Årsta 

Årsta är en typisk folkhemsstadsdel med bebyggelse från i huvudsak 1940–1960-talet, medvetet planerad som en sk grannskapsenhet för att skapa småstadskaraktär, hemkänsla och trygghet. Det är ett attraktivt och trivsamt område med välbevarad arkitektur med närhet till både innerstaden och grönområden. Stadsdelen, som har uppmärksammats för sina höga kulturhistoriska värden, har fungerat som inspiration för många andra bostadsområden runt om i landet.

Historia

Den tidiga historien

Årsta har fått sitt namn efter en gård med samma namn, skriftligt belagd sedan medeltiden och som ska ha tillhört Birger Jarl på 1200-talet. Under årens lopp har gården varit i flera adliga familjers ägo. Den mest kända är kanske Märta Helena Reenstierna, även kallad “Årstafrun”, som i “Årstadagboken” beskrev livet i trakten mellan åren 1793–1839. Än idag står herrgårdsbyggnaden kvar på Svärdlångsvägen 16 och minner om Årstas äldre historia. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden på 1700-talet men i delar är byggnaden från medeltiden.

Årsta blir en del av Stockholm

År 1905 sålde Årsta gårds sista privata ägare, Fredrik Rappe, gården och den tillhörande marken till Stockholms stad. Årsta var vid denna tid en lantlig miljö som förutom Årsta gård i huvudsak omfattade några mindre torp och gårdar. Avsikten var initialt att anlägga en trädgårdsstad i området, men terrängen bedömdes som allt för kuperad varför planerna övergavs.

På 1930-talet rådde svår bostadsbrist och trångboddhet i hela landet. Sverige hade den lägsta bostadsstandarden i Europa och bostadsfrågan stod högst upp på den politiska dagordningen. Nu skulle det byggas moderna bostäder åt alla och helt nya idéer för stadsbyggnad och arkitektur växte fram. År 1932 anordnade Stockholms fastighetsförvaltning en tävling, ”Årstatävlingen”, om nya hyreshus i Årsta. Syftet var att skapa bra och billiga bostäder åt framför allt arbetarfamiljer, därför utformades tävlingsreglerna så att sk smalhus (max 10 meter breda lamellhus) premierades. Det vinnande förslaget gick till ett hus som endast var 7,5 meter brett och där lägenheterna saknade både dusch och badkar. Inget av de vinnande förslagen utfördes men tävlingen kom att fungera som en inspirationskälla för arkitekter och stadsplanerare.

Grannskapsenheten Årsta

År 1940 upprättade Uno Åhrén en stadsplan över Årsta. Vid denna tid hade smalhusområden vuxit fram i bl a Traneberg och på Hammarbyhöjden. Kritikerna menade att dessa nya stadsdelar var livlösa. Inom stadsplaneringen hade man nu istället börjat inspireras av nya idéer från England där bostadshusen grupperas i sk grannskapsenheter med ett närcentrum där all nödvändig service och alla funktioner som krävdes för det vardagliga livet skulle finnas. Vid sidan av bostäder skulle det i varje grannskapsenhet finnas butiker, skola, bibliotek samt lek- och rekreationsytor för att möjliggöra en rik och sund fritid. Åhréns stadsplan för Årsta utformades enligt dessa ideal och kom att präglas av öppna bostadskvarter med bevarad naturmark mellan husen. Stadsdelen kom att omfatta tre grannskapsenheter, varav den mellersta kom att innehålla stadsdelscentrumet Årsta centrum med butiker och offentliga lokaler så som teater, bio och bibliotek. Byggnaderna kring Årsta centrum uppfördes efter ritningar av arkitekterna Erik och Tore Ahlsén och stod färdigt 1953. Gestaltningen var nyskapande med formstark arkitektur, varierande material och ett stort inslag av offentlig konst.  Årsta centrum kom att bli förebild för många andra centrumanläggningar i såväl Sverige som internationellt. Det väckte stor uppmärksamhet bl a för sina väggmålningar utförda av arkitekterna Ahlsén. Centrumanläggningen har idag Stockholms stads högsta kulturhistoriska klassificering och är även utpekad som riksintresse för kulturmiljövården.

Parallellt med uppförandet av Årsta centrum pågick utbyggnaden av nya hyreshus i området. Bebyggelsen kom i huvudsak att bestå av smalhus i tre våningar med företrädesvis små lägenheter. De utformades i en tidstypisk ”folkhemsarkitektur” som innebar en uppluckring av den strikta funktionalistiska stilen, bl a genom att husen återigen försågs med sadeltak. Formspråket blev enkelt men gediget och präglades av ambitionen att skapa små, välplanerade lägenheter till en låg kostnad. Fasaderna putsades och entréerna gavs en omsorgsfull utformning med omfattningar av tegel och portar av ädelträ. Bostadshusen innehöll ofta butiker och annan service i bottenvåningarna.

I Årsta kom även Stockholmshem att uppföra inte mindre än 15 sk barnrikehus, dvs bostäder avsedda speciellt för barnrika och mindre bemedlade arbetarfamiljer. Dessa uppfördes mellan Bolmensvägen och Möckelsvägen samt vid Skagersvägen och Vindomsvägen. På Bränningevägen 9–17 hittar vi även två lite ovanliga bostadshus från 1940-talet, de sk EPA-husen. Dessa uppfördes av varuhuskedjan EPA för kvinnliga anställda och tros vara några av de första loftgångshusen som uppfördes i Sverige. En annan byggnad med ovanlig utformning finner vi i daghemmet Sköntorpsgården på Kolsnarsvägen som uppfördes 1947 efter ritningar av arkitekt Axel Grönwall. Daghemmet består av fyra sammanlänkade och åttkantiga hus med pyramidtak. Byggnaden är blåklassad av Stockholms stadsmuseum, vilket innebär att den anses motsvara byggnadsminnesklass.

Under 1950–1960-talen fortsatte utbyggnaden av Årsta. Valla gärde illustrerar tydligt övergången från 1940-talets hantverksmässiga byggandet till 1960-talets industriella byggmetoder. Där uppförde Stockholmshem år 1961 två lamellhus i fyra våningar och fem punkthus i tretton våningar. Utbyggnaden fortsatte under 1980-talet då bl a ett antal vinkelformade hus i fem till sex våningar uppfördes vid Bolmensvägen.