100 år av kök – 1870-1970 

Köket har alltid varit husets hjärta. Men hur det har sett ut och hur vi har använt det har varierat över tid och mellan olika samhällsklasser. Medan man i vissa kök lagade mat, åt, sov och arbetade, finns det också kök där man aldrig har intagit en enda måltid. Här tecknar Johanna Roos, bebyggelseantikvarie vid Antiquum, kökets historia och ger tips om tidstypiska detaljer.

I äldre tider fanns i regel inte separata kök i våra bostäder. På medeltiden byggdes husen med ett enda stort rum där hushållet sov, åt, arbetade, umgicks och lagade mat. Det var inom överklassen man först började bygga särskilda kök. På 1500-talet började köken avskiljas från övriga rum i herrgårdar, kloster och finare villor. Men i de mindre bemedlades hem kom köket att fortsätta att delvis fungera som sovrum, arbetsrum och umgängesrum en bra bit in på 1900-talet.

1870–1910-tal

I arbetarbostäder och mindre lägenheter var det under det sena 1800-talet och början av 1900-talet vanligt att man, förutom att laga mat och äta, även använde köket som sovrum och en plats att torka tvätten på. Detta eftersom det vanligtvis bodde en hel familj i ett rum och kök. I dessa enkla hem fanns endast plats för det mest nödvändiga i köken; öppna hyllor och krokar för verktyg och redskap, ett förvaringsskåp för porslin och ofta en kökssoffa som kunde bäddas ut till säng. Järnspisen, som användes för uppvärmning och matlagning, introducerades under 1800-talets andra hälft och blev en självklar del av alla kök. Mot slutet av 1800-talet kom även gasspisen, men eftersom den inte spred någon värme slog den inte igenom förrän centralvärmen introducerades.

I de något finare hemmen hade köken en mer renodlad funktion, men fungerade ändå ofta som sovplats till pigan. I dessa tidiga kök fanns inga överskåp, utan det vanligaste var öppna hyllor. Vanligtvis fanns ett skafferi och en bänk med bänkskåp längs en eller två av kökets väggar, gärna invid köksfönstret. Underskåpen var mot slutet av 1800-talet ofta klädda med pärlspont och försedda med skålhandtag eller enkla reglar. Även väggarna var vanligtvis klädda med pärlspontspanel. Köksbänkarna var av trä, marmor eller zink. Om man hade råd att kakla väggarna var kaklet ofta vita kvadratiska eller liggande rektangulära. Från och med slutet av 1800-talet kom linoleum att dominera som golvmaterial i köken. Brädgolv med breda springor i kök från sekelskiftet är vanligen ett undergolv till en ursprunglig linoleummatta. Avsikten var aldrig att brädgolvet skulle synas och därför var det inte så noga att lägga ett tätt golv.

I de stora borgerliga stadsvåningarna i stenstadens flerbostadshus, i finare villor och herrgårdar skildes livets alla funktioner åt. Köket var en arbetsplats för tjänstefolket, en plats där de boende sällan satte sin fot – middagen intogs istället i den separata och pampigt inredda matsalen. Köken förlades mot gården, långt bort från familjens sällskapsrum. Det nåddes via en separat köksingång från ett enklare kökstrapphus (huvudtrapphuset fick inte användas av tjänstefolket). Alla leveranser till bostaden skedde genom kökstrapphuset och ibland fick även barnen gå den vägen. Matsalen nåddes via en sk serveringsgång som gjorde att matos och ljud från köket inte störde middagsgästerna. I närheten av köket fanns som regel även en jungfrukammare. Denna planlösning förekom med små variationer ända in på 1920-talet.

Dessa sk ”arbetskök” hade en lägre status än matsal och sällskapsrum – de skulle vara lätta att torka av och hålla rena. Väggarna kunde vara slätputsade och målade med en blankare linoljefärg som var lätt att torka av, men det var också populärt att väggar och tak i pärlspontspanel. Snickerierna täckmålades eller ådringsmålas dock i samma kulörer som övriga bostaden. Kökets hjärta bestod av vedspisen och runt denna sattes ofta kakel med fasade kanter utan fog. Grytor och verktyg stod på öppna hyllor eller hängde på krokar. Matvaror förvarades i platsbyggda skafferier, ofta klädda med pärlspont, som stod mot ytterväggen med en ventil för att hålla kylan. I vissa fall kunde det även finnas ett isskåp i köket dit iskarlen levererade isblock regelbundet för de mer känsliga matvarorna.

Maten beredes ofta på en låg arbetsbänk med underskåp och en toppskiva av marmor. Efter middagen diskades redskapen och porslinet i en balja. Längs diskbänken fanns ett stänkskydd som kunde vara av marmor, zink eller kakel. I början av 1900-talet introducerades även opalglas som stänkskydd. Porslin förvarades vanligtvis i serveringsgången som var försedd med höga och väggfasta skåp.

1920-tal

I större borgerligt betonade våningar och lägenheter var planlösningen med kök och matsal mot gården och sovrum och vardagsrum mot gatan fortfarande dominerande under 1920-talet. Om lägenheten fortfarande var utrustad med serveringsgång var den dock ofta mindre än tidigare.

Kring 1910- och 1920-talet började köken utformas på ett mer praktiskt sätt. Behovsundersökningar gjordes och standardiseringar togs fram samtidigt som standarden i köken ökade. Köken försågs med rinnande vatten – både varmt och kallt. Vid denna tid blev också överskåp allt vanligare. Mer förvaring bakom skåpsluckor och bättre planerade ytor gjorde köken mer lättarbetade.

Köksväggarna var ofta slätmålade. Kulörerna var ljusa – gräddgult var t ex mycket vanligt. Köksskåpen hade enkel ram med små runda knoppar i trä och porslin eller beslag i metall. Luckor och lådor fick släta fyllningar och enklare profiler i speglarna. Köksbänkarna var av zink, marmor eller av emaljerat gjutjärn och ovanför dessa kläddes väggarna med vitt kakel, ofta kvadratiskt. Det vanligaste golvmaterialet var fortfarande linoleum.

1930-tal

I början av 1930-talet hade Sverige den lägsta bostadsstandarden i Europa. Att skapa bättre boendevillkor stod högst upp på den politiska agendan. Det var också nu som funkisen slog igenom.  Detta kom även att påverka hur köken såg ut. Köken i mindre lägenheter och mer vardagliga hem kom att förändras kraftigt under 1930-talet. Utvecklingen gick mot rationella och funktionella kök. Man slutade att klä väggarna med spontade brädor, vilka betraktades som smutsgömmor. Istället utfördes väggarna av plywood och träfiberplattor. Köken skulle vara rena, enkla och praktiska.

Funktionalismens kök var ofta små, vanligen långsmala. Nu introducerades också en ny typ av kökslösning – det sk sekundärköket eller arbetsköket. Sekundärköket är i grunden ett smalt och djupt utrymme där en inre del var avsedd för matlagning och försedd med ett uppglasat dörrparti. I den yttre delen ordnades en matplats. Syftet med ett separat matrum var att förhindra att köket användes som sovrum eftersom det betraktades som ohygieniskt. Istället planerades ofta ett separat matrum som dimensionerades för att även kunna rymma en säng.

Under 1930-talet introducerades flera nya köksapparater för att effektivisera köksarbetet samtidigt som konserver och halvfabrikat tänktes ersätta det traditionella sättet att laga mat från grunden. Inne i köksdelen hade elspisen gjort sitt intåg. Det var också på 1930-talet som Electrolux började försäljningen av det nyuppfunna kylskåpet.

Funkisköken var praktiska och hade mycket förvaring. Överskåpen gick vanligtvis ända upp till taket. Det var också nu som de sk ”reda”-lådorna började förekomma, glaslådor för förvaring av torrvaror och kryddor som monterades under överskåpen. Köksluckorna var i regel helt släta med draghandtag i metall, sk snabelhandtag, även om enklare träknoppar också var vanligt förekommande. På 1930-talet började också det karaktäristiska och mycket använda griphandtaget att användas på skåp.  På golvet dominerade fortfarande linoleum. Kulörerna var ljusa och gick gärna i vitt eller gräddgult.

Nu introducerades också flera nya material – bl a perstorpsplattan som kunde användas på såväl köksbänkar som del av väggar. Perstorpsplattor med virrvarrmönster är än idag en storsäljare. I början av 1930-talet kom också de rostfria diskbänkarna. Ovanför diskbänken kunde väggen skyddas med en rostfri plåt, en marmorskiva eller en linoleummatta. Även vitt kvadratiskt kakel som kaklades med minimal fog i tegelsättning var vanligt.

1940–1950-tal

Under mitten av 1940-talet utvecklades de standardmått för kök och köksinredning som vi till stor del fortfarande använder. Kökets olika funktioner placerades efter noga beräkningar som syftade till att optimera husmoderns köksarbete. Som en reaktion mot 1930-talets små kök skapades den första svenska köksstandarden. Detta innebar bättre arbetsytor, kylskåp, överskåp med skjutluckor, rostfria diskbänkar – och att höjden anpassades efter den svenska genomsnittskvinnans längd.

Både väggar och köksluckor var slätmålade. Inredningen kunde bestå av ett inbyggt skafferi med friskluftsventil, fasta under- och överskåp och ett mindre kylskåp. Köksskåpen utfördes släta av masonit. Typisk för 1940-talet var överskåp med lutande luckor och fasta kryddhyllor som ibland hade öppen botten för torkning av porslin. Överskåpen gick hela vägen upp till taket. På köksluckorna satt handtag eller knoppar av teak, men även draghandtag i metall förekom. Köksbänkarna kunde vara av teak eller perstorpsplatta och diskbänkarna var rostfria med pastellfärgade kakelplattor som stänkskydd. Färgskalan blev nu lite kraftigare än de tidigare så vanliga ljusa kulörerna. Varmt och kallt rinnande vatten var numera standard.

1960–1970-tal

Under 1960-70-talen blev köken rymligare i takt med att lägenheterna blev större. Köket kunde vara kvadratiskt med köksdelen i vinkel eller långsmalt med en parallellställd köksdel och en vidgad matplats vid fönstret. Under denna period började man också gå ifrån den strikta uppdelningen mellan kök och matrum och barköken blev populära. Bardisken placerades så att den avdelade köket i en arbetsdel och en matplats. I vissa fall sattes överskåp upp ovan bardisken. Väggarna var antingen målade eller, vilket var relativt nytt, tapetserade. Köksluckorna var släta och knopparna var stora och runda – utförda i glas, plast eller trä. Vanliga kulörer på luckorna var brunt och mossgrönt – men själva skåpsstommen målades i regel vit. Köksbänkarna tillverkades av trä, gärna furu, men perstorpsplattan levde också kvar. Över den rostfria diskbänken sattes kakel – antingen i mörka kulörer så som brunt eller mörkt grönt eller vitt kakel med inslag av enstaka mönstrade plattor i mörkare kulörer. På golvet lade man ofta kork-o-plast-mattor eller någon annan typ av plastmatta. Det började också bli vanligt med färgade vitvaror. I villor förekom också bekvämligheter så som sopnedkast direkt från köket ut till soprummet.

På 1970-talet förändrades livssituationen för många människor och de flesta måltiderna åts utanför hemmet till skillnad från tidigare. Barnen åt i skolan och föräldrarna på arbetsplatsen. Detta kom också att förändra kraven på köken och köksutrustningen. Arbetsdelen av köket fick en underordnad roll – nu var det istället matplatsen som var det viktigaste. Kökets sociala funktion trädde alltså fram igen. Väggarna kläddes gärna med en hög bröstning av lackad furu. Även tak, golvsocklar och fönsterfoder kunde ha detta utförande. Vid fönstren inreddes gärna med avlutade allmogemöbler. De släta köksskåpen ersattes av luckor med profilerade lister. ”Allmogestilen” skulle symbolisera en äldre tradition. Väggarna målades eller tapetserades med plastbelagda tapeter som kunde tvättas av.

Johanna Roos, Antiquum AB