Kakelugnen då och nu 

Idag är kakelugnen kanske en av de mest uppskattade och älskade inredningsdetaljerna i våra hem, eller kanske det vi längtar mest efter. Samtidigt som de ger oss värme är de vackra och bidrar otvivelaktigt till trivseln i hemmet. Under lång tid var de en förutsättning för att våra bostäder skulle vara beboeliga under de kalla årstiderna. Från och med 1920-talet försvann de successivt och ersattes av centralvärme. Under historiens gång har kakelugnarnas utformning varierat med olika stilideal, vilket gör att man med rätt kunskap kan datera dem. De bidrar därmed inte bara till värme och skönhet, utan besitter också kulturhistoriska värden som en slags tidsdokument som är viktiga att bevara. I denna artikel berättar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, om kakelugnens historia och de olika stilideal som format dem.

Kakelugnen är en vedbesparande uppfinning som ökade värmeeffektiviteten genom att låta värmen cirkulera i ett inbyggt rökkanalsystem. I sin nuvarande form har de förekommit i de svenska hemmen från 1700-talet och framåt. Den utgörs av en murad eldstad klädd med kakel som består av ett förbränningsrum, slingrande rökkanaler i en murstock samt skorsten och är utformad för att tillvarata värmen i rökgaserna innan de släpps ut genom skorstenen. Värmen tillvaratas genom att kakelugnen är uppmurad med en labyrint av vertikala rökgångar, vilket gör att värmen magasineras i teglet och kaklet, vilket ger en relativt jämn uppvärmning under lång tid. De är uppbyggda med en sockel och fotsims nedtill och därefter följer dess nedre liv, mittelband, övre liv och slutligen ett krön.

När kakelugnarna utgjorde den huvudsakliga uppvärmningen i våra hem eldade man normalt bara två gånger per dygn, en gång på morgonen och en gång på kvällen, eftersom ugnen håller sig varm i upp till 12 timmar efter eldning om både inner- och ytterluckor stängs när eldningen är avslutad. Förutom att ge värme till bostadsrummen kunde kakelugnarna även innehålla sk “kannhål” eller en kaklad nisch som kunde användas för att t ex rymma en kanna med tvättvatten som värmdes upp under natten för att kunna användas till morgontvagningen. Kakelugnar i matsalar kunde ha större kännhål med avdelande hyllor för att hålla maten varm.

Vedbrist bidrar till utveckling av kakelugnen

Kakelugnen som vi känner den idag kom att utvecklas till följd av omfattande brist på ved under 1700-talet. En av orsakerna var att järnverken använde mycket ved vid framställning av stångjärn, vilket vid den här tiden var Sveriges största exportvara. Likaså gick det åt stora mängder ved för att värma upp bostadshusen. Uppvärmningen skedde då huvudsakligen genom öppna spisar, vilka var ganska ineffektiva då de släppte ut merparten av värmen genom skorstenen. Det förekom visserligen varianter av kakelugnar i Sverige redan på 1500-talet, men dessa byggde på ett väsentligt enklare system och värmeeffekten var bara måttligt bättre än hos de öppna spisarna.

År 1767 beslutade Rikets Råd om att genom ett forskningsuppdrag ta fram en mer energisnål eldstadstyp. Generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt presenterade då en lösning för kakelugnen där dess rökgång gjordes om. Istället för att gå rakt upp i skorstenen utformades ett slingrande system av rökgångar där röken först steg upp till kakelugnens topp för att därefter gå ner igen på vardera sida och sen upp igen och ut genom skorstenen. Med detta system värmdes hela eldstaden upp och kakelugnen höll sig varm även efter att brasan brunnit ut. Det innebar att vedåtgången minskade radikalt och samtidigt blev värmen jämnare.

Den typ av kakelugnar som utvecklades under 1700-talet kom att bli den viktigaste värmekällan för svenska bostäder även under 1800-talet och 1900-talets början. Fram till mitten av 1800-talet var de hantverksmässigt utförda och ett nytt hantverkarskrå växte fram i Sverige – kakelugnsmakarna. Merparten av kakelugnarna tillverkades av lokala hantverkare, men snart växte också regelrätta kakelugnsfabriker fram – så som Rörstrand, Marieberg, Gustavsberg m fl. Under 1800-talet industrialiserades tillverkningen och det startades flera nya fabriker med tillverkning av ugnskakel. De nya maskinteknikerna gav ett slätare och jämnare kakel. Den mer effektiva produktionen gjorde också att priserna sjönk.

Fattigmanskakelugnar

Till en början var kakelugnar vanligast i borgarhem och på herrgårdar, men kring 1800-talets mitt började de successivt att leta sig in även i enklare bostäder. I torp och enklare hem var dock länge ett billigare alternativ till kakelugnen att installera en sk rörspis, eller “fattigmanskakelugn” som de också har kallats. Dessa är uppbyggda med samma kanalsystem som kakelugnarna men de kläddes inte med kakel utan putsades och vitkalkades. Rörspisen var nästan lika effektiv som kakelugnen, men väsentligt billigare. De kom därför att förekomma i enklare hem och på landsbygden under stora delar av 1800-talet.

Kakelugnens utseende under olika tider

Även om kakelugnarnas konstruktion mer eller mindre kommit att bestå från 1700-talet och framåt har deras design och utsmyckning varierat över tid i takt med rådande arkitektur- och inredningsstilar. Liksom övrig inredning i våra hem har kakelugnarnas utseende skiftat i och med olika modeideal. Genom att studera kakelugnens uppbyggnad, dekor och kulörer kan du lära dig att åldersdatera din kakelugn.

1700-talets kakelugnar

Det tidiga 1700-talets kakelugnar präglades av rokokons ideal. Vanligtvis stod dessa på tassar av järn eller trä, dvs de var upphöjda från golvet. Det förekom både rektangulärt formade kakelugnar liksom runda. De bestod vid denna tid vanligtvis av två delar – en bredare nedre del och en smalare övre del. I den smalare övre delen fanns ofta en varmhållningsnisch. Rokokons kakelugnar hade vidare ofta ett förhöjt krön som accentuerades med dekor i form av bladornament eller en sk rocaille. Kakelplattorna dekorerades med handmålade mönster mot vit botten som upprepades, bl a i form av palmkvistar och blomrankor. Till en början dominerade koboltblå men senare förekom även gult, grönt och brunviolett. Vid 1700-talets mitt introducerades även den sk stänkdekoren, vilken kom att bli den vanligaste dekoren i enklare hem och på landsbygden under lång tid. Parallellt förekom också en relativt stor tillverkning av enfärgade kakelugnar, gärna i beige, gröna eller bruna kulörer.  1700-talets vita tennglasyr lyckades man sällan göra helt vit, den var ofta tonad mot blått eller violett. Dessutom blev den ofta krackelerad. Det var först med 1800-talets nya tekniker för glasering som man lyckades åstadkomma en större vithet i kaklet.

I slutet av 1700-talet under den sk gustavianska eran kom klassicismens stilideal att prägla kakelugnarna. Stilidealet innebar att dekoren blev stramare och att antika motiv så som lagerkransar, urnor, girlander, festonger och pilastrar blev vanliga. Nu introducerades även den sk kolonnkakelugnen, vilken bestod av en cylinderformad kakelugn som stod på en fyrkantig bas – en form inspirerad av antikens kolonner.

Tidigt 1800-tal

En tydlig skillnad mellan 1700-talets och 1800-talets kakelugnar är att de senare inte står upphöjda på en fotställning. Att detta slopades hängde sannolikt samman med brandfaran. Under det tidiga 1800-talet blev den sk postamentkakelugnen populär. Det var en lägre typ av kakelugn med kvadratisk form och raka hörn ovan vilken skulpturer eller urnor placerades som dekor. Ofta var dessa helvita med sparsam dekor i form av listverk av pärl– och äggstavar, palmett- och akantusblad. Under 1800-talet blev det även vanligt med en varmhållningsnisch försedd med mässingsluckor i kakelugnens övre del. Vid sidan av de vita kakelugnarna kom stänkmålning fortsatt att förekomma i stor utsträckning. Vid århundradets mitt kom röda eller gröna stänk mot senapsgul botten att bli en populär färgställning.

1800-talets andra hälft

Under 1800-talets andra hälft influerades kakelugnstillverkningen av de många nystilar som var på modet – nyrenässans, nygotik, nybarock osv. Under samma tid inleddes även den industriella tillverkningen av kakelugnar vilket medförde fler typer och en större bredd i utformningen. Nya metoder för glasering av kaklet gav också vitare kakelugnar som kunde dekoreras med emaljfärger och förgyllning.

I de borgerliga hemmen anpassades kakelugnens utformning efter vilket rum den skulle placeras i. I salar och sällskapsrum placerades de mest dekorerade kakelugnarna medan enklare rum så som sovrum och barnkammare försågs med enklare varianter. I matsalarna var det vanligt med kakelugnar i renässansstil med kakel i mörkt grön eller brun glasyr. I detta rum var det också vanligt med reliefkakel med ett upprepande mönster tryckt i kaklet. Även fornnordiska motiv i dekoren kunde förekomma. I salonger och förmak gick kakelugnarna i stället i ljusare kulörer och dekoren var sobrare, ofta inspirerad av nyrokoko. Guld började användas på reliefkaklet för att stämma överens med rummens övriga inredning. De enklare kakelugnarna var vanligtvis runda och släta i vitt kakel med en hög krönsims i kraftig relief. I hallar och salar kunde kakelugnen ges ett mer möbelliknande utseende med t ex integrerad spegel.

Kring sekelskiftet 1900 gjorde kakelugnarna sitt intåg även i arbetarhemmen där de gavs ett enkelt utförande, ofta helvita och med sparsam dekor som var koncentrerad till kakelugnens krön i form av en profilerad list. I små enrumslägenheter kunde kokspisar av järn byggas in i kakelugnarna.

1900-tal

Även under det tidiga 1900-talet var kakelugnen den vanligaste värmekällan i nybyggda hus. Nu introducerades den böljande jugendstilen inom arkitektur och inredning, vilket även kom att påverka kakelugnarnas utseende. Kakelugnar från den här tiden var ofta helt vita och blanka och dekoren bestod av stiliserade reliefer med växtmotiv på friser och krön. Det förekom även målad dekor med inspiration från den svenska floran – kottar, eklöv och solrosor. När de nationalromantiska stilidealen tog över kring 1910 blev istället fornnordiska mönster vanliga. Nu kunde kakelplattorna glaseras med tennglasyr för att ge ett hantverksmässigt och ålderdomligt utseende.

Eldstadsplaner, luckor och spjäll

Till kakelugnarna hör också luckor för eldstadsöppning och ev kannhål, spjäll med spjälledare, sotventiler mm. De synliga delarna, dvs de yttre luckorna, sotventiler och spälledare har vanligtvis utförts av mässing eller polerat järn. Övriga delar var av järnplåt eller smidesjärn, dvs de inre luckorna samt spjäll. Mot slutet av 1800-talet började det även förekomma pressade, polerade och förnicklade luckor. Även utformningen av eldstadsplaner har varierat över tid. Länge utgjordes de av hällar av kalksten men under 1800-talet introducerades även glättat betong och terrazzo som billigare alternativ.

Kakelugnarnas fall och återkomst

När centralvärme infördes i städerna på 1920-talet slutade kakelugnen att vara en nödvändighet. Nu blev det istället vanligare med en öppen spis i vardagsrummet för att bidra till hemmets trivsel medan övriga rum uppvärmdes av radiatorer. I takt med att kakelugnarna förlorade sin funktion som huvudsaklig värmekälla kom många att rivas ut. Inte minst under 1960–1970-talens rivningsvåg kom många vackra och kulturhistoriskt värdefulla kakelugnar att hamna på soptippen. De betraktades som ett uttryck för något omodernt som skulle rivas ut och lämna plats åt det nya. En stor kulturskatt gick i graven och kvar blev en fris i golvet runt den äldre eldstadsplanen och kanske en ventil på väggen. Bara några decennier senare skulle dock kakelugnarna få en renässans. Idag är kakelugnen en populär inredningsdetalj, kanske framförallt för att de är vackra och för att en sprakade brasa utgör ett stämningshöjande inslag i våra hem.

Du som är lyckligt lottad och har en kakelugn i ditt hem, ta hand om den och vårda den varsamt. Mindre skador kan du åtgärda själv, t ex att komplettera med fog. Hos välsorterade byggnadsvårdsbutiker finns reservdelar och alla tänkbara tillbehör att köpa. Men för större arbeten bör du ta hjälp av en erfaren kakelugnsmakare.

Drömmen om en kakelugn

Idag väljer många att köpa och installera nedmonterade kakelugnar som bevarats för eftervärlden. Hos kakelugnsmakerier och byggnadsvårdsbutiker finns ett stort utbud av nedmonterade kakelugnar från olika årtionden att välja mellan. Ta reda på när ditt hus är uppfört och hur kakelugnar såg ut vid den tiden för att hitta en som passar i just ditt hem. Det är också viktigt att kakelugnen storleks- och höjdmässigt är anpassad till rummets proportioner. Det går även att köpa nedmonterade kakelugnar privat, men tänk då på att ta hjälp av en kakelugnsmakare för att kontrollera att alla delar finns och att de är i gott skick. Det är också viktigt att kontrollera att alla delar är märkta på korrekt vis.

Vid sidan av äldre nedmonterade kakelugnar förekommer också ett brett utbud av nytillverkade kakelugnar i äldre stil. Oavsett vad du väljer är det viktigt att tänka på att du först måste säkerställa att det finns en tillgänglig rökkanal som inte tagits i anspråk för någon annan eller bytt funktion till ventilationskanal. Rökkanalen måste också täthetsprovas och därefter måste det säkerställas att det finns ett fundament som kan bära kakelugnens vikt, annars behövs det göras en förstärkning för kakelugnen. Sist men inte minst måste din bostadsrättsförening godkänna att du får installera en kakelugn.