1960-talets radhus och villor 

I efterkrigstidens Sverige rådde stor ekonomiskt tillväxt. Industri, näringsliv och offentlig sektor ökade kraftigt och samtidigt skedde en väldig folkomflyttning från land till stad vilket ledde till bostadsbrist och trångboddhet. 1960-talet blev början på en period som karakteriserades av stora bostadspolitiska satsningar. År 1964 beslutades att det skulle byggas en miljon nya bostäder på 10 år – det sk miljonprogrammet. Begrepp som ”miljonprogram” eller ”rekordårsbebyggelse” för ofta våra tankar till storskalig förortsbebyggelse, men faktum är att cirka en tredjedel av miljonprogrammets nya bostäder var villor, radhus och kedjehus.

Rationellt byggande
Det omfattande bostadsbyggandet under 1960–70-talen var en historisk kraftansträngning för att häva bostadsbristen. Mellan åren 1961–1970 uppfördes nästan 300 000 nya småhus i Sverige. Byggprocessen revolutionerades genom nya tekniker och material, vilket var en förutsättning för att klara den höga produktionstakten och för att sänka byggnadskostnaderna. Man strävade efter att rationalisera och mekanisera byggandet. Den övervägande delen av 1960-talsvillorna byggdes därför med prefabricerade väggelement.

Den växande medelklassen blev målgrupp för de många nyckel- och monteringsfärdiga villor som nu uppfördes. Den tilltagande inflationen gjorde det gynnsamt att investera pengar i ett eget boende. Enligt tidens rationella strävanden planerades och byggdes det ofta sammanhängande områden med sk gruppbyggda villor, dvs områden med likadana villor uppförda vid samma tillfälle av en byggherre, ofta kedjehus. Dessa hus såldes nyckelfärdiga. Tomterna var ofta förhållandevis små men till områdena hörde stora gemensamma park- och friytor. I andra fall byggdes garage eller nyheten carport så att man torrskodd kunde nå bilen från bostaden. Vid sidan av de gruppbyggda villorna uppfördes även ett stort antal styckebyggda (enskilt uppförda villor) och monteringsfärdiga villor på större tomter, ofta i äldre villaområden som nu förtätades.

1960-talet blev också kataloghusens era och många småhus byggdes av hustillverkare som t ex Myresjöhus, Hjältevadshus och Älvsbyhus. Man kan säga att 1960-talet blev en slags guldålder för småhusföretagen och det satsades stort på försäljning av monteringsfärdiga villor. Vid sidan av kataloghus och nyckelfärdiga hus uppfördes även mer exklusiva och arkitektritade villor. Även dessa uppfördes många gånger med elementbyggnadsteknik, men samtidigt med omsorg om detaljer och inslag av experimentlusta och hög materialkvalitet.

Hustyper och arkitektur
Under årtiondet uppfördes radhus, parhus, kedjehus och friliggande villor. Nu introducerades också två helt nya villatyper: atriumhus och vinkelhus. Ett atriumhus består av flera smala huskroppar som placeras i en kvadrat så att det bildas en kringbyggd atriumgård i mitten. Ett vinkelhus består av två huskroppar som sammanfogas till ett L.

Villaarkitekturen karakteriserades av rationalitet, industriell produktion och kostnadseffektivitet. Det var fortfarande modernismens ideal som präglade det arkitektoniska uttrycket med ett enkelt och avskalat formspråk med få, men viktiga, detaljer. Byggnaderna gavs ett sakligt och geometriskt uttryck där den arkitektoniska betoningen låg på byggnadens egna grundvolym, utan utskjutande byggnadselement. Detta ideal ledde ofta till att t ex balkonger utfördes i indraget läge. Villorna försågs ofta med pulpettak eller flacka sadeltak, fönsterband och förskjutna byggnadskroppar. De raka linjerna och fönsterpartierna gav byggnaderna ett horisontellt uttryck som ofta förstärktes av en taksarg. Även 1950-talets ideal levde kvar en bit in i decenniet vilket gav enplansvillor i gult eller rött tegel med indragna fasadpartier och varierande fönstertyper.

De gruppbyggda småhusen hade ofta enkla rektangulära planformer med sadeltak, medan de friliggande och styckebyggda villorna kunde få ett mer påkostat formspråk med t ex förskjutna byggnadsdelar, stora fönsterpartier och låglutande tak.

Enplanshuset utan källare kom att bli den dominerande hustypen under hela 1960-talet. Mot slutet av årtiondet blev även villor om 1 ½ plan vanliga. Enplanshusen bestod ofta av två sammanfogade byggnadskroppar som var lätt förskjutna i förhållande till varandra. På sluttningstomter var det vanligt med suterränghus där våningsplanen ofta var förskjutna i höjdled med en halvtrappa mellan planen. Entréer och entréfasader accentuerades ofta genom att fasadpartier drogs in under takfoten, vilka då utformades som utfackningsväggar klädda med träpanel.

Fasader
Vanliga fasadmaterial var träpanel eller gult/rött fasadtegel liksom autoklaverad kalksandsten, vanligtvis kallat mexitegel/mexisten. Mexisten blev omåttligt populärt under såväl 1960-talet som 1970-talet och marknadsfördes med reklambilder på män i sombrero och poncho, en följd av den charterresande svenskens nyfunna intresse för ibero-spansk-inspirerad estetik.

Vanligtvis förekom en kombination av olika fasadmaterial, t ex genom att villans bottenplan utformades med ljus mexisten medan gavelspetsarna kläddes med brunlaserad träpanel. Det var också vanligt med fönsterband med träpanel mellan fönstren. Just kombinationen av tegel och trä var en populär lösning som flera tillverkare av kataloghus använde. Träpanelen kunde vara både liggande och stående och målades ofta i mörkt bruna kulörer. Även eternitfasader och skivor av lättbetong kunde förekomma, däremot var puts ett ovanligt fasadmaterial under årtiondet.

Entréer och dörrar
Villornas entréer var ofta omsorgsfullt utformade och utgjorde ett undantag i den i övrigt rationellt och ekonomiskt betingade arkitekturen. Ytterdörrarna tillverkades i teak och försågs med uppglasade sidoljus. Dörrarnas teakfanér mönsterspårades ofta i geometriska mönster. Sidoljusen försågs ofta med dekorglas, tex gult eller grönt buteljglas. Ovan entrén fanns ofta ett enkelt skärmtak av kopparplåt, men även kanalplast och eternit kunde förekomma. I anslutning till entrén monterades belysningsarmaturer, vanligtvis lyktor i svartoxiderad kopparplåt med buteljglas eller råglas. De gjutna trapporna kläddes med skiffer och gavs dekorativa smidesräcken.

Fönster
Ett resultat av det rationaliserade byggandet var att 1960-talets fönster blev enklare och fick en mer kvadratisk form än tidigare. Arkitektritade fönstermodeller var ovanligt. De fabrikstillverkade fönstren blev en massproducerad vara som gjorde att fönstren enkelt kunde monteras in i de färdiga väggelementen. De tillverkades ofta av furu, utan spröjs och profilering, och målades ofta i vit eller brun kulör. I mer påkostade villor kunde fönstren tillverkas av mer gedigna material så som t ex teak som oljades. Fönsterblecken var ofta av kopparplåt och fönstren saknade fönsterfoder.

Under 1960-talet blev de sidohängda och utåtgående fönstren dominerande. De under 1950-talet så populära pivåhängda fönstren (där fönsterbågen är monterad horisontellt centrisk i karmen) kom sakta men säkert att tas ur produktion under 1960-talet. De var dyra att tillverka och inte rationella att anpassa till de färdiga fasadelementen.

Typiskt för 1960-talet var också att det på en och samma fasad kunde förekomma flera olika fönstertyper, t ex en kombination av perspektivfönster, enkla 2-luftsfönster och asymmetriska fönster med vädringslucka. Ofta markerades vardagsrummet genom högre fönster med låg bröstningshöjd. Likaså var partier med långa fönsterband med träpanel mellan vanligt.

Balkonger
De flesta villorna försågs med balkonger. Balkongerna låg vanligtvis indragna i fasaden, ett led i det geometriska formspråket där man strävade efter så få utskjutande byggnadsdelar som möjligt. Balkongräckena kunde vara tillverkade av horisontella brädor laserade i mörkt brun kulör eller utgöras av smidesräcken med geometriska mönster.

Tak
På 1960-talet var fortfarande de låglutande taken populära. Både flacka sadeltak och pulpettak förekom, liksom platta tak. De flacka sadeltaken kläddes ofta med rött eller svart tegel alternativt mörkt betongtegel medan pulpettak var täckta med papp. En mycket tidstypisk detalj på de mer modernistiskt inspirerade 1960-talshusen är att man lät en mörklaserad sarg av fjällpanel dölja ett låglutande tak belagt med papp eller plåt. Ett mer påkostat och arkitektritat hus kunde få den döljande sargen i kopparplåt.

Färgsättning
Under 1960-talet var en kombination av ljusa och mörka kulörer vanligt. Detta kunde ske genom vitmålade fönster i mörkt bruna och träpanelerade fasader eller genom brunmålade fönster i fasader av vit mexisten. Även gröna eller röda kulörer kunde förekomma på t ex balkonger och utfackningsväggar.

Trädgården
Trädgårdens huvudsakliga syfte var att erbjuda rekreation och skulle därför vara praktisk och lättskött. Ofta var trädgårdarna utformade med en mindre förträdgård på entrésidan och en större trädgård mot baksidan med stora gräsytor och gärna en stensatt uteplats. En yta för barnens lek låg ofta i anslutning till uteplatsen och den öppna gräsmattan var trädgårdens viktigaste inslag.

Trädgårdarna inhägnades vanligtvis av låga smidesstaket med geometriska former eller låga murar av tegel, skiffer eller betongsten. Garage och carportar skapade skyddande vinklar. Infarten var ofta satt i granit, ibland i form av bågar av smågatsten. Kalksten och skiffer var populärt till gångstråk, uteplatser och murar. Nu började även betongplattor i olika kvadratiska former att användas. Både släta betongplattor och plattor med frilagd ballast (t ex dansk sjösten) förekom.

Vanliga växter i 1960-talets trädgårdar var ginst, tok och rododendron. Även tulpaner och lavendel planterades ofta i anslutning till uteplatsen. För att skapa mer intimitet kring uteplatsen kunde denna förses med en gles pergola på vilken klematis, klätterhortensia eller kaprifol kunde klättra. Barrväxter i olika former var mycket populära, t ex pelarformade cypresser, tujor och enbuskar vid entréerna. De kunde även användas till häckar. Generellt var buskar, t ex berberis, populärt eftersom de var praktiska och lättskötta.