Alla tiders golv 

Plankgolv, brädgolv och parkettgolv har länge varit dominerande i de Svenska hemmen. Men vid sidan av de traditionella trägolven har också andra golvtyper förekommit. Nedan rör vi oss från ålderdomliga stengolv till moderna plastmattor.

Stengolv

Sten som golvmaterial har en lång historia. De har dock alltid varit kostsamma och har därför historiskt sett huvudsakligen förekommit i representativa stenhus och finare miljöer. Redan under medeltiden förekom till exempel tegel och stengolv i kyrkor, offentliga byggnader och högreståndsbyggnader. Stengolven blev dock vanligare under 1600- och 1700-talen. Nedan ges en sammanfattning av de vanligaste stengolven och deras historiska användning.

Tegel

Handslaget tegel har använts som golvmaterial i hundratals år, framför allt på ytor där slitaget varit hårt. Därför kan man hitta denna typ av golv i äldre byggnaders trapphus, entréer och kök.

Tegelgolv av rödbrunt eller gult tegel kunde läggas i mönster, ibland med tegel som var ritsat i dekorativa mönster eller glaserade. I kök och entréhallar på slott och herrgårdar var det också vanligt förekommande med tegelplattor, sk terrakottaplattor, långt in på 1800-talet. Murtegelgolv kunde också läggas i magasins- och källarlokaler. Vid 1800-talets slut blev det även vanligt att använda murtegelgolv som brandgolv på vindarna i större hus. Handslaget tegel finns än idag i tillverkning vid enstaka tegelbruk i Sverige. Hos välsorterade byggnadsvårdsbutiker finns ett brett utbud av tegel och terrakottaplattor i olika storlek, kulör och utförande.

Kalksten och marmor

Fram till 1800-talets slut var kalksten det dominerande stenmaterialet på golv. Det användes i salar och finare rum, men även i förstugor och trapphus. Kalkstensgolven bestod oftast av slipade kvadratiska plattor som lades i kalkbruk. Det var också vanligt att trägolv försågs med en fris av kalksten. Mot slutet av 1800-talet blev det vanligare att kalkstensplattorna lades på diagonalen, ibland med mönsterläggning av t ex grå och röda kalkstensplattor. Man kunde även kapa plattornas hörn och lägga en kvadratisk sten av avvikande kulör i mötet mellan fyra plattor. Kalkstensgolv kom att vara vanliga en bra bit in på 1900-talet.

I slutet av 1800-talet började man importera marmor och andra stensorter till Sverige. I trapphusen kunde man då lägga golv av skinande vit Carraramarmor i kombination med en mörkare, ofta svart, marmor i en omgivande fris. I riktigt exklusiva miljöer kunde man använda flera olika stensorter. Stenplattorna blev nu tunnare och var vanligen finslipade. I början av 1900-talet kom den gröna kolmårdsmarmorn att slå igenom stort, framförallt i trapphus. På 1930-talet var detta ett av de vanligaste golvmaterialen i flerbostadshusens trapphus.

För den som vill lägga ett kalkstens- eller marmorgolv finns än idag ett brett utbud att välja bland både vad gäller stensort och ytbehandling. Tänk på att det är en stor utseendeskillnad mellan t ex en portugisisk kalksten och en svensk kalksten, att välja lokala stenarter är alltid att föredra.

Engelska tiles och cementplattor

Engelska tiles är benämningen på keramiska golvplattor som var vanliga i offentliga rum och trapphus under huvudsakligen 1800-talets tre sista decennier. Redan under medeltiden hade dock munkar i olika klosterordnar börjat tillverka keramiska plattor, för bl a kloster och kyrkor, med inbrända dekorationer. Denna teknik var vanlig i England, men kom i stort att dö ut i samband med reformationen då klostren stängdes. Det kom att dröja fram till 1830-talet tills produktionen av keramiska plattor med inbrända mönster togs i bruk igen. Traditionen återuppväcktes av Herbert Minton under 1800-talets första hälft. Han skapade metoder för tillverkning av plattor där man med hjälp av olika leror och pigment kunde skapa mönster i plattorna, så kallade enkaustiska plattor. Den största framgången för de Engelska tilsen kom att bli de genomfärgade plattorna i olika kulörer och storlekar med vilka man kan skapa en stor variation av mönster. Keramiska tiles i färggranna och fantasifulla mönster gav huset status och har i Sverige företrädesvis lagts i trapphus, hallar, foajéer och andra offentliga ytor från 1870-talet och framåt.

Under det sena 1800-talet började det även förekomma golv belagda med cementklinker – bl a i trapphus, hallar och badrum. Vid 1900-talets början hade dessa plattor till viss del konkurerat ut de keramiska plattorna. Cementklinkern var vanligtvis grå, beige, svarta eller tegelröda – men det kunde också förekomma att de försågs med dekor i form av t ex blommor eller stjärnor. Det som skiljer cementklinker från keramiskt klinker är bl.a. att de inte är brända utan istället har fått lufttorka under tryck. En av de första tillverkarna av cementklinker var företaget Villeroy & Boch som hade en fabrik i den tyska staden Mettlach där de tillverkade sk ”Mettlacher Platten”, vilket var benämningen på cementklinker. Dessa plattor gavs färgstarka mönster inspirerade av arkeologiska fynd av golvmosaiker funna i Mettlachens omgivningar. Vid en restaurering av Börsen vid Gustaf Adolfs Torg i Göteborg upptäcktes att golvplattorna i Börssalen var tillverkade av just Villeroy & Boch. De tillverkar än idag cementklinker, men även t ex tyska ”VIA” har en mängd historiska mönster att välja bland. Cementklinker finns även att köpa på byggnadsvårdsbutiker.

Såväl keramiska tiles som cementklinker finns i tillverkning än idag och är mycket populära vid renovering av äldre hus. Ett brett sortiment finns att tillgå hos bl a byggnadsvårdsbutiker. T ex är Victorian floor tiles engelska keramiska golvklinker som passar för både trapphus, kök och badrum. Klinkern är matt, genomfärgad och oglaserad med skarpa kanter och finns i flera olika färger och en rad geometriska former för mönsterläggning.

Ytbehandling och rengöring av cementklinker kan göras med två olika metoder. Ytbehandling med linsåpa är den enklaste och gör att plattorna åldras naturligt. Golvet ska då rengöras med vatten, så att plattorna är fuktiga inför nästa steg. Därefter skuras golvet med 50/50 linsåpa/vatten. Ett alternativ att ytbehandling med klinkerolja och vax, vilket ger plattorna en djupare lyster och blankhet. Dock ger det plattorna en något mörkare färgton, så att t ex vita plattor blir aningen gula. Därför bör man alltid prova på en lös platta först.

Terrazzo

Kring sekelskiftet 1900 började sk cementmosaik, eller terrazzo som det också kallas, bli vanligt i stenstädernas trapphus. Terrazzo är en konststen som framställs av krossad marmor och cement. Det fungerade som ett billigare alternativ till sten, men kunde också ges ett exklusivt utförande genom att läggas med olika kulörer och dekorativa mönster. Kring sekelskiftet lades terrazzon ofta med en mörkare fris och ibland även med ett mittmotiv. Den kunde antingen platsgjutas eller läggas som plattor. Från och med 1900-talets mitt kom terrazzo att bli ett av de vanligaste golvmaterialen i flerbostadshusens trapphus. På 1950-talet var det vanligt att den göts i geometriska mönster. Terrazzo är än idag ett vanligt förekommande golvmaterial och det finns flera firmor som gjuter terrazzogolv. Det är viktigt att tänka på att terrazzogolv inte får rengöras med rengöringsmedel som innehåller frätande syror eftersom det etsar ytan och ger fläckar. Terrazzoytorna ska istället tvättas med tvålpulver eller tvålflingor. Dessa rengöringsmedel ger en tunn, skyddande fet film, som hindrar insugning av vatten och smuts, samt bidrar till att framhäva ballastmaterialens färger, lyster och struktur.

Linoleummattor

Idag ses linoleummattor ofta som ett slags ”slit- och släng material”, men i slutet av 1800-talet var de förknippade med status och modernitet. Fram till 1890-talet var linoleum en importerad och därmed en exklusiv produkt.

Tillverkningen av linoleummattor startade i England på 1860-talet och kring 1800-talets slut fick de ett stort genomslag i Sverige. Linoleum är ett naturmaterial som består av trä eller kork uppblandat med linolja och hafts som valsas ut på en juteväv till mattor (p g a innehållet av kork har de även ibland kallats för just korkmattor). Det finns två olika grundtyper av linoleummattor – genomgjutna eller mönstertryckta. I den genomgjutna mattan är det själva linoleummassan som utgör mönstret. I tryckvaran är det tryckta mönster som dekorerar mattan, vilken sedan fernissas.

De tidigaste linoleummattorna var i regel enfärgade, ofta bruna. Mönstrade linoleummattor, ofta inspirerade av äkta mattor eller parkett, kom i produktion mot slutet av 1800-talet. Kulörerna och mönstren varierades och utformades utifrån rådande inredningsideal.

Kring sekelskiftet var mattorna ofta mörka (bruna, mörkt gröna eller terrakottafärgade) och kunde vara rikt mönstrade för att efterlikna golvklinkerns rika mönstervariation. Det tryckta mönstret var ofta parkettimiterande eller hade blommotiv eller textilmönster.

I Sverige startade tillverkningen av linoleummattor när Linoleum AB Forshaga bildades 1896. Linoleummattor blev nu det absolut vanligaste golvmaterialet i de svenska hemmen. Idag dominerar den marmorerade linoleummattan, men under årens lopp har det förekommit flera olika mönster. År 1903 började Forshaga tillverka en genomgjuten och granitmönstrad matta som kom att användas i många hem. Mindre bitar av 3-5 olikfärgade linoleummassor pressades då fast vid juteväven. Granitmönstret slutade att tillverkas i Sverige år 1941. Ett annat vanlig mönster på linoleummattor i början av 1900-talet var jaspé, en matta med randig karaktär. Jaspémönster var vanligt fram till och med 1950-talet och fanns i flera olika färgställningar. I början på 1930-talet började man tillverka marmormönstrade linoleummattor, vilket idag är det mönster som dominerar marknaden. På 1950-talet blev det vanligt med stänkmönster på genomgjuten linoleum.

Bor man i ett äldre hus kan man hitta fragment av ursprungliga linoleummattor i garderober och under diskbänkar. I sällsynta fall hittar man än idag äldre och mönstrade mattor i hela rum. Dessa bevarade mattor och fragment är spännande delar av husets historia som bör bevaras. Med hjälp av specialkompetens kan äldre linoleummattor restaureras, men det är en komplicerad process. Utbudet av nya linoleummattor med äldre mönster inspirerat av sekelskiftet är idag starkt begränsat.

Linoleum är ett miljövänligt och slitstarkt golvmaterial. Men tänk på att linoleummattor är särskilt känsliga för vatten och starka rengöringsmedel. Använd alltid neutrala rengöringsmedel (pH 6-8). Äldre tryckta linoleummattor måste fernissas om de skall förbli hållbara.

Moderna golvmaterial

Under 1900-talet utvecklades en rad nya golvmaterial. Experimentlustan var stor och man sökte efter hygieniska material som var både slitstarka, vattentåliga och rationella.

Från korkmattor till Kork-o-plast

I Sverige introducerade Wicanders en korkplatta för golvläggning år 1912. Korkplattorna var smidiga att lägga och gav tysta golv med god isoleringsförmåga. Nackdelen var dock att de var dyra och porösa. Trots detta fick korkplattorna stor utbredning och kom att läggas i många hem. Vid mitten av 1900-talet utvecklades korkplattorna genom att de fick ett överdrag av vinyl – och de fick därmed en mer slitstark yta. Den nya produkten fick namnet ”Kork-o-plast” och blev mycket populär. Plattan tillverkas och säljs fortfarande.

Vinylgolv och plastmattor

Från och med 1940-talet kompletterades linoleum som golvmaterial efter hand med plattor av plast och vinyl. Dessa kunde vara enfärgade, marmorerade eller ha en randig karaktär och lades ofta i mönster. Vinylgolven var lättstädade och kunde färgas i en stor variation av kulörer. De tillverkades av PVC (polyvinylchloride) och var billiga att framställa. I de första vinylplattorna var fyllnadsmedlet ofta kvartssand vilket ger en styv platta som lätt bryts.

År 1947 lanserade Limhamns träindustri AB vinylgolvet ”Tarkett”, vilket antyder att plattan skulle vara ett alternativ till parkett. Formatet på plattorna var 20×20 cm och de tillverkades i ett antal olika kulörer. Vinylgolvets goda slitstyrka och tålighet för fett och oljor gjorde materialet mycket populärt. Schackrutiga golv i olika färgställningar blev nu snabbt en vanlig syn i våra kök. Snart började även andra fabrikanter att tillverka vinylgolv. Golvmaterialet tillverkades först som plattor för att under 1960-talet bli mattor i långa längder som var mera rationella att lägga in. Vinylgolven var helt täta och kom med tiden även att användas som väggbeklädnad i våtrumsmiljöer.

Vinyl-asbestos

På 1950-talet utvecklades vinylgolvet genom att man började använda asbest som fyllnadsmedel. Detta gjorde plattorna mycket slitstarka. Vinylasbestosplattor producerades i en mängd olika kulörer och gav möjlighet till lekfulla och kreativa mönsterläggningar. Denna typ av golvmaterial kom dock att förbjudas år 1974 då man insåg asbestens hälsoskadliga egenskaper. Om du misstänker att ditt golv är belagt med vinylasbestosplattor så tänk på att om du vill ta bort det så måste materialet paketeras och deponeras som miljöfarligt avfall. Tar du in professionell hjälp för att ta bort golvet måste de uppfylla arbetsmiljökrav på säkerhetsutrustning.