Byggnadsstilar

Folkhemmets flerbostadshus

En bättre bostad

Efter andra världskriget var bostadsfrågan brännhet och med nya moderna bostadsområden ville man lösa bostadsbristen, främja den demokratiska människans utveckling, öka barnafödandet och skapa bättre bostäder åt alla. De många nya bostadsområdena som växte fram skulle ge människorna en miljö präglad av småstadens gemenskap, hemkänsla och trygghet.

I detta nummer berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om folkhemsbyggandet på 1940–50-talen och de flerbostadshus som uppfördes i sk grannskapsområden.

Bostadsförsörjning som en grund för folkhemmet

Bostadsförsörjningen kom att bli en viktig hörnsten i det svenska folkhemsbygget och slagordet löd ”Goda bostäder åt alla”. Idén om folkhemmet hade introducerats i slutet av 1920-talet av Per Albin Hansson, men det var först på 1940-talet som folkhemmet på allvar började byggas. Bakgrunden var bostadsbrist, trångboddhet och undermålig bostadsstandard, men även en nedgång i barnafödandet som sågs som ett stort problem.

En bostadssocial utredning från 1945 hade slagit fast att kommunerna måste ta ett större ansvar för bostadsförsörjningen. Nya allmännyttiga- och kooperativa bostadsbolag bildades och statliga lån för uppförandet av flerbostadshus instiftades – vilket blev en avgörande grund för ett icke-spekulativt bostadsbyggande.

Folkhemsbyggandet kom att innebära en kraftig höjning av den svenska bostadsstandarden. Det genererade bostadsmiljöer som än idag är högt uppskattade för sina vackra bostadsgårdar, välplanerade lägenheter och sinnliga arkitektur.

Grannskapsenheter och ABC-städer

Nya stadsplaner med människan i fokus

Under folkhemsepoken på 1940–50-talen tillkom ett stort antal nya flerbostadsområden nära stadskärnorna. Områdena uppfördes som sk grannskapsenheter, med förebilder från USA och England. Grannskapsenheterna bestod av öppna bostadskvarter i parkmark och skulle innehålla all nödvändig service och alla funktioner som krävdes för det vardagliga livet. Vid sidan av bostäder skulle det i varje grannskapsenhet finnas butiker, skola, bibliotek, kyrka, lek- och rekreationsytor för att möjliggöra en rik och sund fritid.

1930-talets stränga funktionalism övergick i en slags folkhemsfunkis där barnfamiljernas behov stod i fokus – en följd av den politiska viljan att öka barnafödandet. Detta gav bostadsområden med utemiljöer och bostadsgårdar som bjöd in till social samvaro och var anpassade till barns lek med lekplatser, plaskdammar mm liksom med ett stort inslag av offentlig konst. Bostadsområdena bestod ofta av en kombination av lamellhus och punkthus med naturmark in på knuten. Stadsplaneringen styrdes inte längre av gamla rutnätsplaner, placeringen av huskropparna blev friare och glesare. Bebyggelsen anpassades till terrängen och de befintliga topografiska förhållandena fick styra över placering och utformning så att byggnaderna passades in i naturen. I slutet av 1950-talet började man även planera och uppföra satellitstäder något längre från stadskärnorna, sk ABC-städer (en förkortning för ”arbete, bostad och centrum”).

Nya former för nya behov

Trevånings lamellhus var den vanligaste hustypen under folkhemsbygget. De kunde uppföras utan krav på hiss vilket gjorde dem till ett billigt alternativ. Likaså var punkthus i 6-8 våningar en vanlig hustyp. Mot 1950-talets slut ökade höjdskalan och punkthusen kunde bli 8-11 våningar höga. Man experimenterade med husformerna och punkthusen kunde t ex ges en T- eller L-form. Nu introducerades även en ny hustyp – det sk stjärnhuset. De första stjärnhusen byggdes 1944–1946 i Gröndal i Stockholm, efter ritningar av Backström & Reinius. I stjärnhusen betjänar varje trapphus tre lägenheter, vilka hade ljusinsläpp från tre väderstreck. I Göteborg hittar vi stjärnhus i bl a Järnbrott.

Bo bättre på Norra Guldheden

Ett mönsterområde för framtidens boende

De första grannskapsområdena som uppfördes i Sverige var Norra Guldheden i Göteborg (1944–46) och Årsta i Stockholm (1943–53). Just Guldheden kom att fungera som inspiration för många nya bostadsområden som tillkom på 1940–50-talen. Bostadsområdet uppfördes som ett experimentområde till utställningen ”Bo Bättre” år 1945 som anordnades av Göteborgs stad, Statens bygglånebyrå och Svenska Slöjdföreningen. Det kom att bli Sveriges största arkitektur- och formutställning näst efter Stockholmsutställningen 15 år tidigare. Avsikten var att Norra Guldheden skulle bli ett mönsterområde präglat av resultaten av de utförda bostadsutredningarna och fungera som utgångspunkt för nya bostadsområden.

Ett helhetsgrepp på stadsdelen

Stadsplanen och byggnadsritningarna upprättades av arkitekterna Gunnar Wejke och Kjell Ödéen. Arbetet med utformningen av området skedde i nära samarbete med Svenska Slöjdföreningen och staden. Norra Guldheden utformades som en grannskapsenhet med en centrumanläggning, Guldhedstorget, där det fanns butiker, restaurang, hantverkslokaler, kollektivhus, förskola mm. Restaurangen hade en avdelning för försäljning av färdigberedd mat för hushåll, en för självservering och en för sittande gäster. Vid torget hade även små enkelrum för bl a hembiträden inrymts i en av byggnaderna, eftersom hemhjälpen var avsedd att bo utanför familjebostäderna. Torget gavs en tidstypisk utformning med spegeldamm och offentlig konst. Ursprungligen var det även tänkt att det skulle finnas en biograf här, men detta kom aldrig till utförande.

Arkitektur och bostäder i grönskande miljö

Bebyggelsemiljön kom att utformas med öppna och gröna gårdsrum med en blandning av fritt liggande T-formade punkthus i 5–7 våningar, kvadratiska punkthus i 5 våningar samt lamellhus i 3 våningar. Husen låg inbäddade i grönska med närhet till såväl natur som till lekplatser och service.

Gula och röda tegelfasader med flacka sadeltak belagda med lertegel kom att dominera stadsbilden. Några år efter uppförandet kom dock tegelfasaderna på vissa punkthus öster om Raketgatan att slammas i mustiga jordtoner. Under senare tid har ytterligare ett antal fasader slammats. Lägenheterna omfattade 2–4 r o k och utformades i enlighet med de krav som Svenska Arkitekters Riksförbund och Slöjdföreningens bostadsutredning hade ställt upp. Den nya stadsdelen visades för allmänheten under bostadsutställningen för att visa på hur bostadsforskning, standardiseringar och rationaliseringar kunde skapa goda, rymliga, välplanerade och billiga lägenheter.

Spridningen av folkhemsområden i Göteborg

Förebild för framtida stadsdelar

Norra Guldheden är än idag ett välbevarat grannskapsområde. Området är utpekat som kulturhistoriskt värdefullt i stadens bevarandeprogram och har dessutom pekats ut som riksintresse då det betraktas som ett mönsterområde från 1940–50-talens bostadsbyggande och ett representativt exempel på hur idéer om grannskapsplanering omsattes i verkligheten.

Norra Guldheden kom att fungera som inspiration för många nya bostadsområden runt om i landet och även i Göteborg. I början av 1950-talet uppfördes t ex bebyggelsen i Södra Guldheden efter ungefär samma mönster med en centrumanläggning i form av Dr Fries Torg med butiker, service och spegeldamm samt flerbostadshus i form av lamellhus och punkthus.

Variation i form och funktion

Här återfinns också en mycket säregen butikslänga vid Dr Bex Gata, uppförd 1951 efter ritningar av arkitekten H Orlando, som illustrerar hur små butikscentra ofta uppfördes som ett komplement till de större centrumanläggningarna. Den uppfördes i en våning med en ovanlig utformning med stora framåtlutande skyltfönster omgivna av kraftiga ramar. Likaså finns tidstypiska folkhemsområden i Kortedala och i Kyrkbyn på Hisingen.

I västra Göteborg är Järnbrott, 1951–1954, ett typiskt exempel på en grannskapsenhet med ett centralt torg (Radiotorget) kring vilket en kombination av punkthus, lamellhus, radhus och villor uppfördes. Ibland kom folkhemsbebyggelsen också att sprängas in bland befintlig äldre bebyggelse.

Exempel på detta hittar vi bl a på Paternostergatan i Majorna där ett högt skivhus med fasader av gult tegel och en butikslänga uppfördes på 1950-talet.

Folkhemmets arkitektur

Form följer funktion – med mänsklig skala

Under 1940–50-talen utvecklades en arkitektur som tog avstamp i funktionalismen men med ett mjukare, mer hemtrevligt uttryck. Den folkhemsfunkis som växte fram präglades av en avskalad, rationell estetik där funktion och boendekvalitet stod i centrum – men med inslag av omtanke och variation i detaljer, färgsättning och material.

Husen fick ofta flacka sadeltak, enkla takkupor, spritputsade eller tegelförklädda fasader i jordnära kulörer. Bebyggelsen anpassades till terrängen, och den friare stadsplaneringen gav en böljande, luftig känsla med riklig tillgång till grönska. Offentlig konst integrerades gärna i miljön, liksom planteringar, sittplatser och utemiljöer som uppmuntrade till möten och samvaro.

Detaljer som sätter tonen

Trapphus, portar och balkonger gavs karaktär med hjälp av snickerier, järnsmide och tidstypiska mönster i glas och betong. Särskilt i områden som Norra Guldheden och Järnbrott hittar vi idag många välbevarade exempel på sådana detaljer, där material som terrazzo, stål, glas och trä kombinerats med stor precision och omsorg.

Trapphusen

Representativa, robusta och välkomnande

Trapphusen från denna tid är ofta mycket påkostade i sin utformning, trots att det rör sig om allmännyttiga eller kooperativa bostäder. Trapphusen betraktades som husens ansikte utåt – de skulle signalera trivsel, trygghet och funktionalitet i en och samma rörelse. Det var här man först mötte byggnaden och grannarna.

Vanliga inslag är fönsterpartier som släpper in dagsljus, räcken i smide eller trä, väggar klädda med kalksten eller målad puts, och ibland mönstrade glaspartier eller färgglad mosaik. Dörrarna var ofta av massiv trä, ibland målade i kulörer som harmonierade med fasadens färgsättning.

Tillgänglighet före hiss

Eftersom de flesta byggnader höll sig inom tre våningar kunde de byggas utan hiss, vilket både sparade kostnader och gjorde planeringen mer flexibel. Men även där hiss saknades lades stor vikt vid att göra trappor och entréer breda, ljusa och inbjudande – ofta med barnvagnar, matkassar och småbarn i åtanke.

Lägenheterna

Standardiserade men smart planerade

Lägenheterna i folkhemsområdena var ofta två till tre rum och kök, och utformade efter standardritningar framtagna av Statens byggnadsbyrå eller andra statligt styrda instanser. De var resultatet av omfattande bostadssociala utredningar och forskning, där vardagens praktikaliteter vägde tungt.

Planlösningarna var noggrant genomtänkta: frånvaron av genomgångsrum, fönster i flera väderstreck, generösa förvaringsutrymmen, arbetskök med serveringsskåp och smidig logistik mellan rummen. Barnens sovrum lades ofta längst in för att ge lugn och ro, och vardagsrummen vette mot de grönskande gårdarna.

Material och detaljer

Inredningen bestod ofta av tidstypiska material: trägolv i fiskbensparkett eller linoleummatta, spegeldörrar, fönsterbrädor i sten eller trä. Köken var kompakta men ergonomiska, med måttstandarder som möjliggjorde effektivt arbete. Snickerierna var ofta byggda på plats, med hyllor, skåp och garderober integrerade i väggarna.

Vardagslivet i folkhemmet

En ny syn på fritid, familj och gemenskap

När folkhemsområdena växte fram förändrades inte bara boendet – också vardagslivet tog en ny form. Med tre veckors semester, kortare arbetstid och ökad disponibel inkomst fick fler möjlighet att ägna tid åt familj, hobby och vila. Bostadsområdena ritades därefter: med lekplatser, gemensamma gräsmattor, tvättstugor och närhet till grönområden skulle livet mellan husen bli lika viktigt som livet inuti dem.

Stadsplaneringen tog avstamp i tanken om småstadens fördelar i storstadens skala. Trygghet, grannskap och tillgång till service i gångavstånd skulle göra vardagen enkel och social – särskilt för barnfamiljer.

Kulturellt och socialt sammanhang

Byggda värderingar i puts och tegel

Folkhemsarkitekturen är inte bara ett byggnadsuttryck – den är ett kulturellt avtryck av sin tid. Den berättar om en politisk vilja att jämna ut livsvillkor, skapa ordning och stabilitet och forma den demokratiska samhällsmedborgaren. Den uttrycker framtidstro, kontroll och rationalitet – men också omtanke, balans och skönhet i det vardagliga.

Kulturpolitiken och bostadspolitiken gick ofta hand i hand: konstnärer anlitades att smycka entréer och gårdar, och skolor, bibliotek och samlingslokaler byggdes sida vid sida med bostäderna. Ett slags vardagsnära folkbildningsideal genomsyrade miljöerna – där det offentliga rummet skulle vara tillgängligt, vackert och allas angelägenhet.

Folkhemsarkitekturen idag

Efterfrågad, uppskattad och hotad

Idag åtnjuter folkhemsområdena en hög kulturell och arkitektonisk status. Många av bostäderna är fortfarande i bruk, och de gröna gårdarna, ljusa lägenheterna och den mänskliga skalan är fortsatt eftertraktade. Samtidigt hotas områdenas särart ofta av rivningar, påbyggnader och förtätningar som inte tar hänsyn till den historiska helheten.

I flera städer pågår därför inventeringar och klassificeringar där just folkhemsarkitekturen pekas ut som särskilt bevarandevärd. Både byggnadernas kulturhistoriska betydelse och deras funktionella kvalitet gör dem viktiga att värna – som en påminnelse om en tid då samhällets vilja att bygga för gemenskap sattes främst.

Fler artiklar

Visa alla