stort socialt engagemang. Nu föddes den funktionalistiska arkitekturstilen som ett nytt formspråk präglat av enkelhet och saklighet som genom sina geometriska former, rena och minimalistiska uttryck tydligt bröt mot de äldre stilidealen.

Stockholmsutställningen 1930

Det nya formspråket hade börjat utvecklas under 1920-talet men fick sitt stora genomslag i Sverige i samband med Stockholmsutställningen år 1930. Utställningen, där flera av funktionalismens svenska förgrundsgestalter medverkade, blev som en PR-kampanj för den nya arkitekturstilen.

Funktionalismen var dock mer än bara ett stilideal, den drevs också av sociala ambitioner där arkitektens uppgift var att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö. Slagord som ”rymd”, ”ljus” och ”luft” blev en viktig del av det funktionalistiska budskapet.

Ny syn på stadsplaneringen

Från rutnät till grönska

På 1930-talet kom det traditionella sättet att bygga staden i slutna kvarter med kringbyggda innergårdar att överges till förmån för ett mer öppet stadsbyggande med fritt placerade byggnadskroppar.

Den äldre stenstaden med sina trånga och mörka gårdar sågs som en hopplöst omodern och ohälsosam symbol för det gamla samhället. Strävan efter ljusa och sunda bostäder, rationalitet och enhetlighet gav nu nya områden med parallellställda lamellhus i raka rader med gott om grönska mellan husen. Även punkthuset introducerades som en ny hustyp under perioden.

Byggnaderna orienterades medvetet efter väderstreck och andelen fönster maximerades för att ge lägenheterna gott om ljusinsläpp.

Nya arkitekturideal sätter sin prägel på flerbostadshusen

Funktion före form

Flerbostadshusen från 1930-talet kom vad gäller arkitekturen att skilja sig väsentligt från äldre tiders flerbostadshus. En viktig utgångspunkt för den funktionalistiska arkitekturen var att formen skulle följa funktionen – vilket innebar att byggnadernas inre funktion och konstruktion skulle diktera förutsättningarna för fasadernas gestaltning.

Exempelvis frångicks symmetrisk fönstersättning till förmån för en asymmetrisk fönstersättning där rumsfunktionerna styrde placeringen. Den funktionalistiska arkitekturen innebar vidare att husen skulle ges enkla och geometriska former. Enkelhet och upprepning kom att bli viktiga honnörsord.

Typiskt för tiden är också att alla historiserande inslag i arkitekturen bannlystes. Detta gav en avskalad, rationell och osentimental arkitektur. Ljusa och slätputsade fasader utan onödiga ornament eller omfattningar runt fönster dominerade i den funktionalistiska arkitekturen, men även fasader med rött och gult tegel förekom.

Diskreta tak med praktisk funktion

Taken utfördes flacka eller platta, så att de upplevs som tydligt underordnade fasaderna, och belades med plåt eller tegel. Takfallen mot gatan hölls i regel fria från takkupor, däremot förekom takkupor i takfallen mot gården. I gårdens takfall kunde det även finnas piskaltaner för mattpiskning.

Balkongen

Funkisens signum

Balkongen kom att bli en av funkisens mest karakteristiska byggnadsdelar och fasadens viktigaste dekorelement. Så gott som alla lägenheter försågs med balkong, ett led i att skapa hälsosamma bostäder.

Runda former och smäckra räcken

De utfördes gärna med runda hörn och ibland tilläts de även att gå över fasadhörnet. Fronterna utfördes antingen som smäckra smidesräcken alternativt av slät eller sinuskorrugerad plåt. Plåtfronter färgsattes antingen i fasad- eller fönsterkulör.

Fönster, portar och detaljer

Fönsterband och hörnfönster

Fönstren tillverkades i regel av trä och var ospröjsade. De utformades ofta som sk fönsterband som skapas av att tre till fyra fönster kopplades samman. Även stora perspektivfönster och fönster som gick över hörn var en nyhet som bidrog till den funktionalistiska karaktären. De sparsamt profilerade snickerierna kunde målas vita, i fasadkulör eller i en avvikande färg som till exempel dovt grågrön.

Många flerbostadshus från tiden försågs också med lokaler i bottenvåningen vilka därmed försågs med stora skyltfönster.

Portar i trä och stål

Portarna var vanligtvis av fernissat ädelträ, ibland kombinerat med sparkplåt och beslag av rostfritt stål. Det förekom även entrépartier helt utformade som smäckra profiler av rostfritt stål.

Arbetarfunkis i närförorterna

Små, ljusa lägenheter

Under 1930-talet tillkom flera funktionalistiska arbetarstadsdelar i Stockholms närförorter, ett led i att lösa den svåra bostadsbristen och skapa bättre boendevillkor. Flerbostadshusen i dessa områden utfördes ofta som så kallade smalhus som i huvudsak inrymde små lägenheter om ett till två rum och kök. Ett karaktäristiskt smalhus från 1930-talet är cirka åtta till tio meter brett och tre våningar högt. Den smala hustypen innebar att det gick att bygga små lägenheter med fönster åt minst två håll, vilket gjorde bostäderna ljusare än smålägenheterna i de äldre husen i innerstaden.

LM-staden som förebild

I Midsommarkransen finns flera goda exempel på funktionalistiskt präglade flerfamiljshus i form av smalhus, bland annat i den så kallade LM-staden. På 1930-talet hade L M Ericsson flyttat sitt kontor och fabrik från innerstaden till Midsommarkransen. Bostadsbristen i Stockholm gjorde att företagsledningen snart insåg behovet av nya bostäder åt fabriksarbetarna i närheten av fabriken.

Enhetlig och funktionell utformning

Mellan åren 1938–1940 uppfördes cirka 60 smalhus i funktionalistisk stil efter ritningar av arkitektduon Backström & Reinius. Området fick namnet LM-staden. Byggnaderna uppfördes i tre våningar och gavs en enhetlig, enkel och funktionalistisk utformning med slätputsade fasader och flacka pulpettak. Det än idag välbevarade området med Ericssons huvudkontor och smalhusen i LM-staden har bedömts vara av så högt kulturhistoriskt värde att de är utpekade som riksintresse för kulturmiljövården.

Smalhus i fler förorter

I Stockholms närförorter uppfördes ett stort antal liknande smalhusområden under den funktionalistiska eran. Fler exempel på detta hittar du bland annat i Gubbängen, Traneberg, Hammarbyhöjden, Hägersten, Gröndal, Riksby och Åkershov.

Lyxfunktionalism i centrum

Ett exlusivare uttryck

Vid sidan av de enkla smalhusen uppfördes också mer påkostade flerbostadshus i funktionalistisk stil i Stockholms centrala delar. På Gärdet finns några av de mest kända exemplen. Här präglas bebyggelsen av en lyxfunktionalism som skiljer sig markant från områden som LM-staden.

Gärdesstaden – modern stadsplanering

När Gärdesstaden stod färdig i slutet av 1930-talet väckte området stor uppmärksamhet. Istället för slutna kvarter lades husen fritt med Tessinparken som mittpunkt. Stadsplanen upprättades av Arvid Stille och fastställdes 1931. Cirka 60 arkitekter bidrog till utbyggnaden, men Sture Frölén stod bakom flest byggnader. Bland övriga arkitekter märks Cyrillus Johansson, Albin Stark och Ernst Grönvall.

Funktionalism med kvalitet

Fasaderna var slätputsade och dekorfattiga, men byggnaderna gav ett exklusivt intryck tack vare materialval som ädelträ i portar och entréer. Rundade balkonger som gick över hörn var vanligt förekommande, liksom hörnfönster, fönsterband och vertikala fönsterpartier som markerade trapphusen. Längs Askrikegatan finns en grupp fyravånings punkthus i kubisk stil med pelargångar i bottenvåningen – en tydlig funkismarkör.

Påkostat även invändigt

Lägenheterna i Gärdesstaden var generösa med stora fönster, ofta panoramafönster, som gav vackra vyer. Större våningar kunde även ha öppen spis. Området är idag kulturhistoriskt klassat som riksintresse.

Norr Mälarstrand – våningar i fil

Ytterligare exempel på exklusiv funktionalism finns på Norr Mälarstrand, där lamellhus uppfördes i anslutning till den äldre stenstaden. Här byggdes storslagna lägenheter med sällskapsrum i fil och utsikt över Riddarfjärden, allt enligt funktionalismens formspråk.

Flerbostadshusens interiörer

Ljus, enkelhet och materialval

Flerbostadshusen från 1930-talet försågs med ljusa, enkla och stilrena trapphus som ofta fick sitt dagsljus från vertikala fönsterband i fasaden. Golv och trappor utfördes vanligtvis av antingen kolmårdsmarmor eller terrazzosten. Trapporna försågs med smäckra smidesräcken och enkla, men vackert utförda handledare. Trapphusväggarna målades i dova kulörer.

Dörrar, hissar och sopnedkast

Lägenhetsdörrarna utgjordes av enkeldörrar som kunde utföras helt släta med träfanér, men även spegeldörrar med en stor fyllning förekom. Dörrfodren blev enklare och mindre profilerade än tidigare. De allra flesta flerbostadshus från tiden försågs med hiss. Eftersom det första bostadsplanet i regel alltid var placerad en halvvåning upp var även hissen placerad här, vilket kan ställa till det med tillgängligheten idag. Nytt för tiden var även att trapphusen försågs med sopnedkast.

Standardlägenheten under 30-talet

Tvårummaren som norm

Tidens strävan efter att skapa ett klasslöst samhälle och goda bostäder för alla medförde att det främst uppfördes små lägenheter under årtiondet. En tvårumslägenhet ansågs vara normal standard för en genomsnittsfamilj på fyra personer. I tvårumslägenheterna fanns oftast ett litet kapprum, ett vardagsrum med balkong, ett sovrum och ett smalt kök med matvrå vid fönstret.

De större lägenheterna

Det byggdes även större lägenheter i funkisens flerbostadshus, med dessa var relativt få och förbehållna de mest centrala lägena, som exempelvis Norr Mälarstrand i Stockholm eller Övre Johanneberg i Göteborg dit den övre medelklassen flyttade efter att de övergett sina paradvåningar i de trånga stenstadskvarteren. Gemensamt för de stora och små lägenheterna var att rumshöjden nu blev lägre än i t ex sekelskiftets flerbostadshus.

Ytskikt och detaljer

Idealet var ljusa lägenheter med stora fönsterytor där dagsljuset flödade in. Golven var ofta belagda med linoleummattor, men även parkettgolv var vanligt. Snickerierna förenklades och försågs med enkla profiler. Väggarna tapetserades med tidstypiska tapeter, ofta ljusa och enfärgade. Även tapeter med geometriska mönster kom att bli populärt.

Modern bostadsstandard

Bostadsstandarden höjdes väsentligt genom nymodigheter som rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme och WC. Badrum med badkar och wc fanns i princip i samtliga lägenheter.

Kök med funktion och förnuft

Det rationella arbetsköket

Köken blev mindre men samtidigt mer rationellt planerade. De försågs med gas- eller elspis, kylskåp och diskbänk i rostfritt stål. Många kök utformades som sk ”arbetskök” eller ”sekundärkök” vilket innebar att matbordet placerades i ett separat matrum, ibland skilt från den smala köksavdelningen med en glasvägg. En av anledningarna till att köken fick denna form var för att förhindra att de användes som sovplats, vilket nu betraktades som osunt.

Smarta lösningar och färgsättning

Funkisköken var praktiska och hade mycket förvaring. En nyhet var de sk ”reda”-lådorna, glaslådor för förvaring av torrvaror och kryddor som placerades under överskåpen. Funkisöverskåpen, som utformades med släta luckor, hade ofta djupskillnader i den övre och den undre raden, där de undre var grundare för att ge lättare åtkomst. Även sneda överskåp som var djupare överst kom att bli en vanlig lösning.

Kökets snickerier målades ofta i en ljust gul eller grågrön kulör, övriga snickerier i brutet vitt.

Fler artiklar

Visa alla