Det sitter i detaljerna 

Du har säkert hört uttrycket ”Det sitter i detaljerna”, något som verkligen stämmer när det gäller byggnadsvård. I denna artikel berättar Johanna Roos, byggnadsantikvarie vid Antiquum, om små men viktiga detaljer i en byggnad – nämligen det som vanligtvis kallas för byggnadsbeslag, eller kort och gott beslag. Det handlar om gångjärn, dörrtrycken, lås, nyckelskyltar, fönsterhaspar och andra detaljer som är viktiga för en byggnads karaktär.

En byggnads själ, eller i vart fall dess karaktär, sitter ofta dess många små detaljer. Äldre byggnader präglas ofta av en stor omsorg om detaljerna – dörrtrycket var inte bara en funktion utan även en dekorativ del av dörrbladet och i många fall även en statussymbol. Dessa detaljer är givetvis viktiga att värna. Om de äldre dörrarnas handsmidda trycken, det gamla kammarlåset eller fönstrens hörnjärn okänsligt plockas bort försvinner också en del av husets charm och kulturhistoriska värde. Byggnadsbeslagen fungerar även som historiska dokument som kan berätta mycket för oss om en byggnads ålder och användning – t ex kan gångjärn hjälpa oss att datera en spegeldörr.

Byggnadsbeslagens stilhistoriska utveckling

En stad i Sverige utmärker sig när det gäller beslag – nämligen Eskilstuna. Här startade redan på 1600-talet en manufakturverksamhet inom järn- och metallförädling. När Sverige industrialiseras vid mitten av 1800-talet låg Eskilstuna med sina många metallfabriker i framkant när det gällde beslagstillverkning och de kom att vara centrum för beslagstillverkning långt in i modern tid.

Hur våra beslag har sett ut har varierat kraftigt över tid. Till en början var de handsmidda hantverksprodukter av järn som kunde få sinnrika former. Under 1800-talet introducerades det fabrikstillverkade beslagssmidet. Det var även vid denna tid som gjutjärnet och andra metaller som mässing och zink började användas. Med början på 1800-talet, och framför allt under 1900-talet, kom beslagen att standardiseras och massproduceras, vilket gjorde att de lokala skillnaderna kom att suddas ut. Under hela 1900-talet skedde en gradvis förenkling av beslagens utformning. Nedan tecknas översiktligt byggnadsbeslagens stilhistoriska utveckling.

Dörrens gångjärn

En av de små detaljer som skvallrar om ett dörrblads ålder är dess gångjärn. Vår allra äldsta typ av dörrgångjärn är det sk bandgångjärnet, vilket användes på vår äldsta dörrtyp – bräddörren. Bandgångjärnen är långa och smala och löper över bräddörrarnas hela bredd. Förutom sin huvudsakliga uppgift att hänga upp dörren höll bandgångjärnet även samman dörrarnas stomme av vertikala brädor. I äldre kyrkor kunde bandgångjärn ges en överdådig utformning, men det vanligaste var ändå enkla, raka bandgångjärn med hjärt- eller lökformat avslut.

När de sk spegeldörrarna introducerades under 1500-1600-talen ersattes bandgångjärnen av S-formiga gångjärn, sk bockhornsbeslag, eller av sk plattgångjärn. Denna typ av gångjärn kom att vara förhärskande under hela 1700-talet. Gångjärnen var placerade på utsidan av dörren och tillverkades i vackra, snirkliga och fantasifulla former – det är inte för inte som 1700-talets plattgångjärn ibland kallas för pepparkaksbeslag. Beslagen målades vanligtvis i samma färg som dörrbladet. Under 1700-talet började även det sk franska gångjärnet att tas i bruk. Det var ett gångjärn som fälldes in i dörren och som ofta försågs med profilerade sänksmidda knoppar som utsmyckning. Knopparna kunde ges en omsorgsfull utformning och det förekom en stor mängd utföranden.

Kring sekelskiftet 1800 kom stolpgångjärnet, ett gångjärn som liknar dagens gångjärn. De hade profilerade gångjärnstappar tillverkade i sänksmide, men jämfört med 1700-talets knoppar var de nu enklare till sitt utförande. Runda, koniska eller ekollonformade knoppar var vanliga ett stycke in på 1900-talet. Även stolpgångjärnen handsmiddes länge, det var först kring 1800-talets mitt som tillverkningen blev industriell. Det var även vid denna tid som gångjärn av mässing började tillverkas. Dagens typ av dörrgångjärn, som fästs i dörrens bakkant, introducerades under 1800-talets senare del.

Från och med funktionalismens genombrott på 1930-talet har formen på dörrens gångjärn succesivt förenklats och den fina detaljen har utvecklats från något som ursprungligen hade både en dekorativ och bärande funktion till något renodlat funktionellt.

Dörrtrycken

Under årens lopp har dörrens handtag, dess trycken, utformats på en mängd olika vis – från enkla smidda draghandtag på 1600-talet till det sena 1800-talets formrika trycken i mässing och äldelträ. Deras utformning har påverkats av både funktion och av rådande stilideal. De har också tillverkats av en mängd olika material så som trä, gjutjärn, mässing, brons, stål, bakelit och plast.
Dörrhandtag från 1600-talet var ofta enkla, men vackert utformade. De kunde vara utformade som smidda draghandtag eller som runda vred/knoppar, antingen av trä eller smidesjärn. På 1700-talet blev äggformade dörrvred tillverkade av smidesjärn vanliga. De smidda draghandtagen kom även de att leva kvar under hela 1700-talet och kunde nu även ges en klassicerande utformning med en dekor av t ex franska liljor.
Under 1800-talets början var det vanligt med dörrtycken som tillverkades av gjutjärn med ett grepp av äldelträ. Det var även under detta århundrade som det sk posthornstrycket introducerades. Under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början var mässingsgjutning den vanligaste tillverkningsmetoden för dörrtrycken. Mässingstryckena försågs ofta med grepp av ädelträ eller av betsat trä. Tryckena var vanligtvis konformade och avslutades av en profilerad knopp. Även päronformade trycken var populärt. Jämfört med idag var tryckena ofta väsentligt kortare. Metalldelarna kunde utformas i många olika varianter – från enkla former till konstfullt ornamenterade med dekor i relief. Nyckelskyltarna var ofta runda och försedda med en kläpp för själva nyckelhålet.
Vid sekelskiftet 1900 tillverkades dörrtrycken ofta i mässing och i jugendstilens mjuka och böljande former. Oftast köptes standardtrycken från låsfabriker, men fortfarande förekom specialritade trycken i finare miljöer. Långskylar blev vanliga nu, men även runda nyckelskyltar under trycket förekom. Eftersom obehandlad mässing mörknar när den oxiderar blev det kring 1900 vanligt att man förnicklade metallen – något som kom att bli mycket populärt. Det karaktäristiska posthornstrycket kom åter på modet under 1920-talet, antingen i obehandlad eller förnicklad mässing. Nu introducerades även ett spolformat trycke med hylsa av svartmålat trä, vilket blev mycket populärt.

På 1930-talet blev dörrtryckena enkelt och funktionellt utformade. Innerdörrarna gavs antingen dörrtrycken med separat nyckelskylt eller långskylt. Tryckena utformades av förnicklat stål och var ibland klädda med en hylsa av bakelit. Det förekom både raka och lätt svängda trycken. På 1950-60-talen utformades trycken ofta av stål med handtag klädda med en rak hylsa av trä eller plast. Trycken av mässing kunde också förekomma, men började bli ovanliga. På 1970-talet introducerades helgjutna plasttrycken i en mängt olika kulörer.

Lås och nyckelskyltar

Liksom gångjärnen kan även utformningen av ett dörrblads lås avslöja dess ålder. Under årens lopp har det förekommit en rad olika typer av lås. En av många äldre låskonstruktioner är det s k stocklåset där en regel byggts in i ett trästycke och sedan täckts med tunn järnplåt. Ytterligare en ålderdomlig låstyp är det s k fällbomslåset. Där påverkas kolven av en fjäder som smäller igen när nyckeln vrids om. Även det s k smällelåset var vanligt i äldre tider. Låset har fått sitt namn på grund av att det är försett med snedskuren kolv som smäller igen i slutblecket när dörren stängs. Dessa äldre låstyper var vanliga från medeltiden och en bra bit in på 1800-talet. Med tiden uppstod ett önskemål om att dölja låskonstruktionen och att göra hela låset lite nättare, vilket blev bakgrunden till låstypen Kammarlås som introducerades på 1700-talet. Kammarlåset var utanpåliggande på insidan av dörren, där det ofta fanns ett enkelt vred, och på andra sidan reglerades det med en nyckel. Vid 1800-talets mitt introducerades instickslåset, vilka var infällda i dörren. Dessa kom succesivt att ersätta kammarlåset.

Fönsterbeslag

Att fönstren är av stor betydelse för en byggnads karaktär finns det idag en stor medvetenhet om. Men kanske finns det inte en lika stor förståelse för fönsterbeslagens betydelse för hur vi upplever fönstren. Fönsterbeslagen är förstås tekniskt nödvändiga för att fönstren ska kunna öppnas och stängas, men de har också stor betydelse för fönstrets karaktär. Att tex byta handsmidda hörngångjärn från 1700-talet mot moderna standardbeslag berövar fönstret sin ursprungliga charm.

Fönstren i vanliga hem var fram till åtminstone senare hälften av 1700-talet oftast fasta, dvs de saknade gångjärn och gick inte att öppna. När fönstren började förses med gångjärn var dessa utanpåliggande och utgjordes oftas av hörngångjärn med stjärthakar, där hörnjärnen även hade till uppgift att stabilisera och hålla samman fönsterbågen. Med tiden, och i tak med att fönstren blev tyngre, kom de utanpåliggande gångjärnen att ersättas av sk stolp- och stapelgångjärn, men hörnjärnen med sin stabiliserande funktion kom att leva kvar en bit in på 1900-talet.

Till en början var fönsterbeslagen smidda, men hur de såg ut har varierat över tid och över landet. 1700-talets hörnjärn och hörngångjärn var ofta formrikt utformade med näbblikanande spetsar eller fantasifulla former medan 1800-talets beslag var mer strikta och ofta enkelt avrundade. Vid mitten av 1800-talet, när verkstadsindustrin vuxit sig stark, introducerades plåtstansade hörnjärn. Så småningom introducerades också gjutna och formpressade beslag.

1700-talets handsmidda stolpgångjärn hade vackert och sinnrikt profilerade gängjärnstappar tillverkade av sänksmide. 1800-talets stolp- och stapelgångjärn gavs en enklare form med knoppar som var formade som en rund kula. Med tiden fick gångjärnets knopp en mer konisk form – en form som kom att hänga kvar långt in på 1900-talet tillsammans med knoppar som var formade som ekollon.

När de kopplade fönstren introducerades i slutet av 1800-talet tillkom koppelbeslag mellan fönsterbågarna i form av infällda hakar. Inåtgående fönster utan mittpost, sk mötesbågar vilka var populära i början av 1900-talet, medförde en spanjolett som stängningsbeslag. Kring 1900-talets mitt kom gångjärnens form att förenklas och dess dekorativa aspekt försvann i standardsortimentet.

Även fönstrets haspar och hakar har sett olika ut under olika tider. Fram till 1900-talets mitt var de utanpåliggande. Haspen är den äldsta formen av stängningsbeslag och har funnits i flera hundra år med olika utformning. De äldsta var små och handsmidda och fästes med sk märlor. Fönsterhaspen kom under 1900-talet att ersättas med vred eller excenterhake (en avancerad form av hasp som drar fönsterbågen mot karmen). De tillverkades ofta av mässing och kunde vara obehandlade eller förnicklade. På 1960–70-talen började fönstervred och andra typer av fönsterbeslag att tillverkas av plast. De flesta nytillverkade fönster är idag försedda med s k spanjolettlås. Denna låstyp regleras med ett handtag som låser fönsterbågen i karmens sida och i dess ovan- och underkant. Denna typ av fönsterbeslag kan lätt ge ett grovt och förenklat uttryck i en äldre byggnad.

Ta hand om detaljerna

Bor du i en äldre byggnad med bevarade originalbeslag? Var då rädd om dem. De är historiska stämningshöjare som bidrar till hemmets trivsel samtidigt som de fungerar som historiska dokument som berättar om gångna tider. Vid okänsliga renoveringar under 1900-talets andra hälft kom mycket av våra äldre byggnaders ursprungliga beslag att bytas ut och ersättas av moderna, standardiserade beslag utan detaljomsorg. Detta har berövat många äldre byggnader sin charm. Men sedan intresset för byggnadsvård har ökat har också intresset för äldre och hantverksmässigt tillverkade beslag ökat. Fler och fler förstår värdet av att bevara de små detaljerna och att vid renovering vända sig till en smed för att få en kopia av ett förlorat gångjärn eller dörrhandtag. Utbudet av nytillverkade kopior har också ökat hos byggnadsvårdsbutikerna. Att specialtillverka beslag är givetvis fullt möjligt, men mest varsamt är såklart att återanvända och vårda de äldre beslagen om dessa finns kvar.

Exempel på var du hittar nytillverkade beslag i tidstypisk stil

Idag tillverkar och säljer flera byggnadsvårdsbutiker beslag som är utformade som kopior efter förlagor från framförallt sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. I Eskilstuna lever beslagstraditionen vidare genom företaget Eskilstuna kulturbeslag, vilka tillverkar dörr- och fönsterbeslag efter gamla förebilder. Även t ex Byggfabriken och Gysinge tillverkar och säljer beslag efter äldre förlagor. Om du behöver komplettera din dörr eller ditt fönster med tidstypiska belag, tänk då på att det är viktigt att du väljer ett beslag som rent tidsmässigt hör samman med fönstret/dörren. Att sätta ett kraftigt ornamenterat 1800-talstrycke på ett spegeldörrblad från 1920-talet kan te sig lika märkligt som att sätta ett funkistrycke på en 1700-talsdörr. Känner du dig osäker kan det vara en god idé att konsultera en byggnadsantikvarie.

Johanna Roos, Bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB