Snickerier har används i våra hem under lång tid för att bl a täcka skarvar. Dörrfoder döljer skarven mellan vägg och karm medan golvsocklar täcker glipan mellan vägg och golv. Höga väggpaneler har använts för att skydda väggen från skador och motverka drag. Men förutom sin praktiska funktion har de även använts för att göra våra hem ombonade, trivsamma och inte minst moderiktiga. Hur snickerierna sett ut har förändrats över tid och följt med skiftande estetiska ideal. Här beskriver byggnadsantikvarie Johanna Roos vid Antiquum hur snickerierna i våra hem har utvecklats under tre sekler – med fokus på socklar, dörr- och fönstersnickerier, väggpaneler och taklister.

Vissa snickerier är kraftigt profilerade och svulstiga medan andra är enkla och minimalistiska. Deras utseende och profiler har ändrat under olika tidsepoker och varje tid har sin karakteristiska profil. Till en början var snickerierna rena hantverksprodukter, ofta med lokal prägel, men i mitten av 1800-talet kom ångsågarna och snickerierna började hyvlas maskinellt efter förlagor i mönsterböcker. Detta ledde till att snickerierna i hela landet fick ett liknande utseende men med lokala variationer. Nedan beskrivs hur golvsocklar, innerdörrar, dörr- och fönsterfoder samt taklister tillverkats och formgivits under tre sekel med start i 1700-talet.

1700-talets snickerier

1700-talets snickerier såg olika ut beroende på om det rörde sig om ett enklare eller ett mer påkostat hem, men gemensamt var att de var hantverksmässigt tillverkade och handhyvlade. Profilerna var ofta svaga och sobra i klassicerande stil, men kunde i mer påkostade miljöer ges svulstiga profiler i barockstil. Idag ger dessa snickerier ett ålderdomligt intryck som är en viktig del av husets historia – bor du i ett 1700-talshus med äldre snickerier – var rädd om dem!

Golvsocklar

Under 1700-talet dominerade släta och handhyvlade golvsocklar, ibland med en liten profil eller fasning i den övre kanten. Sockelbrädorna var ofta relativt höga och enkelt utförda. I finare hem kunde de ges en enkel karnisprofil och i påkostade högreståndshem kunde de ges ett mer arbetat utseende i form av högre sk fotpaneler – t ex i form av en höga bräda med en utkragande rundad list upptill. Golvsocklarna benämns olika beroende på dess höjd, under åren förekommer det allt från golvsocklar, fotpaneler eller sockelpaneler till bröstpaneler eller hela väggpaneler (boaseringar).
Socklarna linoljemålades ofta i grå eller mörkt gröngrå kulörer.

Innerdörrar

På 1700-talet var innerdörrarna ofta breda, låga och hade höga trösklar. Deras storlek varierade beroende på vilken social miljö det rörde sig om och de var i regel proportionerligt dimensionerade för rummets takhöjd. Förmögna hem hade höga dörrar, enklare hem hade låga. Vid denna tid dominerade spegeldörrbladen, som också kallas fyllnadsdörrar eller ramverksdörrar, ofta med två till fyra fyllningar. Att tillverka dörrar med ramverk och fyllningar var ett enkelt och bra sätt att skapa en hållbar dörrkonstruktion. I mindre bemedlade hem förekom också enklare bräddörrar, vilka bestod av vertikalt ställda brädor som sammanfogades av naror (en tvärslå).

Spegeldörrarna, som är uppbyggda av ramverk och fyllningar, hade introducerats i Sverige redan på 1500-talet. Fyllningarna infogades i spår i dörrens ramverk. De äldsta spegeldörrarna tillverkades med speglar som på ena sidan var utanpåliggande ramen. De hade ofta två lika stora fyllningar, men dörrar med fyra fyllningar blev så småningom allt vanligare och förekom långt in på 1800-talet.

Vid mitten av 1700-talet introducerades den sk halvfranska spegeldörren där fyllningen/spegeln gjordes avsmalnande utåt och sköts in i en skåra i ramen vilket gjorde att spegeldörrbladet såg likadant ut på båda sidor. I slutet av 1700-talet blev halvfranska spegeldörrar med tre fyllningar av olika storlekar mycket vanliga. Den största fyllningen var placerad överst medan den minsta placerades i mitten. Influenserna till denna indelning kom från den franska rokokon och sättet att dela in dörrarna i tre olika stora fyllningar kom att benämnas ”Fransk indelning”. I riktigt påkostade hem förekom även spegeldörrar med sk helfranska fyllningar, vilka hade en rikt profilerad list placerad mellan ramen och fyllningen.

Mot slutet av seklet, under den sk gustavianska eran, började även parspegeldörrar, sk ”döbattanger” att förekomma i högreståndshemmen. Parspegeldörrarna, som tidigare enbart använts som ytterdörrar, gav rummen en pampig och representativ karaktär. De placerades ofta i fil så att man fick fri sikt genom flera rum. I enklare hem blev dock pardörrar vanliga först under 1800-talet.

Under hela seklet var dörrarnas beslag och gångjärn ofta mycket vackert utförda, men dörrar och fönsters beslagning är en historia i sig som kräver en egen artikel.

Dörr- och fönsterfoder

I början av 1700-talet var dörr- och fönsterfodren i regel enkla och bestod av släta handhyvlade brädor med liten profil i båda kanter. I mer välbärgade hem kunde dock fodren vara kraftiga och ha svulstiga profiler inspirerade av antingen rokoko eller barocken. Där dörrfoder och golvsockel möttes placerades en sk fodersockel, även kallad skursockel, vilken gav dörrfodret ett dekorativt avslut. Fodersockeln var vanligen av samma höjd eller något högre än golvsockeln. Denna lilla sinnrika snickeridetalj gjorde att man vid skador, ofta orsakat av skurvatten, bara behövde byta fodersockeln istället för hela dörrfodret.

Bröstpaneler

Vid 1700-talets mitt fick borgarhus och herrgårdar en rikare snickeriinredning med höga bröstpaneler på väggarna och sk smygpaneler i fönstersmygarna. Bröstpanelen var i regel låg, maximalt gick den upp till fönsterbänkshöjd och var utförd som ett ramverk med fyllningar av trä, vilka målades i snickerikulör. Fyllningarna kunde ha olika utseende och indelning. En förenkling av bröstpanelen kunde göras genom att man istället använde en slät panel av liggande och målade brädor. Denna avslutades nedtill av en profilerad golvsockel och upptill av en profilerad sk mittelbandslist/bröstlist. Den släta panelen kunde också vara pappersklistrad och målad som ersättning för finare paneler. Ytterligare en förenkling var att, över golvlisten, måla en bröstpanel direkt på den putsade väggen.

En nyhet i högreståndsmiljöer under 1700-talet var hela väggpaneler av trä, sk boaseringar. Det var en invändig panelering av väggar som ofta var omsorgsfullt utformad som ett fast profilerat ramverk med speglar. Från 1700-talet och framåt har såväl boaseringar som bröstpaneler varit ett uppskattat och vackert sätt att dekorera väggarna och ge en ombonad känsla. De kunde även vara dekorationsmålade.

Taklister av trä

Taklisten, som sitter i skarven mellan vägg och tak, bestod på 1700-talet vanligtvis av en snedställd bräda i enklare sammanhang. I mer påkostade hem var det vanligt med kraftigt hålkälsprofilerade taklister. Listen målades i samma kulör som övriga snickerier. Den kunde också utföras av stuckatur, vilket inte behandlas i denna artikel.

1800-talets snickerier

I början av 1800-talet var snickerierna fortfarande hantverksprodukter. Vid seklets mitt industrialiserades Sverige och med ångsågen blev det möjligt att maskinhyvla och tillverka snickerier maskinellt. Under 1800-talets andra hälft var snickerierna därför ofta fabrikstillverkade och köptes med olika standardprofiler i metervara från snickerifabrikerna. De nya tillverkningsmetoderna medförde att snickerierna blev allt mer likartade över hela landet. Profiler och utformning standardiserades – dörrar, fönster och lister blev katalogvaror. Under stora delar av århundradet målades snickerierna i gröngrå, ockra, nougatbrunt eller ådringsmålades för att imitera ek eller mahogny. Mot slutet av seklet blev kulörerna i regel något ljusare även i övriga rum. I kök och sovrum var dock snickerierna ofta vitmålade under hela 1800-talet.

Golvsocklar

Under tidigt 1800-tal var golvsocklarna något längre än på 1700-talet, men hade fler och kraftigare profiler. Under seklets andra hälft blev dock höga socklar på modet igen och sällskapsrummen försågs ofta med höga sk fotpaneler, vilka kunde vara 30-40 cm höga och vara kraftigt profilerade såväl nertill som upptill. Dessa var ofta tillverkade i tre delar som sammanfogades.

Innerdörrar

Under 1800-talet blev trösklarna lägre och dörrarna högre. Dörrar med utanpåliggande fyllningar blev omoderna, även i enkla hem. Den vanligaste dörren i början av seklet var en s k halvfransk modell, vilket innebar att dörrens ramträ hyvlades till en profilering i anslutning mot spegelfyllningen. I de mer förnäma hemmen blev det vanligt med s k helfranska dörrar där profileringen mellan ramträet och spegelfyllningen istället utgjordes av en separat list, som kunde tillverkas kraftigare och därmed stack utanför ramen. Under 1800-talets senare del gjordes allt oftare förenklingar av spegeldörrbladen genom att man på de halvfranska dörrarna istället började täcka skarven mellan ram och fyllning med profilerade, påspikade lister.

Både enkeldörrblad och pardörrblad förekom under hela seklet. Pardörrar ledde in till de finare rummen medan enkeldörrar vette mot enklare utrymmen så som kök och pigkammare. Under tidigt 1800-tal delades spegeldörrarna ofta in med tre speglar, genom att man placerade två högre speglar upptill och nedtill på dörren samt en mindre liggande spegel emellan. Senare blev det vanligt med tre till fem speglar, men flera olika varianter förekom parallellt, t ex en indelning av en serie likadana kvadratiska speglar.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var stadsvåningarnas innerdörrar ofta påkostade och rikt profilerade. De kunde utföras av ädelträ eller som ådringsmålade för att efterlikna ek, valnöt, mahogny eller något annat exklusivt träslag. I finare miljöer kunde dörrarna dekoreras ytterligare med s k dörröverstycken, utsirade i trä och ofta med en klassicerande stil.

Dörr- och fönsterfoder

Det tidiga 1800-talets foder bestod i regel av en platt yta omgiven av profiler på båda sidor. Även stora sk hålkälsprofiler förekom. När lister och foder började tillverkas maskinellt blev utbudet större. Mot slutet av seklet blev fodren kraftigare och rikare profilerade. Det var även vanligt att såväl dörr- som fönstersmyg kläddes med paneler med ram och fyllning, sk smygpanel som målades i samma kulör som övriga snickerier. I fönstersmygen kunde det även finnas inbyggda fönsterluckor som vid infällt läge knappt syntes. Även väggen under fönstren kunde kläs med ramverkspanel.

Bröstpaneler

I början av 1800-talet var det vanligt att väggarna kläddes med bröstpaneler. Mot seklets mitt började dessa att ersättas mot lägre fotpaneler eller sockelpaneler, vilka ofta var uppbyggda av tre separata lister – en lägre profilerad sockel, en ofta slät bräda samt en ofta kraftigt profilerad
krönlist. Fotpanelerna var ofta i höjd ett mellanting mellan golvsockeln och bröstpanelen. I enklare rum eller hem monterades dock fortsatt en lägre, profilerad golvsockel.

Under 1800-talets andra hälft gjorde bröstpanelerna comeback, men blev nu avsevärt högre än tidigare och med kraftigt profilerade fyllningar. Matsalarna i finare hem inreddes vid denna tid ofta i nyrenässansstil med imponerande snickerier i form av bl a höga bröstpaneler med ramverk och fyllningar av ek eller mahogny, alternativt ådringsmålade. Det var inte ovanligt att dessa väggpaneler utfördes manshöga. Ofta avslutades panelen uppåt av en kraftigt profilerad krönlist eller en smal hylla för prydnadsföremål. I de borgerliga hemmen förekom även att hela rum utfördes med boaserade väggar med fanér av ädelträ så som mahogny, ek, päronträ mm. Även dörr- och fönstersmygar kläddes med smygpaneler med ramverk och fyllningar på motsvarade vis. Bröstpaneler fortsatte sedan att användas fram till ungefär 1920-talet.

Det var även på 1800-talet som den idag så folkkära pärlsponten introducerades, en typ av väggpanel som kom att bli mycket vanlig i framför allt villor. Namnet syftar på den rundfrästa avslutningen på panelbrädans ena sida som löper som en pärla längs med brädan. Pärlspont har historiskt använts på såväl väggar som tak, liksom som material i luckor och dörrar till t ex skafferier. Den började tillverkas vid mitten av 1800-talet och blev snabbt mycket populär. Oftast förekom den som en bröstpanel, men kunde även användas för att klä in hela rum. En tumregel om du vill veta om din pärlspontspanel är från 1800-talet eller 1900-talet är att titta på brädornas mått. Pärlspont från 1800-talet var bredare (ca 120 cm) och kraftigare än senare tiders tunnare och smalare brädor.

Taklister

Vid 1800-talets början utfördes taklister av trä ofta av enkla snedställda brädor men kunde också vara rikare utformade. Under den senare delen av 1800-talet blev taklisterna kraftigare och mer profilerade. Den vanligaste modellen var en hålkälslist. Var listerna kraftiga tillverkades de ofta i flera delar som sammanfogades. I finare rum kunde de ges överdådiga former med inslag av träsnideri. Under 1800-talet andra hälft var dock många gånger stuckaturer mer vanligt förekommande i de finare rummen än taklister av trä.

1900-talets snickerier

I början av 1900-talet liknade snickerierna 1800-talets, ofta med kraftiga profiler i klassisk stil. Ju längre in på 1900-talet vi kommer, desto enklare blir dock snickerierna. Under 1900-talet förenklades snickerier och profiler för varje årtionde. Redan på 1920-talet blev formerna renare och enklare och med funktionalismens intåg på 1930-talet förändrades stilidealen när man tydligt tog avstånd från historiska inslag och istället strävade mot enkelhet och minimalism. Denna utveckling fortsatte under hela 1900-talet. Ytterligare en utveckling är att snickerierna i början av seklet tillverkades för hand eller i snickerifabriker med olika sortiment för att under tiden efter 1930-talet standardiseras så att endast ett fåtal variationer av foder och socklar fanns att tillgå. Därför har beskrivningen av 1900-talets snickerier delats in i två epoker – 1900-1930-tal och 1940-1990-tal.

1900-1930-tal

Socklar och fotpaneler

I sekelskiftets sällskapsrum var det vanligt med höga fotpaneler. De var ofta kring 30-40 cm höga och sammanfogade av flera delar. Fotpanelerna kunde också delas in med ramverk och fyllningar. I enklare rum, så som sovrum, nöjde man sig med lägre golvsocklar, ofta med enkla och robusta former. På 1930-talet blev socklarna avsevärt lägre och mindre profilerade. I de funktionalistiska hemmen hade de antingen bara en svag fasning eller var helt släta och saknade profilering.

Innerdörrar

Under 1900-talets början var innerdörrarna fortfarande tillverkade på traditionellt vis med ram och fyllningar. Fyllningarnas antal varierade och nya indelningar av dörrarna introducerades. På 1920-talet var det t ex vanligt med en indelning med tre till fyra lika stora fyllningar. Under samma årtionde började man också sätta glas i de översta fyllningarna. Till de finare rummen satt parspegeldörrblad medan det mot enklare rum satt enkeldörrblad. Nu blev också skjutdörrar populära. De gavs en indelning med ram och fyllningar precis som spegeldörrbladen. I början på 1900-talet förekom en blandning mellan bruna och betsade snickerier men även ljusare kulörer blev med tiden allt vanligare.

Under 1930-talet kom parspegeldörrbladen sakta men säkert att försvinna från våra hem, även om enkeldörrblanden fortfarande kunde utgöras av spegeldörrblad. Nu introducerades även indelningen med en enda stor spegel. I slutet av 1930-talet, när funktionalismen slagit igenom stort, blev dock dörrbladen helt släta och utgjordes av målade träfiberskivor.

Dörr och fönsterfoder

Fodren runt fönster och dörrar var i början av seklet vanligtvis kraftiga med robusta och mjuka former. Liksidiga foder med samma profiler på bägge sidor förekom också. Snickerierna var i regel av ek eller täckmålade. Utvecklingen kom dock under 1900-talets början att gå mot smalare och enklare foder som gavs färre och enklare profiler än tidigare. I och med jugendstilens inträde kom nya typer av profiler, ibland med tunna räfflingar.

På 1920-talet var det vanligt med mjuka runda former, gärna med inslag av sk pärlstav i kombination med platta partier. Samma foder användes i regel i hela lägenheten, kring både dörrar och fönster. Precis som tidigare var det fortfarande vanligt att fönstersmygarna fodrades med smygpaneler av trä. Även fönsterbänkar tillverkades av trä och utfördes så att de fortsatte en bit utanför fönsteröppningen så att fönsterfodren avslutades mot fönsterbänken.

Under 1930-taket blev dörr- och fönsterfodren smalare, enklare och ofta helt släta, men var fortfarande i regel gerade i hörnen. På 1930-talet försvann också fodersocklarna och dörrfodren gick då helt ner till golv. Samtidigt övergavs också fönstrens smygpaneler, och fönstersmygarna kom istället att putsas. Det blev nu också vanligt att fönstren faktiskt inte försågs med några fönsterfoder. Enkelt och stilrent var de nya ledorden.

Bröstpaneler

I början av 1900-talet inreddes matsalar i stora lägenheter fortfarande med höga väggpaneler, ofta med högsmala fyllningar. Panelerna utfördes av ek eller ådringsmålades i ekimitation. En bit in på 1920-talet kom pärlsponten att ersättas av den slätare fasspontpanelen.

Bröstpanelerna fanns kvar i de svenska hemmen en bit in på 1930-talet men blev snart omoderna och ersattes eller täcktes över även i äldre byggnader. Vid renoveringar är det många som haft glädjen att bakom senare tiders masonitskivor hitta välbevarade väggpaneler i gott skick som kan tas fram och renoveras.

Taklister

Vid 1900-talets början var det vanligt med taklister av trä med en hålkälsprofil. Taklisterna i de finare rummen utgjordes nästan alltid av stuckaturer. Vid funktionalismens inträde på 1930-talet började man dock att helt utelämna taklisten.

1940-1990-tal

Som beskrivits ovan gick utvecklingen på 1930-talet mot renare och enklare snickerier med färre profiler. Denna utveckling mot förenklade snickerier fortsatte under resten av 1900-talet. Kring seklets mitt eftersträvades moderna och praktiska bostäder. Nu började man att förtillverka och måla alla inredningsdetaljer, ofta med enkla former och utföranden.

Golvsocklar

På 1940-talet blev den raka och enkelt fasade golvsockeln dominerande. Dessa kunde utföras i lite olika höjder, men sällan översteg de 8 cm. Vid seklets mitt blev socklarna ännu lägre och kunde vara helt raka utan profiler eller fasningar. De låga socklarna kom att leva kvar resten av seklet.

Innerdörrar

På 1940-talet var innerdörrarna i regel helt släta och uppbyggda i lamellkonstruktion. Dörrbladens ytterskikt kunde bestå av vitmålade träfiberskivor eller av massivt lamellträ med pålimmad yta av äldeträfanér. Under både 1940–50-talet var också glasade pardörrar i fanérklädd gabon vanligt mellan hall och vardagsrum. Dörrarna var nu omålade och ofta endast oljade. Dörrpartiet mellan hall och vardagsrum kunde också utföras med ett glasat dörrblad omgivet av fasta glasade sidopartier i träramar.

På 1960-1970-talen var innerdörrarna släta och målade. De tillverkades av hårda träfiberskivor med fyllning av kraftig papp och levererades med karm och beslag från fabrik – självklart färdigmålade. Med allmogeromantiken kom dock spårfrästa spegeldörrblad av furu att bli högsta modet. Men i slutet av 1900-talet var det återigen de släta dörrbladen som dominerade.

Foder

Dörr- och fönsterfodren på 1940-talet var enkelt profilerade, antingen med lite kantiga former eller med en slät enkel fasning. Fodren var gerade i hörnen och nu hade man helt frångått den klassiska fodersockeln.

Kring seklets mitt standardiserades fodren och blev smalare och kunde helt sakna profiler och fasningar. På 1970-talet kunde foder vara av både trä och plast. Nu blomstrade även allmogeromantiken vilket ledde till att omålad furu användes flitigt i lister och foder. Träfodren kunde vara såväl raksågade som gerade i hörnen. Under 1900-talets slut kom dock raksågade foder att helt dominera vilket ger ett förenklat utseende.

På 1940-talet kom fönsterbänkar av trä sakta att ersättas av fönsterbänkar av kolmårdsmarmor. På 1960-talet blev även fönsterbänkar av perstorpsplattor vanliga. Sakta men säkert försvann fönsterbänkar av trä.

Taklister

I många hem från tiden efter 1940 saknas taklister helt. I de fall de förekom utgörs de ofta av tunna och enkla trälister som antingen är målade i takkulör eller är utförda av omålad ek eller furu.

Med utgångspunkt i historien

Det finns många anledningar att vårda och bevara äldre snickerier. De är en del av husets historia och berättar om sin tids estetiska ideal och hanverkskunnande. De är också tillverkade av virke vars kvalitet vi har svårt att få tag på idag och har ofta ett vackert utförande som bidrar med skönhet, karatkär och trivsel i våra hem.

Idag finns ett stort utbud av snickerier i äldre stil att välja bland för den som t ex vill återställa sitt hem till ett mer tidstypiskt utförande. Här finns dock anledning att titta närmare på vilka profiler som var vanliga vid byggnadstiden för just ditt hus. Att sätta in kraftigt profilerade foder och lister i sen 1800-talsstil kan te sig apart ett rum från 1920-talet. Likaså kan ett spårfräst spegeldörrblad aldrig utseendemässigt mäta sig med ett traditionellt utfört spegeldörrblad med ram och fyllningar.

Rådfråga gärna en byggnadsvårdsbutik eller en antikvarie om du är osäker eller behöver vägledning.